When Playtime Becomes Reality [SV]

Funderar på att läsa. Rating?

Tja, kan förekomma en hel del svordomar, våld och milda sexscener, så vet inte riktigt... Under 13-14 skulle jag nog inte rekomendera

Okej, läser inte då. Synd, för annars verkade den bra.

Neeej! Rädd nu va! *bevakar*

Kul att ni tycker om det och tycker det är lite kusligt, det som är meningen så då har jag lyckats puss!

---

Innan de hunnit komma fram till något konkret insåg de att frukosten var över och att de var tvungna att gå till deras första lektion för dagen; trolldomshistoria. Chase Ayres såg inte fram emot lektionen. Visst att allt sedan professor Binns gått i pension så hade lektionerna blivit mer... livliga, men han tyckte inte om hur alla tjejer satt och dreglade över den nya läraren; Max Greyson. Han var faktiskt inte så snygg. Inte egentligen.

Chase såg på Scarlett som satt ett par bänkrader framför honom, undrade ifall hon tyckte att professor Greyson var lika snygg som de andra tjejerna. Hon verkade inte särskilt påverkad av honom. Inte alls som de andra som log flörtigt, viftade med sina ögonfransar och kråmade sig. Nej, Scarlett skulle aldrig bete sig så. Det var en av anledningarna till att han kände sig så dragen till henne. Hon satt bara där helt avslappnat och såg uttråkad ut. Fast vid närmare eftertanke såg hon ut att vara djupt försjunken i tankar. Han undrade vad hon tänkte på.

Plötsligt vred hon på huvudet och såg rakt på honom. Han fick hejda sig själv från att rodna och vända bort blicken. Istället log han så självsäkert han kunde och himlade med ögonen, som för att demonstrera hur löjligt de andra tjejerna betedde sig. Scarlett log sitt vanliga, lågmälda men ändå mystiska leende och vände sig sedan framåt igen. Han kände hur han blev varm i hela kroppen och insåg att det kunde kvitta om så alla tjejer på skolan trånade efter Max Greyson, så länge han fick ha Scarlett för sig själv. Inte för att hon var hans. Än.

~*~

Kayley Devine kunde inte koncentrera sig. Inte sedan Max Greyson blivit deras nya lärare i trolldomshistoria. Han var så snygg med sitt rufsiga, aningen lockiga chokladbruna hår, mörka ögonbryn, stubb och manliga drag. Hon föreställde sig att hon drog sina händer genom hans hår, hur stubben rev mot hennes kind och hur han erfaret och passionerat kysste hennes hals... Ett litet stön undslapp hennes fylliga läppar.

"Miss Devine?"

Kayley satte nästan sin egen saliv i halsen. Det kändes som om hon fått en kalldusch och just vaknat upp ur en dröm. Hon harklade sig och slängde lite med sitt blonda hår. "Ja, professorn?" sade hon och bad till gudarna att han inte hört henne tidigare.

"Vill du berätta för mig vilket år Det Första Trollkarlskriget slutade?"

Föreställde hon sig bara eller kunde hon ana ett leende i hans ansikte? Kayley svalde. Årtal var verkligen inte hennes starka sida. Han hade säkert precis sagt det så det var helt uppenbart vad det var men för alla som inte lyssnat var det faktiskt inte det. Hon fick syn på Nate som vänt sig om på sin plats lite längre fram och nu gestikulerade med fingrarna mot henne. Han höll upp sex stycken och sedan ett. "Ehm, nittonhundrasextioett?"

Den del av klassen som svaret var uppenbart för bröt ut i skratt och Kayley gav Nate en mordisk blick. Varför gick hon alltid på att han skulle vara hederlig och faktiskt hjälpa henne? Det var ändå Nathaniel Wolf det handlade om, hon borde ha vetat bättre. Professor Greyson log nu på riktigt och skakade på huvudet. "Tyvärr, miss Devine, men det är fel. Det Första Trollkarlskriget slutade 1981 med att Lily Potter offrade sitt liv för att rädda sin son Harry Potter och på så sätt förgjorde Voldemorts kropp. Vad ingen visste då var att Voldemort inte var besegrad. Vilket år återuppstod han igen? Mister Wolf? Du verkar ha koll på årtalen."

Kayley såg skadeglatt hur Nates flin försvann och hur han vände sig om på stolen. Han ryckte nonchalant på axlarna. "Inte fan vet jag, någon gång efter 1981?"

Spridda skratt hördes runtom i klassrummet, men professor Greyson såg inte lika road ut. "Tre poängs avdrag från Slytherin för svordomen, mister Wolf. Voldemort återuppstod år 1994 under Den Magiska Trekampen med hjälp av en av skolans elevers död..." Professorn fortsatte berätta om händelserna kring Mörkrets Herres återuppståndelse, men Kayley hade slutat lyssna igen. Varför var han så förbaskat snygg för?

