Wrong[SV] [Pg-13]

Hann inte skriva så långt denna gången n__n
Omg, hur kunde jag missa så grovt med namnet? o_o *slår mej själv på fingrarna och skäms* D:
Tur att du sa det, jag är tydligen lite för trött för att märka såna fel just nu xD

Draco/Hermione

Jättebra! Meeer!!!

Jag tycker absolut att det ska vara längre kapitel!

Det tycker jag också skulle vara najs!

älskar den här fanficen

Sekunden efter Harrys svar klev Draco in i växthuset. Han spanade ut över eleverna, fick syn på Hermione och började gå emot gryffindoreleverna. Hon svängde snabbt bort blicken och stirrade intensivt på Harry. "Harry, säg nåt till mej!". "Eh, som vadå?", frågade han förvirrat. "Ja PRECIS, jag tycker också man borde förkorta husalvernas arbetsdagar. Jag FÖRSTÅR inte hur de kan måsta slita så hårt.", pladdrade Hermione på. Hon hörde Draco närma sej och såg hur Harrys ögon smalnade när han fick syn på slytherinpojken. "Harry, HARRY! Ignorera honom, titta inte på honom", väste Hermione, men det var försent. "Hej där", sa Malfoy nonchalant till Hermione och ignorerade totalt de kalla blickarna från hennes vänner. Flickan som satt med ryggen vänd mot honom stelnade till. Tankarna rusade runt i huvudet, vad skulle hon säga? Hon kastade en snabb blick på Harry och Ron innan hon vände sej om. "Vad vill du, Malfoy?", sa hon och försökte låta kall och oberörd. "Vad jag vill? Jag ville bara tacka för gårdagen". Han log menande och ögonen glimmade illmarigt. Ron såg från Draco till Hermione. "Vad menar han?". Rons oförstående ögon fick nästan hennes hjärta att brista. "Jag.. jag har ingen aning", svarade hon utan att låta särskilt övertygande. Malfoy lutade sej närmare flickan och lade ett finger under hennes haka för att lyfta upp den. Ron reste sej så snabbt från stolen att den välte med en skräll. "Rör henne inte, Malfoy", spottade han ur sej. Eleverna omkring dem såg upp från sina böcker och avbröt sina konversationer. Hermione ryckte undan huvudet från pojkens svala hand. "Ron, ta det lugnt", sade hon med darrig röst. All uppmärksamhet gjorde henne nervös, det här var precis vad som INTE fick hända. Slytherinpojken såg från flickan till den upprörda Ron. "Avundsjuk, Weasley?". Han lade till ett av sina vanliga hånleénden och rätade på sej. Ron tog de två stegen som skilde pojkarna åt och grabbade tag i Malfoys krage. Han öppnade munnen för att fräsa ett svar, men kom inte på något. När han stängde munnen igen skrattade Draco torrt. "Jag tänkte väl det, vad sött. Vesslan har visst kärat ner sej i nån som är helt utanför hans liga". Plötsligt hördes Sprouts klara stämma; "Vad håller ni på med där bak, om ni ska bråka får ni gå ut!". "Ron, jag tar han om det här", sade Hermine snabbt och slet bort gryffindoreleven från slytherinpojken. "Malfoy, ut, nu.", sade hon kort och gick ut från det kvava glashuset.

Draco Malfoy följde lugnt efter flickan. Hon gick ut på gården och rundade ett hörn så att de var utom synhåll för de andra eleverna. Där stannade hon och svängde sej runt. "Du kan inte hålla på sådär", fräste Hermione, men Draco bara log sitt sneda, lite hånfulla leénde. "Det är inte mitt fel att Weasley inte kan kontrollera sina känslor". Hennes bruna ögon såg in i hans ljusgrå. Hon öppnade munne och skulle precis svara något, men tappade tråden. Draco tog stegen som skiljde dem åt så att han stog precis intill henne. Den här gången fanns det ingen vägg som hindrade henne från att fly, men hon stod kvar. Osäkert och lite vinglande, som om hon skulle springa iväg vilken sekund som helst, men hon stod kvar. Han log och höjde lite på de smala ögonbrynen. När hon inte sade eller gjorde något böjde han sej framåt och kysste henne igen.

Kyssen var inte lika oväntad den här gången, men hon blev endå överrumplad. Flickan ville bara dra sej ifrån honom, men det gick inte. Allting kändes avlägset, och snart glömde Hermione bort allt hennes hjärna skrek åt henne. Sakta slöt hon ögonen slappnade av. Pojken intill henne doftade svagt av något. Hon visste inte vad, och brydde sej inte heller. Läpparna var mjuka, och han tryckte dem girigt mot hennes. Magen pirrade till och känslorna rusade.

