En mugglare i Slytherin
Forum > Fanfiction > En mugglare i Slytherin
Användare | Inlägg |
---|---|
Goggo
Elev |
24 jul, 2014 22:47 |
HP_Maja
Elev |
Älskar storyn, älskar karaktärerna, älskar den musiga känslan jag får när jag läser♥
Undrar vem denne mystiske person är. Han en liten gissning på Draco.. The marauder's map 25 jul, 2014 00:46 |
Lydia Actavis
Elev |
Den var jätte bra
25 jul, 2014 08:14 |
AuroraAlexius
Elev |
Tacktacktack så mycket! Ni är bäst! ♥
Nu kan jag äntligen lägga ut nästa kapitel, går och längtar tills jag kan göra det, men vill inte lägga ut mer än en om dan, haha --- Kapitel 4: Exploderande kupéer och korkskallar Draco Malfoy tänkte. Visserligen gjorde han det ganska ofta, när han inte orkade lyssna på Crabbe och Goyles menigslösa svammel. Nu tänkte han på en tjej. Han hade träffat henne på perrongen och han hade hjälpt henne. Han, Draco Malfoy, hjälpte en annan människa som han inte kände! Tur att inte någon av de andra slytherinarna hade sett honom, det hade förstört han rykte. Han kunde nästan höra de viska: känslokalla Malfoy hjälper en annan människa. Men det var något speciellt med henne, fast han kunde inte riktigt sätta fingret på vad. Hon såg ganska vanligt ut – kort, blek och med halvlångt halvlockigt hår med lugg, så det var inte direkt något i hennes utseende som dragit honom till henne. Men hon hade fört sig med ett sådant självförtroende trots att hon precis gjort bort sig totalt, och det hade tilltalat honom. Hon hette Artemis Fox. ”Vad tänker du på, Draco?” frågade Pansy och tog hans hand. ”Inget du behöver bekymra dig över” sade han och strök henne över kinden. Hon fnissade. Draco suckade. Måste hon jämt fnissa? Det var så jobbigt. Plötsligt exploderade kupén i massa färger. Han hörde någon eller några som skrattade. Det luktade bränt. Pansy skrek. Crabbe ställde sig upp och började slå omkring sig med armarna. Han råkade slå till Blaise som börjad svära åt Crabbe. Sen blev alltig lugnt igen. Mitt på golvet låg en utbrunnen fyrverkeripjäs. Draco böjde sig ner och tog upp den. Ett litet W var inristat i den. ”Weasleys” morrade han. Han gick fram och slet upp kupédörren och tittade ut. Men tvillingarna hade redan försvunnit. Men några andra elever hade kommit ut ur sina kupéer för att se vad det var för oväsende. ”Stick!” fräste Draco. ”Här finns inget att se”. Det kom rök ur hans kupé och det luktade bränt. Han kastade iväg fyrverkeripjäsen och gick in igen. Han var sur, självklart. Han hatade när folk gjorde narr av honom. Han såg sig om på förödelsen. Pansy hade fått sot i ansiktet. Och han var inte sen att påpeka det. Pansy sprang ut ur kupén med händerna för ansiktet, för att tvätta sig, och svor på att hon skulle döda blodsförrädarna. Hon tog med sig sin kompis Daphne Greengrass som också gick i Slytherin i deras årskurs. Draco satte sig ner igen och tittade runt på sina kompisar. Gregory Goyle hade fått sot runt sitt ena öga, så det såg ut som han hade en blåtira. Blaise Zabini hade fått en riktig blåtira sen Crabbe slog till honom. Och nu satt Blaise och blängde surt på honom. Vincent Crabbe såg förfarande lite chockad ut. Hans lilla hjärna hade svårt att ta in saker som hände plötsligt. Därför var man tvungen att prata långsamt med honom för att han skulle fatta och oftast fick man upprepa det man sagt (vilket var väldigt irriterande ibland). Den siste i kupén, förutom honom själv, var Millicent Bulstrode, en