The ones that love us never really leave us ~ (SV) (Marodörerna)

Oops... fixat

Jättebra, du är helt fantastik på att skriva juh

Jättebra kapitel!!!! Kan inte Sirius och Regulus bli vänner igen? Det är så himla sorgligt att de hatar varandra, de är ju bröder

Skriv mer pieceofchocolate jag älskar din ff!!!!!!

Tack så sjuukt mycket till er allihop!
OzzyStar2: Jag håller med! Det suger!



Kapitel 6
Ankomst
September 1976

Efter sorteringsceremonin och festmåltiden var de fyra marodörerna så trötta och proppmätta att de bestämde sig för att spara sin årliga mingelrunda till dagen därpå.
De landade allihop vid den bekväma soffgruppen vid brasan i uppehållsrummet.
’’Jag vet att vi sa att det här skulle bli ett jättebra år, men det här med att gå upp och ha lektioner imorgon bitti känner man sig inte speciellt taggad på just nu’’, sa Sirius och beslagtog en stor fåtölj samt filten som låg slängd över ryggstödet.
’’Oroa dig inte, Tramptass. Vi har sovmorgon imorgon. Vi börjar inte förrän klockan elva’’, sa James och slängde sig i soffan. Remus slog sig ned bredvid honom och Peter tog fåtöljen mitt emot.
’’Är du säker? Fy fan vad skönt.’’
De tre andra marodörerna nickade och mumlade instämmande.
’’Jag är så trött just nu’’, klagade Remus. ’’Jag vill bara gå upp på rummet och däcka i sängen och sova i tolv timmar och…’’
’’Remus’’, hörde han med ens en röst bakom sig. Han vände sig om. ’’Ledsen att krossa din planering, men vi måste patrullera i korridorerna klockan tio.’’
’’Lily. Förlåt, jag glömde helt av det. Ska vi ses här fem i tio?’’
’’Låter bra.’’ Hon log.
’’Hur var lovet, Evans?’’ sa plötsligt James. Hans vänner blev förvånade över hans trevliga ton. Det arroganta leendet och det överlägsna sättet att prata som han brukade ha i Lilys närhet var båda två som bortblåsta.
’’Bra’’, svarade hon. Hon lät inte heller riktigt lika spydig som vanligt, det såg nästan ut som om hon fortfarande skämdes för vad hon sagt när de tog farväl förra terminen. Det låg en ansträngd artighet i luften. Hon tvingade till och med fram ett ’’Och du då?’’
’’Fint’’, sa han och log tillgjort. Hon log tillbaka och kollade sedan upp på de andra igen. Skickade en nick i Sirius riktning.
’’Black.’’
’’Evans’’, svarade han milt.
’’Pettigrew.’’
Peter nickade tillbaka. Hon vände sig mot Remus igen.
’’Vi ses här om en dryg halvtimme, då.’’ Hon lämnade uppehållsrummet för att kila upp till flickornas sovsal. Tre ögonpar vändes mot James.
’’Vad hände där?’’ sa Sirius.
’’Vadå?’’
’’Tja, det var ju… stelt.’’
James ryckte bara på axlarna. Sirius och Remus utbytte en blick, men ingen sa någonting. James hade blicken fäst på sin tröjärm. En liten fläck av middagens morotssoppa hade bitit sig fast och han skrapade envist på den med nageln för att den skulle försvinna.
I några minuter satt de helt tysta, var och en uppslukade av sina egna tankar. Uppehållsrummet tömdes sakta men säkert på elever. Remus och Peter noterade en klunga förstaårsflickor som stod en bit bort, fnissade, viskade och kastade indiskreta blickar på James och Sirius, som båda två var helt omedvetna om detta.
’’Kolla den killens armmuskler’’, viskade en av de lite för högt, och syftade antagligen på Sirius som tagit av sig sin Hogwartsklädnad och endast bar en kortärmad skjorta. Remus försökte hålla sig för skratt och bestämde sig istället för att utnyttja sin roll som prefekt.
’’Tjejer. Läggtid senast tio. Bara så ni vet.’’ Han log vänligt. I några sekunder såg de skrämda ut, men sedan återgick de till sitt ivriga viskande medan de lämnade uppehållsrummet för att göra sig i ordning för natten. Det var nu, bortsett från de fyra vännerna, helt tomt i rummet, och Remus vände sig mot James.
’’Tagghorn.’’
James tog av sig glasögonen, putsade försiktigt av de med insidan av sin tröja och satte på dem igen, innan han mötte Remus blick.
’’Vad är det, käre vän?’’
’’Förklara vad som hände med Lily alldeles nyss.’’
Ännu en gång ryckte han på axlarna.
’’Inte vet jag. Vad menar du?’’
’’Jo, jag syftar på det faktum att vi har varit på skolan i…’’ Remus kastade en blick på sitt armbandsur och kollade sedan upp igen. ’’…ungefär fyra och en halv timme, och du har inte bjudit ut Lily än.’’
’’Hon har nekat mig i år.’’
’’Det brukar inte hindra dig’’, flikade Sirius in. ’’Vad är det, Taggis? Har du känslor för henne fortfarande?’’
’’Det är klart’’, medgav han och återgick till soppfläcken. ’’Och tro inte att jag är på väg att ge upp’’, tillade han. ’’Jag bara känner att Lily och jag fick en dålig start. Jag kanske borde ge henne en chans att lära känna mig på riktigt.’’
Några ögonblick av tystnad. Ingen trodde någonsin att den här dagen skulle komma.
’’Vet du vad’’, sa Remus eftertänksamt. ’’Det där kan vara det smartaste du sagt angående Lily - någonsin.’’
’’Bra plan, Tagghorn’’, instämde Peter. James log mot sina vänner.
’’Tja. Jag får väl hoppas det.’’

