Marodörerna på Hogwarts [SV]

shit vad bra du skriver! amazing. blir avundsjuk, det är såhär bra jag vill kunna skriva.

gryym är du!

äntligen en intressant fanfiction om marödörerna, har letat jättelänge! kan inte vänta tills nästa kapitel!

*bevakar* OFC!

åh Tacktacktack vad glad jag blir! Välkommen hit fina du! Här kommer nästa kapitel! Hoppas ni gillar det! Det är längre än vanligt och händer mer än vanligt ;D


Kap. 7 - Hogsmeade

James vaknade vid nio följande morgon. Han sträckte på sig en stund och kastade sedan en kudde på Sirius. Som vanligt fick han ingen reaktion. James skrattade lite för sig själv och började sedan klä sig. Han tänkte på Sarah, på att han skulle på dejt och att han borde vara glad. Men istället kände han sig lite ängslig över det hela, för hur trevlig och söt Sarah än må vara så var hon inte Lily. Han gick fundersamt in på toaletten och fram till spegeln. Han granskade sitt ansikte, sitt hår (som precis som vanligt stod åt alla håll) och sina bruna ögon bakom de runda glasögonen. Han suckade och ruffsade till håret lite extra och återvände sedan till sängarna för att försöka väcka Sirius.

*

Han kände hur kroppen skakades, men brydde sig inte. Han var fortfarande fast i sömnens våld. Täcket han hade över sig drogs bort av en osynlig plåga. Sirius grymtade till men kurade ihop sig, fast besluten om att sova vidare. Då kände han en hård stöt i ryggen och för ett ögonblick kändes det som att han flög genom luften. Ögonblicket var dock över fort och han landade med en duns på det hårda golvet och det gjorde ont. Väldigt ont.
"Vad i helvete?", vrålade han och blängde ilsket upp i James ansikte som tittade ner på honom med ett flin
"Godmorgon"
"Nej, inte det minsta. Det där var brutalt", fräste Sirius och gned sig på armbågen.
"Kanske det. Men det funkade ju"
Sirius blängde på James igen och reste sig sedan upp. Peter och Remus hade också vaknat av Sirius vrål.
"G'morron", gäspade Peter och gnuggade sig trött i ögonen. Remus satte sig upp och såg ut att inte ha sovit något alls.
"Hur är det egentligen?", frågade Sirius och såg oroligt på honom. Det var inte fullmåne än på ett par veckor, så det kunde inte vara det.
"Jag... det... äh, det är inget. Jag sov dåligt bara", mumlade Remus och log matt mot de andra. Sirius ryckte på axlarna efter att ha granskat honom ett ögonblick och drog sedan på sig strumporna. Beväpnad med en kam och en burk hårgelé gick han sedan in i badrummet. Han granskade sig själv i spegeln. Just nu såg hans hår ut som ett kråkbo, men hans stålgrå ögon tittade tillbaka mot honom precis som vanligt. Han öppnade burken och satte igång.

*

Varför tog han så lång tid på sig, frågade James sig själv och bankade på dörren till toaletten för andra gången. Han fick inget svar. Peter och Remus hade redan gått ner för att äta frukost. James satte sig på sin säng och lutade huvudet i händerna. Då klickade det till i låset och Sirius kom ut.
"Redan?", frågade James sarkastiskt men Sirius ignorerade honom och kastade burken och kammen på sin säng.
"Vad är det där för något?", frågade James och pekade på den gröna burken.
"Något mugglarjox för håret. Kommer du?"

*

Efter en snabb frukost gick han och James ut i entréhallen. James fick nästan genast syn på Sarah och gick fram till henne. Själv stod han kvar och sökte med blicken efter Vendela. De skulle mötas i entréhallen, men de hade inga planer alls på att ta sig till Hogsmeade. Istället skulle de tillbringa dagen i vid-behov-rummet. Snart fick han syn på henne, hon kom gåendes mot honom med ett vackert leende på läpparna. Han drog handen genom håret och kopplade på charmen.

*
Remus Lupin satt ensam vid ett bord i biblioteket. Han var inte alls på humör att trängas med glada människor inne i byn. Att spela ett så stort skådespel en hel dag var mer än vad han skulle kunna klara av. Han satt med en fjäderpenna i handen,ett stycke pergament framför sig och letade efter de rätta orden. Hur hittade man egentligen de rätta orden för att förmå sin mamma att lämna sin man? Han stod inte ut med att vara här och veta vad som försegick hemma, men han ville inte heller hem och vara i mitten av det. Han hatade honom! Remus slog näven i bordet med en sådan kraft att bläckhornet hoppade och sedan sjönk han ihop. Han kunde inte skriva ner det han ville få sagt, han visste inte hur han skulle kunna börja. Han kände hur någonting rann ner för kinderna och insåg med förvåning att han grät.
"Remus? Hur är det?", hördes en förvånad och orolig röst.