storvuxen flicka som var kompis med Pansy. Just nu såg hon rätt så vilsen ut, när Pansy och Daphne hade lämnat henne där ensam med massa killar. Draco struntade fullkomligt i henne, men han såg att Goyle kastade några nyfikna blickar på henne. Goyle hade gillat henne länge, det visste Draco, men han hade ingen aning vad han såg i henne. Millicent var inte precis en klassisk skönhet. Hon hade små mörka ögon och tjock rakt glanslöst hår. Och hon var stark. Man kan säga att hon var den kvinnliga motsvarigheten till Crabbe och Goyle. Draco suckade och tittade ut genom fönstret. Det var långt kvar tills de kom till Hogwarts. Då öppnades kupédörren och Daphne kom insläpande med Pansy, som såg ut som hon ville slå ner första bästa person. ”Varning, explosiva föremål!” ropade Daphne när hon kom in. Hon släppte Pansy och satte sig ner. Pansy stod kvar mitt på golvet och skakade av ilska. Crabbe och Goyle såg på varandra och sen sprang de ut ur kupén. De andra i kupén tittade förvånat efter dem. Draco ställde sig upp och tittade ut ur kupén. Crabbe och Goyle stod längre bort i korridoren med händerna över huvudet. ”Vad i helvete håller ni på med?” frågade han. ”Daphne sa ju att det var explosiva ämnen” sade Goyle dumt. ”Ja, och vi vill inte bli sprängda i bitar” sade Crabbe. Draco suckade. Ibland var de verkligen otroligt dumma. ”Hon var ironisk” sade han trött. Korkskallarna tog ner armarna från huvudet, tack o lov, någon kunde ju se dem. ”Är du säker?” frågade Crabbe misstänksamt. ”Ja, kom in nu. Pansy kommer inte att explodera”, sade Draco irriterat och gick in i kupén igen. Crabbe och Goyle följde tveksamt efter. Pansy stod fortfarande mitt på golvet och skakade. ”Vad är det?” frågade Draco och gick fram till henne. Pansy vände sig mot honom och hon såg verkligen ursinnig ut. Han såg i ögonvrån att Crabbe och Goyle sakta backade mot dörren. ”Det har inte du med att göra!” fräste hon och blängde på honom. ”Jo, det har jag” sade han lugnt tillbaka. Crabbe och Goyle hade nu kommit fram till dörren. Då gav Pansy honom en örfil. Hela kupén stannade. Han stirrade chockat på henne. Det sved på kinden där hon hade slagit honom. Han tog tag i henne handleder och såg ner på henne. Pansy skakade på huvudet och stirrade chockat på honom. ”F… för… förlåt” stammade hon och sen började hon, till Dracos fasa, att börja gråta. ”Förlåt, Draco, det var inte meningen, förlåt, jag visste inte vad jag gjorde” snyftade hon. Han släppte hennes händer och tystade henne med en gest. ”Nu får du förklara varför du var så arg förut” sade han bestämt. Pansy tittar ner i golvet och mumlar något ohörbart. ”Va? Lite högre” sade han och la handen under Pansys haka och lyfte upp den så hennes blick mötte hans. ”Jag blev förolämpad av en liten äcklig smutskalle” väste hon. ”Vem?” frågade han. ”Vet inte vem det var, en ny elev, hon satt i Potters kupé” ”Potter, självklart, han drar till sig smutskallar som… ja, jag vet inte vad”. De andra skrattade. ”Kom, vi ska hälsa på Potter”. Han tog tag i Pansys hand och vinkade med sig Crabbe och Goyle. Han drog med sig Pansy genom korridoren och stannade utanför kupén som Pansy pekade på. Crabbe och Goyle ställde sig bakom honom som de brukade och Pansy tog plats bredvid honom. Draco slöt handen om trollstaven som han hade i fickan och öppnade dörren till kupén där hans absoluta fiender satt. Alla i kupén tystnade när han kom in och vände huvudena mot dörren. Weasley var inte där, som tur var, den killen hade ett jävla temperament. Men Potter, Granger, Longbottom och mini Weasley var där. Han såg kylig på personerna i kupén, men märkte ingen ny smutsskalle. ”Du är verkligen patetisk” sade Granger och blängde på Pansy. ”Var du tvungen att hämta din lilla pojkvän för att försvara dig?”