Hemlig kärlek

mer mer mer mer mera mer mer mer mer mer mer mer mer mer mer mer mer mer mer mer mer mer mer mer

Tack för alla kommentarer, ni är bäst♥
Mina kapitel kommer lite olika, som nu kommer det ganska många. Sen kanske det kommer ganska sällan... Hehe

Eric:

Hon var på väg mot mig. Jag såg undrande på henne men hon var inte närvarande. Fysiskt var hon där såklart, men hennes tankar var någon helt annan stans.
"Öh, Jessica? Vart är du på väg någonstans?"
Jessica. Ett sånt vackert namn. Hon vände sig snabbt om och gick mot Hufflepuffs bord. Hon såg ner i golvet när hon gick. Jag tyckte att jag såg hennes rodnande kinder men jag var inte säker. Jag undrar varför hon gick hitåt.
Allas blickar var vända mot henne. Jag önskade att alla kunde sluta. Det var inte hennes fel. Eller, det såg inte ut som att hon var påväg mot mig medvetet.
Då slog det mig. Hon hade faktiskt vart påväg mot mig. Ett flin spred sig i mitt ansikte och jag visste inte varför.
Plötsligt såg hon upp på mig. Jag såg på henne. Det var som i vagnen igen. Vi bara såg på varandra.
Någonstans hördes en röst som pratade. Det var antagligen rektorn. Jag hade hört hans tal innan och brydde mig inte om att lyssna. All min uppmärksamhet var riktad mot henne. Hennes hår var så vackert i ljuset...
"I år är det en ändring." sa rektorn och Andrew petade på mig. Jag såg förvirrat på honom och han nickade upp mot rektorn.
"Ja, en ändring. Alla ska vara tillbaka till sina sovrumssalar klockan nio på kvällen."
Alla började protestera samtidigt. Rektorn höll upp handen och så småning om blev det tyst.
"Ingen ändring. Klockan nio, kom ihåg det."
"Men varför?" frågade en Gryffindor elev som jag visste gick sjunde året.
"Detta är privata anledningar och ingen elev har tillgång till informationen. Låt oss bara säga att vi har blivit förvarnade om något hemskt."
Det var helt tyst.

MEGA BRA! Vad kommer hända??? Så spännande!♥

sååååååå BRA; VILL VETA MER NUUUU!!! ♥

Så sjukt bra

Okej, jag har insett att Moa inte alls är ett bra namn till den här karaktären... Jag döper om henne till Jessica och ändrar namnet i de andra kapitlen. Hoppas att det inte blir allt för förvirrande!

Jessica:

Jag, som många andra, stirrade upp mot lärarbordet. Tankarna snurrade runt i mitt huvud. Varför fick vi inte vara ute längre? Och vad var det som dom blivit förvarnade om? Och många liknande tankar.
"Nu" började rektorn. "äter vi." Han klappade händerna och alla möjliga rätter kom upp på borden. Alla började sakta äta och sorlet kom tillbaka. Men jag var helt stum. Min blick började söka efter honom.
"Jessica. Kom igen, du måste också äta något." sa Fanny. Jag nickade och såg ner på min tallrik. Jag skulle ju glömma honom! Jag började ösa på mat på min tallrik.
"Ta det lugnt nu..." skrattade en röst bakom mig. Den skulle jag känna igen vart som helst.
"Dave!" sa både jag och Fanny samtidigt. Jag vände mig om.
"Tjena tjejer." log Dave. Hans hår var kammad i en snedbena. Efter sommarlovet hade han kvar både glasögonen och tandställningen. I någon annans ögon såg han kanske ut som typisk "nörd" och att han var från Ravenclaw gjälpte inte. Men han var riktigt cool. Han såg bra ut också. Mörkt hår och mörka ögon.
"Vi såg dig inte på tåget. Vart var du?" frågar Fanny. Precis det jag själv tänkt fråga.
"Tja, lite här och där. Men den största tiden var jag i samma kupe. Samma som Josefine." sa han och blinkade.
"Men allvarligt Dave..." sa Fanny och suckade. Han skulle precis säga något men jag avbröt honom.
"Inga fler detaljer tack!"
Dave skrattade och snart skrattade vi alla tre.

SUPERDUPER BRAAAAAA! ♥

Suppeeeeeeer bra kappiiiiiteeeel.
Du är jääääteduktig på at skriva så att du vet.

(hihi jag heter ju Jessica och min bästa vän heter Fanny.)

Super bra

Linneaweasley gav mig ideen till det här kapitlet (Efter lite övertalning i fem minuter...), men taaack♥

Eric:

Maten smakade fantastiskt. Min mor var inte direkt specialist på matlagning. Eller något annat. Åh, det är fantastiskt att vara tillbaka!
"Är det gott Eric?" skrattade Andrew. Han såg på mig med ett flin i sitt ansikte. Jag insåg att jag måste se hemsk ut när jag åt såhär. Jag började äta mer normalt.
Efter att alla var mätta gick vi ner mot källaren. Att vara tillbaka i Slytherins sällskapsrum! Även om det gröna ljuset där hade skrämt mig i början kändes det nu som hemma.
"Jag ska hitåt." hörde jag mig själv säga. Va?
"Men sällskapsrummet ligger hitåt. Vart ska du!?" ropade Andrew efter mig. Mina ben gick upp mot trappan igen. Det var som att jag inte längre styrde min kropp. Som om jag var instängd i mitt huvud.
"Jag tror jag tappade en grej bara. Du kan fortsätta, jag kommer snart!" ropade jag. Jo, det var min röst. Men det var inte jag.
Mina ben fortsatte upp mot Stora Salen. Jag använde min viljestyrka för att gå åt andra hållet men min kropp ville inte lyda. Jag började ana vart jag var på väg.
"Men sällskapsrummet ligger hitåt. Vart ska du!?" hörde jag en röst säga. Jag kände genast igen den. Som om jag memorerat allt som handlade om henne.Det var hennes vän. Hon sa exakt det som Andrew hade sagt...
Plötsligt föll jag mot marken. Jag slog i huvudet mot stengolvet. Men det hördes inget, trots att det borde ha ekat. Jag såg upp på det som jag hade gått in i. Fast inte det. Den.
Hennes vackra ögon såg in i mina samma ögonblick jag såg in i hennes. Där satt vi och såg på varandra innan någon av oss reagerade.
"Förlåt..." mumlade jag och såg ner. Jag reste mig upp.
"Åh, nej. Förlåt mig." hennes röst var magisk. Men trots det kund ejag inte låta bli att tänka det. Så typiskt av en Hufflepuff att säga så.
-----------

Ååå, vad elakt att avsluta så... Aja.