Plötsligt knäcktes en gren i närheten. Hermione ryckte till och öppnade ögonen. Där, bara ett par meter ifrån dem, stod Ron. Hans mun var öppen, och hans ögon sade allt. Snabbt drog sej Hermione ifrån Malfoy. Hennes huvud försökte tänka ut ett vettigt svar, men för första gången på många år visste inte Hermione svaret på det här problemet. Efter en sekund vände hon tillbaka blicken mot Malfoy, och höjde handen. Hon träffade honom med en rak höger rakt på näsbenet. Ett otäckt krasande hördes och han stönade till och vek sej dubbel. "Hur VÅGAR du.. röra mej.. ditt. ditt ÄCKEL!", utbrast Hermione och backade undan från Malfoy. Hon sneglade snabbt på Ron och hoppades att han inte hade sett henne njuta av kyssen. Den rödhåriga pojken stod först stilla och gapade ett par sekunder, innan han fick tillbaka medvetandet'. "Her.. Hermione! Är du okej?!" Han rusade fram till flickan och lyfte upp hennes hand. Den var röd av smällen, men Malfoy, som nu satt hukad på gräsmattan och kved, såg ut att vara i värre skick. "Jag är okej. Det var Malfoy som.. Han. Alltså jag gjorde inte. Aoww...". Hermione svamlade på ett par sekunder innan hon insåg hur ont hennes hand gjorde. Hon ruskade den ett par gånger i luften för att få blodet att cirkulera och knöt den sen vid sidan av kroppen. "Kom, vi går till Madam Pomfrey", sade Ron och drog Hermione mot dörren in till slottet. "N-nej.. Malfoy kommer också att vara dä.. jag mena.. Jag måste gå på lektionen nu.. Han..", hon avbröt sej och såg på Draco. "Skit i honom, men är du säker på att du inte behöver gå?", frågade Ron oroligt. "Ja, kom nu, vi går tillbaka till växthuset". De två gryffindoreleverna gick i rask takt tillbaka mot lektionen, men innan de rundade hörnet kastade Hermione en blick över axeln. Malfoy satt kvar i gräset, men han höjde blicken och såg rakt in i hennes ögon. Pojkens blick såg inte arg eller ledsen ut, han såg mer bestämd ut än någonsin.. han skulle inte ge upp.

Jättebra! Fortsätt

Wow det är super! ♥
Du skriver jättebra, man känner verkligen igen karaktärerna från boken!
Och jag gillar verkligen att det var ett längre kapitel! ♥

Örtlärelektionen förflöt utan destu fler dramatiska händelser. Malfoy dök inte upp över huvud taget, och Hermione kom hela tiden på sej själv med att undra om han var okej. Harry och Ron skrev av Nevilles svar på frågorna de fått medan Neville ivrigt förklarade allt om plantorna. Hermione såg på sitt eget pergament. Det var orört. Hon krafsade snabbt ner frågorna så att hon i alla fall kunde svara på dem senare. Resten av timmen ägnade hon åt att försöka skälla ut Harry och Ron för att inte själva svara på frågorna.

Draco hade inte gått till sjukhusflygeln, utan till pojkarnas toalett. Där sköljde han ansiktet med kallt vatten och torkade bort blodet runt näsan. Han såg på sin egen spegelbild i den spruckna badrumsspegeln. Ansiktet var blekt, pannluggen lite stripig. Pojken suckade och rätade på sej. "Den där Weasley har inget som jag inte skulle ha..", muttrade han för att peppa sej själv. Han hånlog vid tanken på den rödhåriga blodsförrädaren. Hermione hade helt klart valt rätt man, även om hon hade svårt att inse det. Hur skulle han kunna få henne att helt och håller glömma de där nollorna hon kallade sina vänner? Med en sista blick i spegeln lämnade han badrummet. Lektionen brydde han sej inte om. Så länge det inte var svartkonst de lärde sej var det så gott som meningslöst endå. Med raska, stolta steg gick han ner för trapporna till källarvåningen.

Det gröndekorerade sällskapsrummet kändes välkomnande när Draco klev in genom tavelhålet. Det var tomt och tyst, alla var på sina lektioner. Han slängde sej ner i en av de mjuka, gröna sammetsfotöljerna och lade upp fötterna på bordet framför sej. Malfoy orkade inte anstränga sej mer idag. Hon skulle nog komma till honom så småningom.
___________
Sry, kort kapittel den här gången ;C