. Mini Weasley flinade. ”Käften Grang…” började Pansy. Han la en hand på hennes axel för att få tyst på henne. Hon tystnade. ”Vad har hänt med din kind, Malfoy?” frågade Potter och flinade. ”Det har inte du med att göra, Potter” svarade han kyligt. Han fortsatte innan någon annan han avbryta honom. ”Vem av er idioter förolämpade Pansy?” han blängde på var och en. Ingen sa något. ”Men vem var det?” han höjde rösten lite. Vilket inte var meningen, han var bara irriterad och vill bort därifrån så fort som möjligt. ”Det har du inte med att göra, Malfoy” sade mini Weasley. Han blängde på henne. ”Jo, det har jag visste” ”Nej” ”Jo” ”Nej!” ”Jo, det har ja…” där tystnade han. Han hade upptäckt att han lät som en sur 5-åring. De andra såg konstigt på honom. Han harklade sig. ”Vem var det bara?” sade han trött. ”Gissa” sade mini Weasley glatt. Han gav ifrån sig ett ljud som kan liknas med en morrning och en djup suck. Sen vände han på klacken och lämnade de korkade gryffindorarna bakom sig. Han orkade inte diskutera med dem. Han började gå tillbaka till sin kupé när han kände hur någon tog tag i hans arm. ”Vad?” sade han argt och vände sig om. Pansy (det var hon som hade stoppat honom) krympte ihop under hans ilskna blick. ”Men Draco, skulle inte vi…” hon peka tillbaka mot gryffindorarna. ”Sen” han skakade av sin henne och fortsatte gå. --- Från och med nu kommer ni alltså även få följa berättelsen hur Dracos perspektiv. Det kommer inte riktigt vara vartannat kapitel, men nästan. Ibland kommer det bli kanske två-tre Artemis och sen kan det vara två-tre Draco på rad. Och har nu 20 kapitel färdiga! Nästa kapitel kommer imorn, kram! (Och om ni hittar några stavfel eller sådant, så får nu gärna säga till. Även fast jag har läst igenom min text ganska många gånger så blir man ganska blind för att man själv vet vad det ska stå och då missar man stavfel) ~ Hogwarts kommer alltid finns där för att välkomna dig hem ~ 25 jul, 2014 10:49
Detta inlägg ändrades senast 2014-07-28 kl. 10:03
|
MillaJ
Elev |
Suuuperbra! Jag crushar ju lite på mr.Draco så jag hoppades att han skulle dyka upp mer Gillar sättet du skriver på!
"Happiness can be found even in the darkest of times, if one only remembers to turn on the light" Har gett mig på det här med att lägga ut en ff starring första generationen! Kika gärna! :) http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=40 25 jul, 2014 11:09 |
AuroraAlexius
Elev |
Skrivet av MillaJ: Suuuperbra! Jag crushar ju lite på mr.Draco så jag hoppades att han skulle dyka upp mer Gillar sättet du skriver på! Vem crushar inte lite på mr Draco? Haha, och du behöver inte oroa dig, han kommer dyka upp ganska mycket! Tack så mycket! ~ Hogwarts kommer alltid finns där för att välkomna dig hem ~ 25 jul, 2014 11:20 |
Beben
Elev |
25 jul, 2014 11:28 |
ingetledigt
Elev |
asbra, ny läsare här! Tagga mig gärna i dina andra ff
25 jul, 2014 11:33 |
HP_Maja
Elev |
25 jul, 2014 19:08 |
AuroraAlexius
Elev |
Återigen TACK för att ni läser, ni gör min dag om och om igen! ♥ Och så kul att nya läsare fortsätter att hitta hit!