Halvtimmen gick snabbt och Lily uppenbarade sig i trappan från flickornas sovsal.
’’Är du redo, Remus?’’
’’Mm.’’ Han reste sig upp och kollade på sina vänner med ett brett flin. ’’Pojkar, tyvärr måste jag be er att gå och lägga er. Läggtid klockan tio.’’ Han pekade menande på sitt armbandsur. Ljudliga protester utbröt genast.
’’Får man inte några som helst förmåner av att vara bästa vän med en prefekt?’’ James lät upprörd. Remus skrattade.
’’Om någon frågar, så var det inte vi som lät er sitta uppe.’’ Han blinkade åt dem. ’’Ska vi gå då, Lily?’’

Inte en själ var ute och smög i korridorerna, vilket underlättade Lily och Remus arbete något otroligt. Det hela utvecklades till ett trevligt samtal medan de vandrade runt på skolan. Lily berättade om sin resa till Tyskland under sommarlovet och Remus berättade om sin faster och trippen till London. De kom sedan in på skolan och sina G.E.T-resultat.
’’Jag är relativt nöjd. Jag kan iallafall välja vilka ämnen jag vill i år, så det känns bra.''
’’Har du funderat något på vilka du vill läsa?’’
Hon kollade ner i golvet.
’’Jag har ingen aning. Du då?’’
’’Samma här. Mitt trolldryckskonstbetyg försvårar dock saker och ting. Jag var… inte riktigt i form när vi gjorde provet. Det visade sig på resultatet.’’
Mycket riktigt hade han inte direkt varit sitt bästa jag. Provet ägde rum dagen efter en fullmånenatt, och Remus hade knappt sovit en blund. Dessutom hade han antagligen inte lyckats i alla fall. Trolldryckskonst var rena grekiskan för honom.
Lily kollade förvånat upp.
’’Men be McGonagall om att få göra om provet! Om det är så viktigt för dig att läsa Trolldryckskonst i år, så kommer hon säkert be Snigelhorn om att han låter dig få göra om det.’’
’’Det skulle inte lyckas så jättemycket bättre den här gången’’, sa Remus ärligt. ’’Trolldryckskonst är inte min starkaste sida…’’
’’Jag hjälper dig!’’ sa Lily ivrigt. ’’Jag lovar. Tänk på saken.’’
’’Jag uppskattar det, men du behöver inte…’’
’’Du. Jag är skyldig dig för den där pluggkvällen med Trollkonsthistorian.’’
Remus skrattade när han tänkte på det. Minnet av Lilys panikartade blick kvart i ett på natten innan provet satt fortfarande kvar.
’’Okej. Jag ska tänka på det.’’
Hon log.
’’Bra.’’
De fortsatte i tystnad. En vilsen förstaårselev från Hufflepuff fick hjälp att hitta till uppehållsrummet, annars verkade alla vara i säng. De hade nu kollat hela sitt ansvarsområde, och vände tillbaka mot porträttet av Den Tjocka Damen.
Lily bröt tystnaden.
’’Du. Kan jag fråga en sak?’’
’’Absolut.’’
’’Varför var Potter så konstig?’’
Han kollade upp och mötte hennes blick.
’’Vad menar du med “konstig”?’’
Hon blev med ens osäker.
’’Men du vet. Han betedde sig liksom… som om han hade någon typ av social kompetens.’’
Remus skrattade högt.
’’Det är för att han har det. Han har bara varit väldigt duktig på att dölja det för dig i alla dessa år.’’
’’Jag antar det.’’ De stannade upp utanför porträttet. ’’Det är bara…’’
’’Oroa dig inte, Lily. Han kommer bjuda ut dig igen.’’ Han log.
’’Vad pratar du om? Det skulle vara en lättnad om han aldrig bjöd ut mig igen, han behöver inte ens prata med mig, jag vill inte ha något med honom att gö…’’
