You Promised [SV]

WTF!

DU KAN INTE SLUTA SÅÅ?!!?!?!??!
VI KOMMER ALLA ATT DÖÖÖÖÖÖÖ!!



Du skriver som en riktigt författare, och det skulle verkligen inte förvåna mig om du skulle sluta som det.

Hittade nyss hit men älskar det som hittills skrivits gillar hur karaktärerna porträtteras och att det är ur Remus perspektiv, tidshoppen funkar eftersom de är så tydliga. Jag bevakar och väntar med spänning på nya kapitel!

1994

Åren gick. Sådär som de alltid gör, vare sig man vill det eller inte. Vissa saker vill man glömma, andra saker gör man allt för att behålla i minnet.
Remus hade aldrig trott att han någonsin skulle få höra Sirius’ röst, eller någonsin få chansen att prata med honom igen. Han var inte ens säker på om han verkligen ville, för tänk om Sirius ändå hade stått på Voldemorts sida hela tiden? Och Remus hade anförtrott allt åt någon som egentligen inte fanns där? För en liten del av Remus ville fortfarande tro att Sirius var oskyldig, även om han aldrig, aldrig skulle berätta det för någon. Han ville nästan tro att det var någon annan på gatan som mördat Peter, men det var idiotiskt för Sirius hade skrattat när det hände. Sirius var skyldig, och Remus visste det, hur ont det än gjorde.
Sirius hade varit den som förstod Remus bäst, den snällaste personen han någonsin hade träffat. Men det gick inte att fly från det faktum att Sirius inte hade varit den de trodde. Och den vetskapen gjorde nästan lika ont som att få höra att James, Lily och Peter hade dött. Han var den personen som Remus alltid hade trott skulle dö för att bekämpa Voldemort. Det gjorde så ont i honom att veta att han hade haft fel.
Men Remus fick höra Sirius’ röst, även om det skulle ta väldigt, väldigt många år.

Professor Lupin satt på sitt kontor på Hogwarts, skrivbordet svagt upplyst av månljuset som silade in genom de dammiga fönstren. Remus hade aldrig trott att han skulle återvända till slottet, slottet som var hans enda hem. Än mindre hade han trott att han skulle bli lärare, han visste att det var riskabelt att ha en sådan som honom till att undervisa elever. Visst, Snape hade ju hjälp honom, men trolldryckerna som hjälpte honom att inte förlora sig själv under de hemska nätterna. Han kände nästan lite skuld mot Snape, även om han själv inte hade mobbat Snape så väldigt mycket så hade han ändå varit där och tittat på när Sirius och James satte eld på Slytherinarens byxor eller sprängde hans skolväska. Han suckade, det hade gått tolv år sedan hans vänner försvann, och han kunde knappt förstå att han hade klarat sig så länge.
Remus hade precis tänkt ta sin dos av elixiret, när han istället drogs till lusten att titta på Marodörkartan än en gång. Han kunde knappt förstå att Harry hade fått tag på Marodörernas gamla karta, och hur han listat ut hur den fungerade var fortfarande ett mysterium för Lupin. Men nu satt i alla fall Remus vid sitt skrivbord, och lyste med trollstaven över korridorerna och såg alla namnen på eleverna i sovsalarna. Han kunde inte förstå att han hade kartan framför sig igen, kartan som han och hans vänner hade gjort. Det hade tagit dem nästan ett år, med smygande och tassande genom nätterna. Peter hade såklart haft en fördel för att han hade kunnat förvandla sig till en råtta, och den enda han behövde akta sig för var Mrs. Norris. Sirius hade också haft en fördel, en hund kunde tassa ljudlöst genom korridorerna och försvinna in bland skuggorna. Remus och James hade däremot varit tvungna att trängas under James’ osynlighetsmantel, och allt eftersom åren gick så blev de så långa att de fick gå med böjda ben för att inte synas. Men det hade varit värt det, herregud vad det hade varit värt det. Under de åren hade Remus förvisso tvivlat på att hans vänner skulle stanna, men han trodde aldrig att det skulle bli som det var nu.
Att James och Lily hade mördats.
Att Peter hade blivit sprängd i bitar.
Att för att Sirius hade förrått dem.
Remus lyste med trollstaven över Hogwarts’ område, och han kunde se att Dumbledore var på väg upp till skolan, tillsammans med trolldomsministern och Lucius Malfoy. Det såg ut som om de hade varit på besök hos Hagrid, och Remus skulle precis börja fundera över det när han plötsligt upptäckte två väldigt välkända namn.
Sirius Black.
Peter Pettigrew.
Det kunde inte vara sant.
Remus stirrade på kartan, kartan ljuger aldrig. Det måste vara något fel. Klockan tickade på väggen, och Remus mun hängde halvöppen när han såg namnen, tillsammans med Harry Potter, Ronald Weasley och Hermione Granger. Ron, tillsammans med Peter och Sirius, var på väg genom tunneln som ledde till spökande stugan, där Remus hade tillbringat så många nätter under sina skolår.
”Det är inte möjligt”, sa Remus och hans röst var knappt en viskning. Han tänkte inte ens på Harrys, Rons och Hermiones namn, hans fokus låg helt på Sirius och Peter. Om Peters namn var synligt på kartan, vilket det var, så betydde det att Peter levde. Han levde och hade levt under alla dessa år. Och om han levde så betydde det att Sirius inte hade mördat honom. Alltså… alltså var Sirius oskyldig. Sirius var oskyldig.
Remus’ hjärta hade stannat, han kunde höra hur blodet pumpade i öronen och hur hans händer med ens blivit kallsvettiga. Men hur? Det kunde väl inte stämma? Sirius hade förrått dem för Voldemort, han hade dödat Peter inför massa vittnen. I och för sig mugglare, och de kunde man aldrig riktigt lita på att de såg rätt. Men ändå.
Remus satt och stirrade framför sig, han lade inte ens märke till hur Harry och Hermione verkade ha problem med det piskande pilträdet, utan all hans uppmärksamhet var riktad mot hur Ron och Peter verkade befinna sig på exakt samma ställe på kartan, och hur Sirius stod några meter ifrån. Försökte Peter att strypa Ron? Varför skulle han i så fall göra det? Om Remus hade varit lite uppmärksam så skulle han ha kunnat se hur Hermione och Harry nu hade börjat krypa in genom gången till den spökande stugan, men allt han såg var Rons och Peters namn. De rörde sig inte ens. Inte Sirius heller. Remus tyckte att någonting borde hända snart, och han övervägde vad han skulle göra när allting äntligen föll på plats.
Peter var inte mänsklig än.
Han var fortfarande i formen av en råtta.
Och Ron Weasley ägde en råtta.
Remus fick så bråttom att han kastade sig upp från sin stol, men kartan fortfarande synlig på skrivbordet när han slog upp dörren till sitt kontor och började springa genom korridorerna. Han förbannade sig över hur dum han hade varit, och att han borde ha sett det komma tidigare. Allt han kunde tänka på var att hinna fram i tid, att se Sirius och Peter. Och sätta stopp för vad de än höll på med.
Sirius.