Insåg precis att det har tagit mig fyra kapitel innan de ens har kommit fram till Hogwarts... Hoppas ni inte tycker att jag drar ut på det för mycket, heh Men nu är det iaf äntligen dags för sorteringen, undrar var Artemis kommer hamna? --- Kapitel 5: Sorteringshattens råd Det var mörkt när vi kom fram till Hogwarts. Jag var vrålhungrig och hoppades att det skulle serveras god mat i stora mängder. Och att den här sorteringsceremonin inte skulle ta allt för lång tid. Vi åkte med ett par hästlösa droskor upp till slottet. Slottet i sig var helt fantastiskt med massor av tinnar och torn. Både jag och Apollon satt med näsorna tryckta mot fönstret för att se så mycket som möjligt av slottet. När vi kom fram stannade vi utanför och bara gapade. På nära håll vad det enormt! Visst hade de andra pratat om hur stort och fantastiskt slottet var, med det var ändå helt otroligt att se det i verkligheten. Vi gick in i entréhallen, som också var enorm. Jag var tvungen att påminna mig själv att andas. De andra skrattade åt min förfärade min. Då harklade sig någon bakom oss. Alla snurrade runt på fläcken som på en given signal. Bakom oss stod den strängaste kvinna jag någonsin sett. Hon var lång med en smaragdgrön klädnad och håret uppsatt i en stram knut. Hon såg precis ut som en sådan person som man inte vill säga i mot, för då får man bara skit för det. ”Mr och miss Fox antar jag?” sade hon. Jag och Apollon nickade. ”Mr Potter, miss Granger, mr Longbottom, mr Weasley och miss Weasley ni kan gå in i stora salen och sätta er. Jag måste prata med mr och miss Fox” De började gå mot stora salen. Jag tittade ängsligt efter dem. Hermione såg min blick och gjorde tummen upp. Ron och Neville såg däremot ut som om det höll på att välja vilka blommor jag helst skulle vilja ha på min grav. Jag vände mig nervöst mot den bistra kvinnan igen. ”Kom med här” sade hon och ledde in mig och Apollon i ett litet rum på andra sidan entréhallen. Hon stängde dörren och ställde sig framför oss. ”Jag är professor McGonagall och är biträdande rektor här på Hogwarts och elevhemsföreståndare för Gryffindor” sade hon. Bredvid mig harklade Apollon sig. Jag stirrade häpet på honom, skulle han allvarligt avbryta den här kvinnan? Det bevisade bara vad jag alltid misstänkt: Apollon var helt dum i huvudet. McGonagall såg också häpen ut. Hon är nog inte van att elever avbryter henne. ”Jag heter Apollon Fox och det är en ära att få börja på den här skolan”. Han talade med sin charmigaste röst som brukar få alla tjejer på fall. McGonagall såg inte imponerad ut. Apollon verkade märka det. Inte helt hjärndöd alltså. Han harklade sig igen. Eller jo, helt hjärndöd. ”Och det här är min lilla syster Artemis”. Han la sin ena arm runt mina axlar och drog mig närmare. Han log sitt charmigaste leende som brukar ge de flesta tjejer andningsproblem. McGonagall såg bara kallt på honom. Leendet försvann genast från hans ansikte och istället såg det ut som om han hade bitigt i något surt. Han höll fortfarande armen om min axlar, även om han inte verkade medveten om det. Jag tog fram min trollstav och stack den i sidan på honom. Han hoppade ifrån mig som om han hade fått en stöt. Vilket han också fick. Jag använde en enkel stötförtrollning som gav offret en liten elektriskstöt. Inget allvarligt. ”Artemis!” tjöt Apollon medan han hoppade längre bort från mig. ”Mamma har sagt att du inte får göra så!” Jag flinade