I am Lily Evans {Svenska}

Jättebra
Älskar Remus perspektiv

Jag också♥

bra

Jättebra, man kan verkligen känna med Remus!

Ja jag tycker det också

Jättebra kapitel!

Kapitel 5
Smutsskallar och halvblod

Lily vaknade upp några timmar senare, återigen nedbäddad i sängen bredvid Katies. Solens strålar dansade igenom fönstret och Lily fäste blicken på klockan som satt högt upp på väggen vid dörren. En tung känsla for igenom hennes mage. 09:20. Fan. Dagens första lektion började om tio minuter, och de hade inte ätit frukost än. Lily for upp ur sängen och ruskade om Katie. "Vakna, vakna!" väste hon. Ingen reaktion. Hon muttrade tyst och slet åt sig sin huvudkudde som hon slog i Katies ansikte. "Upp med dig latmask!"

Katie rörde motvilligt på sig och mumlade i sin huvudkudde. Lily stönade högt och slet av täcket som täckte för flickans kropp. Därefter tog Lily tag i hennes armar och drog ner henne på golvet. Katie skrek till och slog upp ögonen. "Vad fan var det bra för?!" fräste hon. "Vi har lektion om tio minuter." Svarade hon och det blev genast en himla fart på Katie. Lily vände sig om för att se sig själv i spegeln. Det eldröda håret stod åt alla håll som om hon gnidit en luftballong över huvudet. Charmigt. Lily tog tag i hårborsten som vilade på fönsterkarmen och började dra den igenom hennes långa och glansiga hår. Snart så hade hon ersatt hennes nattlinne med den dagliga skoluniformen och börjat släpa med Katie ut, som även hon hade bytt om.

"Severus, hej!" ropade Lily så fort de hade tagit de sista stegen ner för marmortrappan. Pojken som stod några meter bort vände sig genast om och sken upp.

"Godmorgon!" hälsade han och började gå mot fängelsehålan för att gå dagens första lektion, trolldryckslära till mötes, med flickorna hack i häl. De hade precis tagit sig in i klassrummet och slagit sig ned när professor Snigelhorn vaggade in som en pingvin. Professor Snigelhorn var en medelålders, kort man som hade börjat tappa hår. Med sin stora mage så verkade han ha svårt att ta sig fram, men tillslut så stod han framför dem.

"God morgon små barn, godmorgon. Om ni är tysta, - ja det gäller även er pojkar, så ska vi alldeles strax påbörja dagens lektion." sade han och spände blicken i Potter, Black, Lupin och Pettigrew. De tystnade med en gång. "Visst är Lupin väldigt söt?" viskade Katie till sin väninna, som genast himlade med ögonen.

Lektionen gick väldigt snabbt, och Lily, Katie och Severus gick för att sätta sig vid träbänken snett bredvid marmortrappan i den stora hallen. Severus lyfte upp sin väska i knät och drog av spännena. "Jag insåg att ni skulle missa frukosten, så jag tog med några marmeladsmackor och två flaskor pumpajuice." sade han och delade ut varsin macka och flaska till Lily och Katie som tacksamt tog emot dem.

"Jag tog även med mig era scheman som jag fått av professor Mcgonagall." fortsatte han och räckte dem varsitt tidsprydda papper.

"Tack Sev, dig kan man verkligen lita på!" sade tjejerna i mun på varandra, och Severus strålade i hela ansiktet.

Där satt de tre elvaåringarna, och pladdrade innan det vanliga skrattet utbyttes till en och annan skrattattack. Visst var de söta? Tänk om det alltid hade fått vara på det sättet. Men nej, den som säger något elakt får faktiskt ångra det till slut. I det här fallet pojken med det flottiga håret. Hur hade han tänkt? Hade han ens tänkt? Låg det inte i människans natur att tänka efter en extra gång innan man öppnade sin fula käft? Visst, det kunde man visst tycka. Men kanske var det just det? Kanske hade han tänkt efter ändå, kanske hade inte massa skitsnack lämnat hans mun? Kanske var det hans åsikt ändå. Det enda som var säkert var att vänskapen slets itu den dagen för en termin sedan, och att den lilla sena frukoststunden för sex år sedan bara var ett minne, och inget man längre saknade. Att växa upp var ibland en mardröm

En vecka innan sommarlovet, 1976

Lily och Katie lutade sina ansikten mot solen där de satt under trädet vid sjön. Det var en strålande dag, och det var snart dags för det efterlängtade sommarlovet.

"Ahh, äntligen är vi klara med årets prov" suckade Katie. Det var omöjligt att inte höra lyckan i hennes röst.