*

Peter lutade sig surmulet mot en av väggarna i uppehållsrummet. Han hade ingenting att göra! James och Sirius hade dragit iväg till Hogsmeade med två flickor och när han hade frågat Remus ifall de skulle gå dit tillsammans hade han kommit med någon dålig ursäkt om att han behövde läsa läxor i biblioteket. Peter fnös. Han visste mycket väl att Remus, som alltid var ute i god tid, redan var färdig med de läxor de hade fått över helgen. Vad trodde de att han var egentligen? En hög med doxyspillning? Han hade minsann också ett värde i den här gruppen!

*

James gick fram till Sarah som stod vid porten och väntade på honom.
"Hej", sade han och kände sig med ens lite besvärad.Hon verkade inte märka något utan hälsade bara glatt tillbaka och så började de gå. De gick ut genom porten och vidare mot byn under en aningens besvärad tystnad. James kom helt enkelt inte på någonting att säga och Sarah rodnade bara så fort hon öppnade munnen. Det var en varm höstdag och luften var klar. Trädens lövkronor visade tecken på att vilja brista ut i miljoner olika nyanser. James såg sig omkring, sökandes efter inspiration till ett samtal, när det slog honom. Det uppenbara att fråga. Han log uppmuntrande mot Sarah
"Vad vill du göra idag då?"

*

Det gick inte som han hade planerat. Inte alls som han hade planerat. Vendela stod tre meter ifrån honom och grät, röd i ansiktet av ursinne.
"Vem är hon?", röt hon och pekade på en flicka som stod och betraktade scenen med ett brett leende. Sirius kollade ursinnigt på henne och önskade att de aldrig hade träffats. Eller åtminstone att hon inte vore här just nu.
"Det är Denise Robbins", svarade han och flickan gav honom en slängkyss. Detta gjorde Vendela ännu mer rasande.
"Jag vet vad hon heter, din idiot, men vad gör hon här?", gastade hon och stampade med foten i golvet.
"Jag och Sirius hör ihop", sade Denise självsäkert och log mot Sirius, "Eller hur?"
Sirius skakade misstroget på huvudet.
"Vendela...", började han men hon avbröt honom
"Jag är en sån idiot. Jag ignorerade vad alla andra sagt, vad jag sett, hur du har betett dig de senaste åren. Jag hoppades att jag kunde få dig att vilja stanna hos mig och hela tiden har du träffat någon annan?", hennes röst bröts på slutet.
"Nej, nej, det är inte alls så. Vendela, lyssna på mig nu.", han gick fram till henne och lade sina händer på hennes skakande axlar, "Jag dejtade Denise, det gjorde jag. Men förra året. Det tog slut i somras, jag lovar och svär. Det är du och jag nu"
Denise fnös ljudligt och Vendela tittade envist ner i golvet. Sirius kände att han var rädd för att hon inte skulle tro honom och blev förvånad över hur mycket han faktiskt brydde sig. Han lyfte försiktigt hennes haka och fick henne att se honom i ögonen.
"Vendela, snälla. Jag lovar. Hon betyder ingenting för mig. Men det gör du."

*

Remus ryckte till av förvåning och såg upp medan han så diskret han kunde torkade de förädiska tårarna.
"Lily?"
"Remus, hur är det med dig?"
Lily slog sig ner bredvid honom med en orolig blick i sina vackra gröna ögon. Remus funderade över sina val. Han kunde antingen ljuga om varför han satt i biblioteket en lördag och grät... eller så kunde han anförtro sig åt Lily. Han mötte hennes oroliga ögon, suckade och bestämde sig.
"Jag vill skriva ett brev", började han och tystnade sedan.
"Jaså?", hon såg undrande på honom.
"Ja, till min mamma.", Remus svalde och såg hjälplöst på Lily. Att säga det gjorde det så mycket mer verkligt, det han velat förtränga och glömma att det var en del av hans verklighet, "Jag..."
Lily lade sin hand över hans.
"Jag måste försöka förmå henne att lämna sin man. Men hur gör man det? I ett brev?"
Lily drog efter andan.
"Han... han slår henne"

*

Peter tog ett förskräckt steg tillbaka bakom en av hyllorna i biblioteket. Han kikade genom böckerna och såg Lily Evans sitta med Remus. Hennes ena hand låg över hans och de var djupt inne i ett samtal. Vad hade de att prata om? När Lily sedan sträckte ut armarna och omfamnade Remus kände han hur oron började gnaga i magen. Peter, som inte var den mest erfarne vad gällde kärlek och allt som hör till, tolkade det han såg som ett förälskat par. Han visste inte att hon bara tröstade honom, då han inte var nära nog att se tårarna som åter rann ner för kinderna på Remus. Med hjärtat i halsgropen sprang Peter ut ur biblioteket och tillbaka mot uppehållsrummet. Hur skulle han kunna berätta det här för James?