’’Vi säger så, Evans. Vi säger så.’’ Hennes förnärmade och upprörda ansiktsuttryck var skrattretande. ’’Smörgåsgurka’’, tillade han och porträttet svängde upp. Remus klättrade in först, och Lily var inte sen med att komma efter.
''Remus, vad pratar du om? Jag är inte intresserad av...''
’’Tillbaka från arbetet?’’ De möttes av ett snett leende från Sirius och Lily tystnade snabbt. Hennes frustration var påtaglig och Remus fick med ens svårt att hålla sig för skratt.
’’Mm’’, svarade han. ’’Nu måste jag tyvärr råda er att gå till er sovsal. Jag vill inte ha McGonagall efter mig.’’
’’Peter har redan somnat’’, sa James med en nick mot en av fåtöljerna. Mycket riktigt hade Peter däckat i en position som såg extremt obekväm ut. ’’Och du vet hur svårt det är att väcka honom.’’
Remus suckade och gick fram till fåtöljen. ’’Du tar fötterna, James.’’ James reste sig upp och tog tag i benen. Remus tog tag i armarna och tillsammans lyfte de upp pojken och började bära honom mot trappan.
’’Godnatt, Lily’’, tillade Remus över axeln.
“Godnatt”, skrattade hon. ’’Sov gott, hörni.’’ Hon försvann upp för trappan till flickornas sovsal och några sekunder senare hörde man dörren slå igen.
Sirius sprang i förväg och höll upp dörren för Remus och James. De gick in och slängde omilt Peter på sin säng.
’’Okej, två saker'', började Sirius ivrigt. ''Först och främst; ni skulle kunna göra det där magi.’’
James suckade. ’’Då försvinner nöjet med det hela, eller hur?’’
’’För det andra; Lade ni märke till att Lily sa ’’Sov gott, hörni’’? Som i NI och inte som i Remus.’’
Remus tur att sucka. ’’Du tycker inte att du överanalyserar lite nu, Tramptass?’’
Sirius ryckte på axlarna.
’’Okej, det var inget.’’

Fem minuter senare låg de ombytta till pyjamas i sina sängar.
’’Klockan är bara elva!’’ envisades James. ’’Vi börjar inte förrän om tolv timmar.’’
’’Ni gör som ni vill’’, sa Remus och släckte lampan bredvid sin säng. Han drog för det röda sammetstyget runt sängen så att de andra inte längre såg honom. ’’Jag är iallafall galet trött. God natt.’’
’’Godnatt’’, sa James, och tillade snart; ’’Du hörde honom, Tramptass. Prefekten sa att vi gör vad vi vill.’’
Remus satte sig hastigt upp och drog upp förhänget igen.
’’Inom rimliga gränser. Vilket inkluderar att jag uppskattar om ni stannar i detta rummet. Det är första natten här. Börja inte året med att hamna i trubbel, snälla…’’
Men när han såg sig omkring var hans vänner borta. Han skymtade plötsligt en fot i andra änden av rummet och hörde James röst från samma hörn;
’’Lupin. Brukar vi någonsin hamna i trubbel?’’
’’Ja!’’
’’…nej, precis! Vi ses imorgon bitti. Oroa dig inte för oss - sov sött och dröm om chokladdoppade jordgubbar.’’ Remus såg fortfarande ingenting, men hörde att någon, eller rättare sagt några, gick tvärs över rummet. Dörren ut till uppehållsrummet öppnades och stängdes några sekunder senare.
Remus suckade och drog sedan förhänget runt sin säng igen. Han gjorde så gott han kunde.

Jättebra kapitel!! Jag älskar sättet du skriver på, du får allt att verka så levande!!!!!!! Asså nu börjar jag ty shippa Remus/Lily, bara pga att Lily tydligen inte hatar Remus...

