The King's Help, privat

Tristan hittade Kittlaren, eller Adik som han påriktigt hittade, nere vid fängelsehålorna. Han gav kungens order åt Kittlaren, som log grymt och tecknade åt Tristan att klä av sig. Med bar överkropp väntade han då Kittlaren valde en piska från sina ställningar och sedan ställde sig bakom Tristan.
Trots att blodet droppade då det tjugonde slaget fälldes släppte Tristan inte ett ljud. Han hade ryggen full med ärr efter värre straff, och även om man aldrig vande sig vid smärtan lärde man sig att kontrollera den.
Trots att tunikan blev fläckad drog Tristan den på sig, och över den västen och manteln. Ingen kunde längre upptäcka smärtan han utstått, och han lämnade fångelsehålorna.

När kungen sade till Nori att hon kunde gå nu så reste hon sig upp direkt. Hon var glad att hon inte behövdes för tillfället. Tyst så gick hon omkring och kollade på tavlor på väggarna. Vissa såg man vad dom föreställde och vissa såg man inte ett dugg på.
Nori saknade sin far oerhört mycket.
Det kändes som om hon hade stort hål i sitt hjärta.
Hon drog handen genom sitt hår och suckade.

Tristan var på väg till sitt rum. Han hade inga order, och tills något kom var han fri att göra vad som helst. Ja, nästan vad som helst.
På vägen fick han syn på flickan han hämtat, Nori. Han tvekade, och stannade sedan bredvid henne. Kungen hade inte förbjudit honom att vara trevlig mot henne, eller tala med henne.
"Hej. Hur mår du?" undrade han och försökte le, men det var svårt. Det var länge sedan han gjort det senast.

Nori tittade upp.
"Hej.." sade hon och tittade sig omkring i omgivningen.
"Jag mår bra.." sade hon sedan. Hon visste
inte om hon menade det eller inte.
Nori sänkte blicken, mot sina fötter.

Tristan tyckte synd om flickan, som verkade så blyg och ensam. Ensamheten skulle bli värre, men blygheten måste hon släppa för att kunna arbeta åt kungen.
"Kom, jag visar ditt rum", sade Tristan och log snett innan han började gå längs korridoren.

Nori nickade svagt följde efter honom.
"vad heter du?" frågade hon nyfiket.
Hon tittade upp mot honom och väntade på ett svar.

"Tristan", svarade han med ett leende och undrade flyktigt om han skulle straffas för det här senare. Såren på hans rygg smärtade ännu, och de skulle behöva skötas om.
De nådde västra delen av slottet där tjänstefolket, och de insvurna bodde. Tristan passerade sin dörr och dörrar till andra rum, vissa bebodda, andra tomma. Ett stod på glänt, och det var där Nori skulle bo.
"Vi är framme", sade han och gjorde gest mot rummet för att hon skulle stiga in.

Nori tvekade. Hon öppnade dörren och kikade in. I mitten av rummet fanns det en liten säng. I Noris ögon så tyckte
hon att den såg väldigt obekväm. Fast hon var ju van vid att sova på en madrass på golvet, tillockmed utomhus också.

Tristan visste hur Noris rum skulle se åt, för hans var likadant. En smal säng, en kista vid dess ände och ett skrangligt bord med en ännu skrangligare stol intill.
Tristan fick syn på en tjänare som sprang mot dem, och väntade med dold irritation på ett ynglingen stannade och hämtade efter andan för att få fram sitt meddelande.
"Hans majestät beordrar er att ta flickan till sömerskan, och på kvällen ska hon inställa sig för att svära eden." Tristan kände sitt hjärta missa ett slag. Ordern kom från kugen och nu var han tvungen att lyda den. Det här var dock en order han enkelt kunde fullfölja. Han nickade åt tjänaren och vände sig mot Nori.
"Kom, vi måste få dig anständigt klädd."

Nori tittade upp mot Tristan och nickade långsamt.
Hon kastade en sista blick i rummet innan hon gick ut ur det och stängde dörren.
"okej" mumlade Nori, knappt hörbart.
Nori tänkte på sin far. Hon saknade honom oerhört mycket.
Hon rörde med handen på
väggen, varför vet hon hon inte. Hon bet sig löst i läppen
Det kändes som om någon kommit och grävt ett stort hål i hennes hjärta och själ. Hon ville stänga ute känslorna
men om hon försökte så skulle det bli värre. Alla
känslorna skulle säkert komma samtidigt.