+++


Är inte alls nöjd med detta, det var lite svårt att fylla ut det utan att dra in allting vi redan läst i Fången från Azkaban. Jag har varit i London i några dagar nu och orkar inte ens lägga ner tid på att försöka rätta till kapitlet innan det publiceras.

Jag gillarkkapitlet även om det märks att det är ett filler. Man får en känsla för hur remus kände och gick igenom ha skoj i London och tack för kapitlet

Aaarrggghhh! Så. Bra.

Underbart! Älskar hur man kunde känna hur Remus bara blev hoppfullare och gladare när han insåg att Sirius inte alls var en mördare, att han inte alls föråt Lily och James (och Remus..). Jag hade faktiskt hoppats på att man skulle få se (/läsa) när Remus såg Sirius i spökande stugan, men man kan väll inte få allting här i världen.

Ha det så roligt i London! ^^

Det var syperbra!

Azum!!

Åhh älskar det du skriver såå bra ♥

1994

Molnen var mörka på himlen, och hösten gjorde att solen hade gått ner tidigt. Någonstans bakom molnen befann sig månen, som snart skulle titta fram större och starkare än någonsin tidigare den här månaden.
Remus Lupin befann sig utanför en gammal ekdörr. Med handen höjd som om han precis skulle knacka. Men han lyckades inte göra det. Det var inte rättvist. Han var orättvis om han ens skulle knacka på om så bara för att gå direkt igen. Även om han visste att han alltid var välkommen, även om han visste att han skulle bemötas med samma leende och samma famn som höll honom. Han hade fått ett löfte en gång, men han kände sig ändå så skyldig där han stod utanför dörren med handen höjd. Han skulle inte befinna sig där, han skulle vara i sin lägenhet eller ute i skogen och ta hand om sig själv. Precis som han alltid gjort. Det var ingen skillnad den här gången, det skulle gå bra, som vanligt.
Remus sänkte handen och hade precis börjat gå nerför trapporna igen när dörren öppnades.
”Måntand?”
Rösten lär orolig, förvånad och lättad på samma gång och Remus vände sig om.
”Hej, Tramptass”, sa han och försökte att ge Sirius ett litet leende. ”Överraskning?”
Men Sirius hade redan gått ner de två trappstegen och dragit in Lupin i en kram.
”Det är fullmåne, Remus”, viskade Sirius när han drog sig tillbaka. Remus nickade och tittade upp på månen. Han hade en timme kvar ungefär, kanske mindre om han hade otur.
”Jag borde gå. Förlåt mig, det var dumt att komma hit. Jag ska bara-” han avbröt sig själv när han fick ett lekfullt slag på armen.
”Inte en chans, Måntand. Vi två ska ta oss igenom natten tillsammas.”
Och det var kanske just därför Remus alltid sökte sig till Sirius. Det kanske var tryggheten i rösten, sättet att skämta bort de allvarligaste saker, det lekfulla leendet och ögonen som alltid lyste av hunger efter äventyr. Kanske var det för att Sirius var så olik honom själv, Remus skulle aldrig klara av att göra hälften av de saker som Sirius hade gjort. Han kände skuld också, det var hans fel att Peter lyckats fly den där natten för ett halvår sedan. Om han hade tagit elixiret som han skulle så hade Sirius varit frikänd och inte behövt gömma sig i sitt barndomshem som han hatade så mycket.