PS. Kmr du följa böckerna helt punktligt lr kmr du köra lite utanför ramen? För om du inte följer historien helt och hållet kanske du kan göra så att Sirius och Regulus blir sams...

JÄTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTTE BRRRRRRRRRRRRAAAAAAA DU SKÄMMER JU BORT OSS MED KAPITEL

Super!! ♥

Håller med OzzyStar2 , jag börjar typ shippa Remus och Lily...

Älskar sättet du skriver på, älskar historien och älskar hur du framställer karaktärerna ^^

Tack fina ni! ♥ ♥

GASH JAG BÖRJADE OCKSÅ SHIPPA REMUS OCH LILY LITE!! Jag har alltid haft det där liite i bakhuvudet men det skulle paja planen som jag har för min wolfstar Eller? Får se vad jag kan göra, spoilar inget

OzzyStar2: Jag tänkte följa böckerna till den grad att det inte blir ''fel'', men sen kan man ju hitta lite kryphål och stretcha på saker och ting så länge de fortfarande går ihop med böckerna, am I right? Mer säger jag inte!

Kommer mer när någon kommenterar!

Jag är för Remus och Lily
Men vad kan de ha för shipnamn? Rily?
Längtar efter nästa kapitel ♥

Rily låter bra! Får se vad som dyker upp



Kapitel 7
Första dagen
September 1976

Remus vaknade med ett ryck av att någon vrålade i rummet.
’’NÄÄ DU, NU ORKAR JAG INTE MER!’’
En duns och flåsande.
’’Jag sa ju att vi skulle hållit igång i somras!’’
Remus drog undan skynket och satte sig på sängkanten.
’’Vad händer?’’
’’Väckte vi dig?’’ sa en andfådd James.
’’Ja, men jag tror ni missade att väcka någon på andra sidan skolan, så skrik lite högre nästa gång.’’
’’Förlåt’’, sa Sirius med ett skratt.
Remus reste sig upp och började yrvaket rota runt efter sin skoluniform i kofferten. Under tiden hörde han bakom sig;
’’En gång till! Kom igen, mesa inte nu!’’
’’FÖRSÖKER DU HA LIVET AV MIG, BLACK?’’
Sirius skrattade rått. Remus fick tag på rätt tröja, och vände sig om igen.
’’Får jag fråga vad som får er att ha en sån plötslig lust för armhävningstävling klockan…’’ han pausade och kastade en blick på vägguret. ’’…SJU PÅ MORGONEN?’’
’’Jag tyckte Tagghorn såg ut att vara i lite dålig form, så jag utnyttjade tillfället.’’
Remus suckade.
’’Jag trodde klockan var nio! Jag går och lägger mig igen. Det borde ni också göra.’’ Han slängde tillbaka tröjan, lade sig i sängen igen, drog upp täcket till hakan och blundade. I några sekunder var det faktiskt helt lugnt i sovsalen, och Remus somnade nästan till igen, nöjd över att hans vänner faktiskt lyssnat till hans råd. Men det dröjde bara några ögonblick innan han kände hur hans säng studsade till av att någon, eller några, satte sig på den.
’’Kom igen, Månis. Tidig frukost? Frukosten öppnar om två minuter, men det är aldrig någon där förrän åtta.’’ Remus såg skeptisk ut. ’’Kom igen!’’ upprepade James. ’’Frukost i pyjamas. Vi kan berätta allt om vad vi gjorde igår kväll.’’
’’Frukost i pyjamas? Är du tokig?’’
’’Ja’’, sa James skyldigt. ’’Jag är lite tokig. Vi är båda lite tokiga.’’ Han riktade en nick åt Sirius håll. ’’Kom och var tokig tillsammans med oss.’’
’’Okej då’’, sa han sömnigt. ’’Fem minuter bara…’’ Han blundade igen, och fick några ögonblick av ro innan han plötsligt hörde lite fnitter och Sirius röst som viskade;
’’Levicorpus.’’
Något ryckte tag i Remus fot och hissade honom upp i luften. Han sprattlade febrilt.
’’Okej, okej! Släpp ner mig! Jag kommer!’’
James, otroligt road av situationen, ställde sig framför honom med en seriös uppsyn.
’’Säg efter mig.’’
’’…SLÄPP NER MIG NU! JAG ÄR PREFEKT! JAG KAN GE ER POÄNGAVDRAG FÖR DET HÄR!’’
’’Jag, Remus Lupin.’’
’’VA? VAD BABBLAR DU OM?’’
’’Säg efter mig så får du komma ner!’’ sa James irriterat. ’’Jag, Remus Lupin.’’
’’JAG, REMUS LUPIN…’’
’’Svär härmed högtidligt och med handen på hjärtat att jag ska gå med mina vänner till Stora Salen och äta frukost med de, trots att klockan är sju på morgonen.’’
’’JA, JAG LOVAR!’’
’’I min pyjamas’’, avslutade James.
’’I MIN FUCKING PYJAMAS!’’
Han var beredd på att han skulle släppas ned med en duns, men Sirius förde varsamt ned honom på marken igen. Remus borstade ilsket av sig så fort han stod på båda fötterna och återfick balansen.
’’Vårda språket, Mr Lupin’’, sa Sirius allvarligt.
’’Visst. Om ni jobbar på era övertalningsmetoder!’’
Han gick fram till Peters säng.
’’Varför skulle vi? Den här fungerade ju’’, sa James.
Remus ignorerade honom, lade en hand på Peters axel och ruskade om honom.
’’Peter! Dina mentalsjuka vänner här borta tycker att vi ska äta frukost med dem.’’
Peter mumlade någonting i sömnen, men han vaknade inte. Remus ställde sig upp och suckade. Han kastade en blick på vattenglaset som stod på nattduksbordet.
’’Desperata tillfällen kräver desperata åtgärder’’, mumlade han för sig själv, greppade tag i glaset och hällde ut dess innehåll över Peter som satte sig upp i sängen med ett ryck. Den nyvakne pojken såg sig snabbt om i rummet, och hans blick landade på Remus som stod med ett vattenglas i näven.
’’Var du tvungen, Måntand?’’
’’Du borde tacka mig’’, sa Remus bistert och ställde ner glaset igen. ’’Du vill inte vakna av att du blir hissad i vädret.’’