Plötsligt dök en bit pergament upp framför henne på bänken med orden Biblioteket efter sista lektionen. Vanliga platsen. - S. Kayley såg upp på de andra och lade märke till att de också fått likadana lappar utav Scarlett. Hon skrynklade ihop sin och med en kort nick mot den den blonda flickan riktade hon åter sin uppmärksamhet mot den sexiga mannen framför sig.

O. M. G. Det. Här. Är. Så. Jäkla. BRA!

Tack!

---

Scarlett Blair lutade sig tillbaka i den rangliga trästolen och lade upp det ena benet över det andra. Framför henne på bordet låg skolböckerna som hon som hastigast bläddrat igenom för tio minuter sedan. Hon var tidig. Tidigast av alla. Men det var inte konstigt då de alla fortfarande var på sin Spådomskonstlektion, vilken hon hade valt bort förra året. Enligt henne var det inget hon skulle behöva för det hon skulle göra i framtiden. Vad det nu var.

Den Vanliga Platsen låg i en avlägsen del av biblioteket i gången för böcker som handlade om Allt Som Ingen Någonsin Använde Sig Av så det var den perfekta platsen för dem att få vara ifred på. Det var bara de mest desperata eleverna som gick dit som en sista utväg efter svaret på något. Eller också för att hångla. Men det fanns så många bra skrymslen på Hogwarts som lämpade sig för just det ändamålet att de för det mesta fick vara för sig själva ändå.

Scarlett drog uttråkat med fingret längst fönsterkarmen och såg äcklat hur ett lager av dam följde med rörelsen. Om det var något hon inte tyckte om så var det oreda, och smuts. Hur svårt kunde det vara höja på staven och få det dammat? Hon torkade av dammet på bordet och rättade sedan till sina böcker så att de låg i en perfekt hög. Just då hörde hon röster som närmade sig i det annars tysta biblioteket. Hon log för sig själv. Äntligen.

~*~

Landon Meester hade aldrig varit den som sade särskilt mycket. När han var liten och hans föräldrar och syskon bråkade satt han bara tyst och tittade på. För att inte nämna när han var riktigt liten och i princip aldrig grät. Han var det perfekta barnet i kontrast till sina äldre syskon som alla försökte överrösta varandra, men när han fylle tio och fortfarande hellre satt för sig själv än lekte med de andra barnen började föräldrarna bli oroliga. Sanningen var att Landon inte kände att han hade något att säga till de människor som fanns i hans omgivning. Hela hans familj och deras släktingar var egenkära och tvådimensionella och rent ut sagt tråkiga. Så varför skulle han anstränga sig för att prata med dem?

Sedan så träffade Landon Blake. Till en början hade han trott att hon var precis som hans familj, men när han en dag hittade henne gråtandes i en utav korridorerna insåg han att det fanns mer till henne än vad han såg på ytan. De blev vänner och med tiden ett par.

"Vad tycker du om allt det här?" viskade Blake till honom när de, hand i hand, gick med resten utav gänget mot biblioteket efter Spådomskonsten.

Landon ryckte på axlarna och kysste sidan av hennes hjässa. "Det kan bli kul."

"Du tycker inte att det är... fel då?" viskade hon lite osäkert tillbaka.

Landon gav hennes hand ett lätt tryck. Han älskade när hon visade sig sårbar för honom. "Det är bara ett litet spratt, älskling. Det är inte som om någon kommer komma till skada för att vi sprider ett litet rykte", försäkrade han henne och hon nickade.

De hade nått biblioteket nu och satte målmedvetet av mot platsen där de skulle möta Scarlett. Landon var inte förvånad över att se att hon redan satt där. Bortsett från att hon var punktlig så hade hon inte haft någon lektion, så som de hade, så hon hade haft gott om tid att ta sig dit. Vid bordet stod bara sju stolar som vanligt; tre på varje sida och en på kortsidan, så Blake hoppade som på beställning upp i hans knä. Landon lade armarna runt hennes smala midja och drog henne till sig. Chase hoppade in på platsen bredvid Scarlett, vilket inte förvånade honom; killen var helt klart förtjust i henne, bredvid honom satte sig Alaska, sedan Nate på kortsidan, Axl mittemot Alaska och tillsist Kayley bredvid Landon och Blake. De lutade sig alla nyfiket in över bordet. Scarlett hade redan plockat fram en pergamentbit och börjat klottra ner något på den.

"Någon som hur vi ska gå tillväga än?" sade Nate och slängde upp sina kängor på bordet.

Scarlett puttade ner dem med en äcklad grimas och vände sig sedan till dem alla med ett leende på läpparna. "Jag vet."

OMG DU SKRIVER SOM... JAG VET INTE VAD!!! Är helt fängslad!!
Aww, shippar faktiskt Chase o Scarlett, scarlett är allmänt cool o Chase verkar gullig ^^
Landon o Blake är typ de mest... typ medmänskliga elr nåt, gillar dem båda ^^
Är väldigt rädd för vad som kmr hända... Längtar efter mer iaf ♥

Suuuuupeeeeer!!!

Jättebra!
Fast alltså, jag tycker det blir lite förvirrande när du skriver från så många olika personer. Fast ja, det är iallafall Suuuperbra skrivet!