Astrid och Blodtjuven

Skulle vara awesom ju! Förästen så går jag på sotboll så jag får många tillfällen att säga det

SÅÅ BRA!!!! ♥♥♥ SKRIV EN BOK!!!

Jättebra!!!!!!!!!!

Förlåt att jag inte har kommenterat,
men det är jättebra , ser fram imot nästa kapitel

Jag undrade lite vart du hade tagit vägen! Vad kul att du gillar den här också och är tillbaka ♥

Jag älskar verkligen att skriva på mugglis. Folk är så himla snälla och kommenterar så himla mycket. Blir så mycket roligare när man får den peppen hela tiden. Ni är verkligen awesome ♥

Nästa kapitel kommer på onsdag. Kommer köra onsdagar som uppdateringsdag och sen slänga in ett extra på helgen när jag hinner!

Du är superduktig!!!

Så är det äntligen onsdag, och därmed dags för ett nytt kapitel! Hoppas att ni gillar det

Kap. 3
Fox och Thelmina

Några timmar senare befann sig Astrid och Ellina helt plötsligt på väg till King’s Cross, släpandes på sina nu välfyllda väskor. Om kurslitteraturen inte uppfyllde alla krav de ställde på dess kvalitet, så var det i alla fall inte något fel på kvantiteten.

”Det här är fler böcker än vi hade förra året, till och med,” stönade Astrid.
”Jag är bara glad att vi inte har några lektioner med din favoritlärare i år,” sade Ellina med en svag rysning.
”Har vi inte trolldrycker i år?”
”Oj, nej, haha. Jag menade Trelawney.”
”Åh nej. Jag tycker mest synd om henne. I början trodde jag att hon bara var lite virrig, men ju mer jag lär mig desto mer inser jag att hon inte alls vet något om ämnet hon undervisar i. Jag kan verkligen inte förstå vad Dumbledore ser i henne.”
”Akta dig för att säga det där så att någon hör. Han kanske anställer dig på plats.”
”Hemska tanke”, svarade Astrid med eftertryck. ”Jag gillar det mer som... Jag vet inte. En hobby, typ.”

Fortfarande avslappnat småpratande gick de vant igenom portalen till plattform nio-och-trekvart. Perrongen var överfylld – som vanligt – och lika traditionsenligt kom både Astrid och Ellina dit alldeles för sent. De hoppade snabbt på tåget, nöjda med att ha packat lätt, och gav sig av genom vagnarna. De hann inte gå långt förrän de hörde Ivans röst.
”Jag säger ju att de är på tåget. De skulle bara kolla något.”
Den uppgivna Gryffindoreleven gick ifrån platsen och Ivan vinkade åt sig dem.
”Lite väl sena va? Folk är som hyenor. Jag har behövt vakta era platser i tjugo minuter.”

”Är inte Jeri här?”
”Jag vet inte. Är du här Jeri? Jag har knappt fått ur honom ett ord sen jag gick på.”
”Ha. Ha. Mycket lustigt.” Jeris måttligt roade röst hördes tydligt inifrån kupén.
”Hej Jeri”, sade Astrid snabbt över axeln medan hon stuvade upp väskan i bagageutrymmet ovanför sätena.
”Hej”, svarade han, utan att titta upp från den tjocka boken han läste.

Ellina ryckte åt sig boken.
”Regler och… Det här är prefekthandboken!”
”Just det – glömde jag nämna det?” svarade Ivan leende. ”Vår lilla pojke har blivit prefekt.”
Jeri rodnade faktiskt lite.
”Ja. Och jag behöver läsa boken innan vi kommer fram.”
”Jag trodde att du sa-” började Ellina.
”Jag vet vad jag sade. Men McGonagall frågade mamma istället.”
”Och man får inte svika mamma”, lade Ivan spefullt till.
Jeri gav honom en irriterad blick. Den övergick långsamt till ett leende.
”Nej. Inte så länge hon bjuder på en kvast för besväret.”