"Jag håller med Kattis, nu är det bara chilldagar kvar innan vi är lediga. Förstå mig rätt, jag älskar Hogwarts, men det här året har bara inneburit läxor i berg." förklarade Lily och slöt ögonen. Glada röster ekade runt omkring henne. Några elever ifrån fjärde klass hade vågat sig ner i sjön för att ta ett välbehövligt bad. Det dröjde däremot inte länge förrens de glada ropen dränktes av bråket några meter bort. Lily slog genast upp ögonen och fäste blicken på marodörerna som omringade Severus. Eller ja, två av marodörerna för att vara exakt. Lupin satt under ett annat träd och läste ur en bok, och Pettigrew tittade på medans Potter och Black utförde diverse olika förhäxningar på deras måltavla Severus, som hjälplöst försökte försvara sig. Lily och Katie utbytte blickar och reste sig upp innan de genast gick iväg i killarnas riktning.

"Levicorpus!" ropade Potter, och Severus hängde genast upp och ned i luften.

"Lämna honom ifred, Potter!" Fräste Lily och slet åt sig sin trollstav som hon riktade mot killen hon hatade så mycket.

"Åh, Lily. Du skulle inte våga, du följer lärarnas regler allt för mycket för att förhäxa mig." Påstod Potter, och ett flin prydde hans läppar.

"Om jag verkligen måste, så struntar jag i vad lärarna säger, och om du inte släpper ner honom, så kommer det att hända" Fräste Lily, med käkarna sammanpressade.

"Om du går på en dejt med mig, så kommer jag aldrig att röra snorgärsen någonsin igen" svarade han med självsäkerhet i rösten, och drog handen genom sitt korpsvarta hår.

"Visst, högst sannolikt!" sade Lily och tog ett stadigare grepp om sin trollstav.

Black ställde sig i vägen för Katie, för att hinda henne från att lägga sig i situationen.

"Flytta på dig om du vet ditt eget bästa, Black" morrade Katie, och hennes blå ögon hade blivit mörka av ilska.

Black skrattade och himlade med ögonen. "Vad skulle du kunna göra som är så farligt, om jag får fråga?"

Katie spände ihop kärarna och slet åt sig sin egen trollstav, som hon pekade mot Black, och utan förvarning så hade hon förhäxad honom, och hans ansikte svullnade genast upp. Black skrek högt när han kände på sitt ansikte och pekade sin trollstav mot Katie. "Expelliarmus!" ropade han, och Katies trollstav landade i gräset. Potter iakttog scenen med ro och vände sig återigen mot Lily.

"Ge mig en anledning till att släppa ner Snorgärsen."

"För att om du inte gör det, så kommer jag att sprida runt för alla elever på Hogwarts, att det var Ellie som dumpade dig. Och då, kära Potter, så kommer hela ditt rykte som skolans underbaraste kille att förstöras rätt rejält." hotade Lily ilsket.

James spände roat ögonen i henne och skakade på huvudet. "Snyggt försök hjärtat, men det där skrämmer inte mig. Men låt gå för den här gången. Du hade tur att dina kära vänner var här, Snorgärsen." och snart hade han muttrat motbevärjelsen, och Severus låg på marken och hämtade andan, högröd i ansiktet.

"Jag behöver inte hjälp från smutsskallar och halvblod som dem." fräste han.

Lily drog efter andan och såg ilsket på honom. Katie ryckte åt sig sin trollstav och pekade den mot Severus, men Lily tryckte ned hennes hand.

"Nej Katie, Snorgärsen är inte värd våran uppmärksamhet. Låt Voldemort ge honom sin fulla tid istället." Muttrade hon och vände sig om för att gå, med den förbannade Katie hack i häl.


Klockan hade precis slagit midnatt, och de hade precis börjat sitt sjätte år. Välkomstfesten var över och Lily stod vid porträttet av den tjocka damen, iklädd endast ett nattlinne och med det eldröda håret uppsatt i en slarvig hästsvans. Hennes armar låg korsade över bröstet.


"Jag är verkligen ledsen för det jag sa till dig Lily!" vädjade Severus. "Och till dig med Katie." tillade han när Katie dök upp bakom Lily.

"Bespara dig dina försök, vi vill inte ha något med dig att göra längre."

"Katie, snälla... Lily, jag ber dig. Kommer ni ihåg vårat första år? Vi hade det så bra" försökte han, med panik i rösten. Severus försökte ta tag i Lilys armar, men hon slet sig loss lika snabbt som han rört henne. "Den tiden är passé, fattar du inte? Du har förstört alltihop!" fräste hon och vände sig om och klättrade tillbaka in till uppehållsrummet.

Katie spände blicken i Severus och skakade på huvudet. "Vi försvarade dig från marodörerna, ville inte få dig att känna dig ensam och hjälplös. Jag förstår inte ens att vi brydde oss." mumlade hon och klättrade även hon tillbaka till uppehållsrummet bakom henne, där hennes säng väntade på henne i tornet.

Severus stod kvar och drämde knytnäven i stenväggen. Han hade varit så dum..

Super bra

Jättesuperdupermegajättebra!!!!!!!

Jag kunde inte säga det bättre
Men JätteMegaSuperDuperAsbraJättebra!!!!!!!!!