Rolllllllllll Typ.. Eller jag vettefan vad detta är för något

Jag sätter mig ner. Snart skriker jag frustrerat över att jag inte hinner till skolan i tid.

Jag tittar undrande på tjejen. Har hon någon psykisk sjukdom?
Nyfiken går jag in i hennes sinne och undersöker det. Inga sjukdomar där. Bara deppression och känslor. Massor av känslor. De slår emot mig som en våg, alla känslorna. Jag som inte känt på länge, som har gått runt som en zombie och gjort vad jag förväntats göra. Jag har varit nöjd med det. Snabbt drar jag mig ur hennes sinne.

Kan de prata engelska??

Fucking ADHD-kid mumlar jag till mig själv. Plötsligt ringer mobilen jag har i handen. Okänt nr. Borde jag svara? Nej. Brukar jag göra som jag borde? Svar: Nej. Så jag svarar. Det är Harry. Jag börjar prata lågmält med honom.

"Hey, where are you? The school have already started, and Molly is waiting for you!"
Jag skrattar.
"Does she want to kill me or what?"
Han suckar.
"No, she wants you to give her your jeffery Campbell-shoes"
"Ha Ha Ha. You are soooo funny"
Han skrattar eftersom han förstår min ironi.
"Have you received Damp sometime yet?"
Frågar han mig.
"Actually i have not yet"
"Ooooohh school is gonna die today!"
Skrattar Harry.
"Just kidding, ive just got my attack"

(Orkah.. Vi skriver på svenska plzz)

Jag står och lyssnar på samtalet och kan höra vad den andre säger.
Tiden tickar förbi och bussen bromsar in framför osd sju minuter efter att jag hört den komma.

Jag går på bussen. Sätter mig på en ledig plats intill ett fönster. Jag tar upp mobilen. Börjar spela Eyes. Kom till mig Your Pretty Little Liar!!!!

Jag följer efter tjejen och tänker på vad alla fjortisar i skolan går runt och skriker. YOLO.
You only live once.
Sant, även om dett liv jag lever är väldigt långt.

Jag har så sjukt tråkigt att jag börjar riva mina handleder blodiga. Och då har man tråkigt!

Jag går fram till tjejen.
"Kan jag sitta här?" frågar jag och gör en gest mot den lediga platsen bredvid henne.

"Visst" muttrar jag. Jag fortsätter riva i mina handleder. Jag bryr mig inte om smärtan. Jag börjar tyst sjunga på Everybody Hurts av Avril Lavigne. Dont Know. Dont Know if i can do this on My own. Why do you have to leave me. It seems like nothing really matthers anymore...

Jag slår mig ner och försöker komma på något att säga. Hon är en outsider på skolan (bara gissar) precis som jag. Det börjar bli tråkigt att gå ensam hela tiden, medan folk viskar om mitt svarta hår och smink.