***

’’Så okej, vad gör ni om husalferna skvallrar?’’ sa Remus med en stor gäspning medan de alla fyra var på väg till frukosten. James och Sirius hade precis berättat om sitt nattäventyr till köket.
’’Det gör de inte’’, sa James enkelt. ’’Åh, känner ni? Det doftar nybakta scones. Att gå upp tidigt har sina fördelar. Och förresten Tramptass, du är fruktansvärt söt när du inte har fixat håret.’’
’’Schh’’, sa Sirius surt, rotade i sin pyjamasficka efter en hårsnodd och satte upp sin långa hårman i en slarvig knut på huvudet, vilket blottade hans välformade kindben.
’’Hur kan du fortfarande vara singel?’’ skrattade James. Han kollade upp på sin vän i väntan på respons, men Sirius hade fryst till och kollade upp framför sig.
’’Tramptass, vad…’’ James vände upp blicken och fick syn på vad som hade fått Sirius att stanna till så kvickt.

Regulus Black, vars likhet med sin bror plötsligt var ännu mer slående när han inte hade bakåtkammat håret, stod ett par meter framför dem med ögonen vilande på sin bror. De tre andra marodörerna kollade allihop oroligt på Sirius. De var beredda på att han skulle fräsa någonting och sedan gå därifrån, men hans ansikte förblev uttryckslöst.
Den yngre brodern bröt tystnaden.
’’Sirius’’, sa han. ’’Snälla låt mig få prata med dig.’’ Han lät nästan desperat.
Sirius blev nästan chockad. Hans bror brukade sällan agera så… sårbart. Men han svarade inte.
’’Fick du mitt brev?’’ frågade Regulus.
’’Ja.’’ Regulus såg ut som om han väntade på mer som svar, och Sirius fortsatte med spydig röst; ’’Jag sa att jag fick det, inte att jag läste det.’’
James tyckte nästan synd om Sirius lillebror, trots det han gjort. Han såg så hjälplös ut.
’’Förlåt’’, fick Regulus ur sig. ’’Snälla Sirius, bara lyssna på mig.’’
Sirius såg bedrövad ut. Remus hoppade in.
’’Ni kan få prata i enrum. Vi går till frukosten så länge.’’ I ett ögonblick trodde han nästan att Sirius skulle ge honom en mördarblick för att de lämnade honom ensam, men han nickade bara och James, Peter och Remus började röra sig mot Stora Salen. Sirius vände sig mot sin bror igen, men han sa ingenting. Regulus fortsatte prata;
’’Förlåt mig.’’
Sirius oberäkneliga beteende fortsatte, och han lät plötsligt höra ett rått skratt.
’’Varför skulle jag?’’
’’Jag saknar dig.’’
’’Vet du vad, det skulle jag inte tro på om så mitt liv hängde på det.’’
Regulus såg nedslagen ut, och Sirius greps av storebrorskänslor. Hans föräldrar hade inte alltid varit så milda mot den yngre Blackbrodern heller. Han var tvungen att fråga.
’’Hur är det hemma nu?’’
Regulus kollade ner i marken.
’’Hemskt.’’
’’Tja, det måste vara jobbigt när ingen kan hoppa in och ta dina smällar längre, eller hur?’’
När Regulus kollade upp igen insåg Sirius att han hade tårar i ögonen.
’’Jag trodde aldrig att det skulle bli så illa. Jag ber dig. Kom hem igen.’’
’’Först och främst så kan du sluta med att be mig om det, för jag kommer inte att komma hem igen. Jag trivs äntligen där jag är nu, och jag tänker inte låta er ta det ifrån mig.’’