Remus nickade, han ville säga tack, be om ursäkt, men orden fastnade i halsen på honom. Han följde med Sirius in i huset, och nervositeten fick hans händer att skaka lite. Det hade blivit svårare och svårare att ta sig igenom varje fullmåne. Nu när han inte längre undervisade på Hogwarts så hade han inte någon tillgång till något elixir. Istället så förvandlades han med vetskapen om att han kanske skulle skada någon, döda någon, eller till och med döda sig själv (han såg däremot inte det sista som någonting som nödvändigtvis skulle vara negativit). Han visste aldrig vart han skulle vakna upp efter en natt som varulv, än mindre vart han skulle ta vägen innan han förvandlade sig. Just den kvällen hade Sirius och Grimmaldiplan varit det enda han kunnat förmå sig att ta sig till, och väl där så var han så rädd att han skulle skada Sirius att hjärtat slog fortare än vanligt.
”Vill du ha te? Eller kanske lite eldwhiskey?” frågade Sirius och stängde dörren bakom dem. Remus förstod inte hur Sirius kunde hålla sig så lugn, men han ifrågasatte ingenting. Sirius hade nästan varit med om lika många nätter under fullmånen som Remus. Han skakade på huvudet och följde sin vän in i köket. Sirius verkade ha missat gesten eller så brydde han sig bara inte, för han hällde ändå upp eldwhiskey i två glas och gav det ena till Lupin.
”Sirius-” började Remus men Sirius bara höjde handen som för att tysta honom.
”Sluta nu, Måntand. Jag lovade dig för så länge sedan, och även om jag har varit i Azkaban under väldigt många år och även om saker och ting har förändrats så kommer jag inte att bryta det löftet, okej?”
Och vad kunde Remus göra annat än att nicka? Med Sirius’ varma leende och lugnade röst. Men även om han kände sig bättre till mods så kunde han inte undvika att lägga märke till hur Sirius ögon såg otroliga ut varje gång han kastade en blick mot fönstret.

”Remus… Remus, stanna hos mig. Lyssna på mig, Måntand, jag vet att du kan. Lyssna på min röst.”
Hela Remus’ kropp skakade, men han hade hörde fortfarande Sirius’ röst tydligt. Det gjorde så ont, så otroligt ont. Allt han ville var att sluta kämpa emot och ge efter smärtan. Han ville egentligen bara släppa allting, så det slutade göra ont, han ville att det skulle sluta kännas som knivar slet upp honom inifrån. Han kunde inte ens titta längre, hans ögon var hårt ihopknipna och blodet bultade i öronen.
”Allt kommer bli bra, bara du fortsätter lyssna på min röst.”
Och han försökte, Remus försökte så mycket, du måste tro mig. Du måste förstå att han försökte att kämpa tillbaka, försökte att ignorera hur månens ljus brände mot hans skinn, hur det kändes som om hela hans kropp skulle fatta eld om bara några sekunder. Han försökte att lyssna på Sirius ord, men de dämpades av ljudet av hans egen, ansträngda andhämtning.
”Sirius-”försökte hans pressa fram men det kom mer ut som ett väsande.
”Shh, prata inte, Remus, stanna hos mig, fokusera på min röst”, sa Sirius och hans armar var runt Lupin, höll honom stilla, eller så stilla det gick med tanke på det våldsamma skakande från varulvens sida. Remus kunde känna hur hans skjorta slets itu på ryggen. Han ville inte. Han ville inte han ville inte han ville inte. Det gjorde så ont. Det var nära nu, han skulle försvinna snart, och det gjorde honom livrädd. Han ville skrika åt Sirius att gå därifrån, att lämna honom och skydda sig själv istället. Han var så rädd för mörkret. Han var alltid rädd för mörkret. Han kunde känna hur ansiktet förvreds och hans sista tanke var att Sirius förtjänade så mycket bättre.
”Jag lämnar dig inte, Måntand, jag finns här, jag älskar dig, jag lovar”, viskade Sirius när varulven tog sin fulla skepnad. Men Remus var borta, han hade inte hört honom. Han hade inte lyckats stanna den här gången heller.
Sirius släppte sin vän tog några steg tillbaka medan varulven vände sitt ansikte mot fullmånen och gav ifrån sig det mest hjärtskärande ylande som han någonsin hört.


+++

förlåt för filler igen antar jag