”Du skojar?” sade Ivan storögt. ”Varför har du inte sagt något?”
Jeris leende gick från öra till öra, och helt plötsligt blev han intresserad av att prata.
”Nimbus 1700!”
Ivan klättrade upp för att se den på bagagehyllan.
”Wow. Du tar verkligen din roll som jagare på allvar i år.”
”Någon måste ju göra det. Har du lyckats lista ut vilka som ska ta över efter Anne och Toby?”
Ivan skakade på huvudet.
”Vi får väl fråga Jonathan när vi kommer fram. Men Ellina har i alla fall gått med på att – Aj!”
Ellina log retsamt medan Ivan höll sig för smalbenet hon nyss hade sparkat till.
”Vad sa du?”
”Haha, du kan väl ta ett skämt. Okej, Ellina har inte gått med på det än, men förhoppningsvis vill hon ställa upp i uttagningen.”

Astrid avbröt konversationen.
”Så du blev äntligen prefekt alltså. Inte första ordningsman?” frågade hon leende.
”Inte ens en kvast räcker för det”, svarade Jeri med ett skratt. ”Jag tror väl att jag kommer kunna vara en bra prefekt, det känns bara som att det är så mycket mer saker som lockar mig än att valla elever.”

Astrid visste mycket väl varför Jeri inte ville bli prefekt. Jonathan gick sitt sjunde år, vilket innebar att det här var hans sista som quidditchkapten. Det innebar att någon skulle ta över kaptensbindeln. Med största sannolikhet var det antingen Ivan, eller Jeri. Med Jeri som prefekt så var det ganska givet att Ivan skulle få kaptensrollen. Inte för att det spelade någon roll. Ivan hade fått mest uppmärksamhet ändå, och Jeri skötte redan all taktik vad hon förstod.

Timmar senare fyllda av långa historier från sommarloven, frossande i godis från vagnen och ett och annat löfte inför den kommande terminen rullade tåget äntligen in på Hogsmeades station.

”Så”, sade Ivan. ”Näst sista gången. Kom igen nu så vi får våra favoriter.”
Ivan, som var den enda i gruppen som faktiskt inte kunde se dem, var den första som hade sett det som ett roligt skämt att både Astrid och Ellina hade fått en varsin favorittestral. Ännu roligare var att Hagrid, djurskötaren, sedan han fått nys om det alltid såg till att fästa dem vid samma vagn. Varje år slutade alltså med att Astrid och Ellina sprang av för att hälsa på sina testralvänner – och för att få tag på vagnen innan någon annan gjorde det.
Astrid och Ellina utbytte en snabb blick.

De reste sig samfällt, slet ned sin lätta packning och sprang ut ur kupén, vilket fick skräckslagna förstaårselever, som inte kände till denna årliga ritual, att kasta sig mot väggarna i panik.

Astrid och Ellina skrattade vilt när de kom av tåget – nästan först av alla - och nådde fram till testralerna långt innan någon annan ens hade närmat sig.
”Fox!” ropade Astrid ut.
En ljusgrå, nästan vit testral lyfte överraskat på ansiktet – och Astrid kände den där underbara känslan av glädje som man bara får när man verkligen känner att ett djur har saknat en. Hon sprang fram och strök den över mulen.
”Vänta…" Hon smög försiktigt upp en stor bit rått kött som hon hade haft invecklat i aluminiumfolie under resan. Fox började stampa på plats.
”Såja, såja – varsågod!”
Fox kastade lekfullt upp bytet i luften, bara för att snopet se hur Thelmina, Ellinas blåsvarta testral, knep den rätt framför honom. Ellina brast ut i skratt. ”Här Fox. Ta Thelminas bit istället.”

Med lugnet återställt klättrade de snabbt upp i vagnen. Året började precis som vanligt.

Superbra! ♥

Superbra som vanligt!

Såååå bra!!!♥♥♥♥♥♥