’’Mamma har varit orolig’’, sa Regulus. Sirius skrattade ännu en gång. Ett hårt, kallt skratt. ’’Hon har inte sagt det, men jag vet det. Först var hon arg. Hon brände bort ditt ansikte från gobelängen första kvällen, men sen övergick hennes ilska till moderskänslor. Jag vet det.’’
’’Och pappa då?’’ Sirius försökte låta som om han inte brydde sig, men det gick inte.
’’Pappa har bara varit berusad’’, sa Regulus. ’’Hela sommaren. Han och mamma bråkade jättemycket.’’
När Sirius insåg hur ynklig och sårad Regulus var fick han för en sekund lust att bara omfamna sin bror, säga att allt skulle bli bra igen och lova att han skulle komma hem nästa lov. Att han var ledsen att han lämnat Regulus ensam med föräldrarna, utan att veta att hans lillebror också hade någonstans att ta vägen, om det blev för illa hemma. Regulus hade vänner, absolut, men inte på samma sätt som Marodörerna.

’’Jag önskar jag hade vänner som dina vänner’’, hade han sagt till sin storebror någon gång. ’’Som man kan prata om grejer med. Som man verkligen kan vara sig själv med. Som man aldrig behöver låtsas inför.’’

Men snart kom Sirius ihåg varför han var arg egentligen.
’’Jag kommer inte att flytta hem’’, upprepade han. ’’De gillar dig. De tycker du är en bra son. Du passar in i släkten. Du delar deras människosyn. Om du bara kunde sluta ränna ute och supa på helgerna så skulle ni aldrig bråka. Jag tycker inte synd om dig.’’
Han vände på klacken för att gå därifrån, men hörde hur Regulus fortsatte direkt. Nu lät hans röst plötsligt lika hård, kall och skoningslös som vanligt.
’’Om du inte kommer hem så berättar jag din hemlighet.’’
Sirius frös till och vände sig mot sin bror igen.
’’Du skulle bara våga.’’ Han tog ett steg närmare Regulus i ett försök att verka skrämmande, vilket saknade lite av sin effekt eftersom han var kortare. Regulus tog ett steg framåt likaså, och Sirius tvingades böja på nacken.
’’Det skulle jag’’, sa han. ’’Jag skulle kunna berätta för mamma och pappa. Jag skulle kunna berätta för Potter och alla andra av dina patetiska vänner. Vart skulle du ta vägen då?’’
’’De skulle inte bry sig. Mamma och pappa skulle, men inte mina vänner’’, sa Sirius. Han var övertygad om att det var sant, men tanken på att James, Peter och Remus skulle få veta var ändå skrämmande. Hans darrande röst måste ha avslöjat honom.
’’Hur kan du vara så säker på det?’’ Regulus närmade sig honom ännu mer, och han var tvungen att backa ett steg.
’’För dem vet redan’’, ljög Sirius.
’’Vi får väl se’’, sa Regulus, knyckte på nacken och gick därifrån.

Sirius stod kvar och stirrade efter honom tills hans bror svängde runt hörnet i korridoren och försvann utom synhåll. Han mådde illa. Han ville inte gå efter sina vänner till Stora Salen. Inte nu.
Med en ljudlig suck dunsade han ner på en gammal bänk i korridoren. Han begravde ansiktet i händerna. Fan.