självbelåtet. Jag tyckte att det till och med att det ryckte lite i McGonagalls mungipa när hon betraktade oss. Men jag hade faktiskt använt stötförtrollningen förut på Apollon, tills han hade sprungit till mamma och skvallrat och hon hade hotat med att ta ifrån mig trollstaven om jag fortsatte. Jag suckade. ”Skärp dig” sade jag till honom. Jag vände mig mot McGonagall igen. Hon såg på oss som om hon väntade sig att vi skulle börja bråka igen. ”Det finns fyra elevhem på Hogwarts, Gryffindor, Ravenclaw, Huffelpuff och Slytherin…” fortsatte hon som om det inte hade varit något avbrott. ”… Ni två kommer snart sorteras in i ett elevhem. Det elevhem ni hamnar i kommer att bli som er familj här på Hogwarts.” Hon tittade på klockan som hängde på väggen bakom henne. ”Nu måste jag gå och ta i mot förstaårseleverna. Ni kan vänta här”. Hon gav oss en blick som tydligt sa att om vi började bråka igen skulle det betyda trubbel. Jag började vanka av och an medan vi väntade på att professor McGonagall skulle komma tillbaka. Jag kände hur paniken började växa i magen. Tänk om jag inte passade in i något elevhem? Vad skulle de göra då? Skicka hem mig igen och säga att jag inte passade in på Hogwarts? ”Ta det lugnt Artemis” sade Apollon lugnande. Han måste ha märkt hur jag kände. Det var förmodligen inge svårt, då paniken bokstavligen lyste ur mina ögon. ”Det kommer att bli bra, ingen panik” sade Apollon lugnt. Han såg helt avslappnad ut där han satt på en skolbänk, som om han gjorde det här varje dag. Då kom McGonagall tillbaka. Bakom henne fanns en hel bunt med skrämda förstaårselever som såg ut att vara till och med räddare än jag. De tittade förskräckt upp på mig och Apollon. ”Nu går jag och ser efter om de andra är redo för sorteringen” sade McGonagall. ”Jag kommer snart tillbaka och inget tjafs undertiden” Hon lät blicken svepa runt i rummet och stannade extra länge vid Apollon och mig. Sen gick hon. Jag vände mig mot förstaårseleverna och upptäckte att de ljudlöst hade flyttade sig så långt bort från oss som möjligt och nu stod och tryckte sig mot väggen. Apollon flinade och vinkade glatt till dem. Det gjorde bara att de försökte komma ännu längre bort från oss. Det var bara en liten kille med huvudet täckt med blonda lockar som vinkade tillbaka. Då kom McGonagall tillbaka. ”Ställ er på ett led och följ med mig” sade hon bara. Jag och Apollon gick direkt efter McGonagall eftersom ingen förstaårselev vågade gå först. När vi kom in i Stora Salen var det nära att jag stannade av häpnad. Den var så stor, jag förstår varför den kallas Stora Salen. Det stod fyra långbord i salen där alla elever satt och längst fram stod ett långbord där alla lärare satt. Och alla kollade, eller ja, stirrade på mig och Apollon. Vi gick fram mot lärarbordet och framför det stod en liten pall med en luggsliten gammal hatt på. McGonagall gick fram till hatten och ställde sig bredvid den. Då reste sig professor Dumbledore upp. Honom hade jag träffat förut under sommaren när han kom för att välkomna mig och Apollon till hans skola. ”Det här året är lite speciellt eftersom vi inte bara har nya förstaårselever utan också två nya elever som ska börja i sjunde och femte året. Och därför kommer vi börja med att sortera in dem i varsitt elevhem.” Professor Dumbledore log mot mig och Apollon och jag svalde nervöst. ”Vi börjar väl med den äldste. Apollon Fox” Apollon tryckte min hand en sista