*

James såg på flickan som satt mitt emot honom och pratade ivrigt om något som James inte var säker på vad det var för något. De hade först varit på Godisbaronen, sedan gått bort till spökande stugan (som James visste inte alls var hemsökt) och nu satt de här. På Tre Kvastar, med var sin honungsöl framför sig. Han såg på henne igen. Hon var vacker när hon talade engagerat, hennes ögon lös, lockarna dansade kring hennes ansikte och när hon log var det som att hon utsrålade ren värme. James hade totalt glömt bort morgonens osäkerhet och kom på sig själv med att ha riktigt trevligt.
"James?"
Han ryckte till och vaknade upp ur någon sorts halvtrans. Sarah hade slutat prata och såg nu roat på honom.
"Va?", frågade han generat och hon skrattade igen.
"Jag sa bara att det nog börjar bli dags att gå tillbaka nu. Det ser ut att bli regn. Eller vill du stanna?", hon såg frågande på honom.
"Vi borde nog gå tillbaka. Men jag hade gärna stannat"
Han menade det och hon såg nöjd ut över svaret. De betalade för sig och började sedan gå tillbaka mot slottet. Någonstans på vägen smög sig Sarahs hand in i hans.
*

Han kramade om henne och kände sig lättad över att hon verkade tro honom. Lättad över att hon hade stannat. Lättad över att Denise till slut hade stormat ut ur rummet efter att ha väst fram att hon skulle få honom att ångra det här. Han valde att inte tänka på vad hon skulle försöka ta sig till för tillfället, just nu ville han bara trösta Vendela och försäkra sig om att allt var bra. Hon kramade i alla fall om honom tillbaka. Det måste ju vara ett bra tecken.
"Jag tänker gå tillbaka till uppehållsrummet nu", sade hon tyst vid hans halsgrop, "Jag behöver bara vara ifred en stund."
"Jo. Okej."
Han släppte henne motvilligt. Hon ville fortfarande inte riktigt möta hans blick.
"Är... är det okej? Är vi okej?", fick han fram när hon började gå mot dörren. Hon log äntligen lite.
"Jadå. Vi är okej."
Sedan gick hon. Han följde henne med blicken tills hon försvann och sedan blev han bara stående. Han brydde sig faktiskt om den här tjejen. På riktigt. Känslan överrumplade honom lite.

*

Remus hade berättat allt för flickan som precis släppte taget om honom. Generat drog han ärmen över sina kinder.
"Jag vet inte hur jag ska göra", viskade han
"Jag tror du gör rätt i att försöka prata med din mamma, på något sätt. Skriv till henne, men försök inte tvinga fram orden. Låt det ta den tid det tar för att du ska få fram allt du vill ha sagt. På rätt sätt"
Remus nickade. Det lät vettigt.
"Tack Lily", han log svagt mot henne, "Det var skönt att ha någon att prata med"
"Jag finns här Remus. När du känner att du vill prata är det bara att leta upp mig, det ska nog lösa sig tillslut", hon tryckte uppmuntrande hans arm och gav honom sedan en kram till, "Jag måste gå till professor McGonagall. Är du okej?"
Han nickade och hon såg eftertänksamt på honom
"Jag lovar, det är okej. Gå du."
Hon nickade och log mot honom innan hon gick därifrån. Remus suckade och kollade ner på pergamentet framför honom. Han kända att han inte skulle kunna börja skriva något nu och packade ner sina saker i axelremsväskan för att istället gå tillbaka till uppehållsrummet.

*

Då de fyra vännerna sammanstrålade igen var klockan halv sju på kvällen. Det hade varit en lång dag. James gick runt med ett fånigt leende på läpparna, som Sirius genast kommenterat, Remus var mer fundersam än någonsin men ville inte tala om för dem vad det gällde. Sirius var lättad över att ha kommit levande ur situationen som uppstått under dagen men var orolig för Vendela. Hon hade inte synts till sedan de sagt hejdå. Peter, han satt tyst och sneglade nervöst mellan två av sina vänner utan att veta vad han borde göra. De gick tidigt i sängs den kvällen och efter att ljusen släckts låg de alla och kämpade med sina egna demoner.

Underbart! Och älskar längden på detta kapitel också.

Tack! Väääldigt mycket längre än jag tänkte mig blev det, skönt att du orkade läsa igenom det!

sluta skriva så bra, eller nej, sluta inte skriva så bra. Men man blir ju beroende, är det bra eller dåligt? Jag är helt fast!
Vart får du din inspiration ifrån? :o

Haha tack gulle du! det blir ju 100ggr roligare att skriva när man får så fina kommentarer!
Ang. Inspiration vet jag inte riktigt haha. Handlar så väldigt mycket om hur jag har föreställt mig marodörerna att vara, det är så roligt att skriva (och läsa) om dem! Längtar efter nästa del på din ff också!

Ny läsare!
Jag kan inte uttrycka hur bra det är med ord...
Men om en bild ger tusen ord.
Så skulle jag vilja ge dig tusen bilder!

*Bevakar* Såklart

Vad väldigt otroligt glad du gör mig nu, tack så otroligt mycket för den fina kommentaren!! och välkommen hit!

Tack, Tack!
Nu längtar jag efter nästa kapitel.....
Men känn ingen press...
Men Flismos har rätt!
Man blir beroende.

SUPER!!! Mera nu! Du skriver så perfekt! Du borde bli författare man förstår verkligen meningen med det du skriver! Du berättar så bra!