gång innan han gick upp och satte sig på pallen. Han flinade glatt. Han gillade att ha allas uppmärksamhet. Professor McGonagall satte sorteringshatten på hans huvud och kort därefter ropade hatten ut: ”GRYFFINDOR!” Alla vid Gryffindors bord jublade och klappade händer, och Apollon gick ner och satte sig bredvid tvillingarna. Sorlet dog bort igen och det blev knäpptyst i Stora Salen. ”Då var det dags för den andra. Artemis Fox” sade Dumbledore och log mot mig. Jag log inte tillbaka. Jag var så nervös att jag knappt kunde ta mig fram till pallen så McGonagall kunde sätta hatten på mitt huvud. Hatten var lite för stor för mig och åkte ner så jag knappt såg någonting, men tillräckligt för att se att alla ögon i hela Stora Salen vilade på mig. Då hörde jag en röst intill mitt öra. ”Hm” sade den ”Det här var svårt”. Det var hatten som pratade med mig, även om det mer verkade som den pratade med sig själv. ”Var ska jag placera dig? Du är smart ser jag, och vetgirig, modig och vågar stå upp för dem du bryr dig om, men jag ser även list hos dig. Du vill visa dig duglig, och du är stolt. Du äger många kvaliter som många av elevhemmen värdesätter, men det finns en sida hos dig jag tror kommer blomstra i ett elevhem, trots din bakgrund” Jag förstod inte vad hatten menade med ’min bakgrund’, men jag suckade ändå lättat, ett tag trodde jag att jag inte skulle bli placerade i nått elevhem ”Ett litet råd bara, berätta inte för någon i ditt nya elevhem att du är mugglarfödd” Jag undrade vad han menade med det, men innan jag hann jag fråga ropade hatten ut: ”SLYTHERIN!” Istället för applåder gick det ett sus av förvåning genom salen. Eftersom min bror hade hamnat i Gryffindor förväntade sig alla att jag också skulle hamna där förmodligen. Sen hördes några spridda applåder från Slytherinbordet. McGonagall tog av mig sorteringshatten och jag började gå mot mitt nya elevhem, min nya familj under tiden jag var på Hogwarts som McGonagall hade sagt. Jag kände blickarna som jag fick från mina nya vänner, de som gick i Gryffindor och de som avskydde Slytherin. Jag hade sett att de hade blivit chockade. Skulle de börja hata mig också? Skulle jag bli utstött redan innan jag ens börjat? Jag svalde klumpen jag hade i halsen och tittade upp på min nya ”familj”. Då såg jag dem, tjejen som bråkat med oss på tåget, Pansy Parkinson tror jag hon hette, och hennes väninna. Och de visst att jag var mugglarfödd. Först blev jag rädd eftersom jag kom ihåg vad sorteringshatten hade sagt: ”Berätta inte för någon i ditt nya elevhem att du är mugglarfödd”. Pansy såg på mig med chock blandat med hat. Då gjorde jag det ända som verkade logiskt just då, jag la en glömskeförtrollning över dem båda. Så de inte skulle komma ihåg att jag var mugglarfödd. Ingen märkte att jag gjorde det och jag log ett litet leende när jag satte mig längst ut vid bordet. Jag märkte att alla stirrade på mig, men jag låtsades inte om dem. Även den blonda killen som hjälp mig på perrongen stirrade, han som jag fortfarande inte visste vad han hette. Men nu när vi gick i samma elevhem skulle det bli ännu lättare att ta reda på hans namn. Jag log lite för mig själv och fortsatte lyssna på resten av sorteringen. --- Nu här hon äntligen på Hogwarts och insorterad! Nu kan det börja hända saker på riktigt! ~ Hogwarts kommer alltid finns där för att välkomna dig hem ~ 26 jul, 2014 09:59 |
Du får inte svara på den här tråden.