Pradow [hungerspelen ff, sv]

jätte bra!!

Superduperbraaaaaaaa!!!!

riktigt bra

Aww!! Orkar inte vänta!!

Inte jag heller!!!

Wow, tack, tack, tack! :'D Sen uppdatering idag, pga konfa. Meen, här är äntligen slåttern! ;D


Kap 6

“Den är jättefin”, sa Oliver och studerade mig där jag snurrade ett varv framför spegeln.

“Tack”, log jag. Klänningen jag klätt mig i bar en stark, mörk blå färg. Det var inte ofta man såg så färgstarka kläder i distrikten och därför bar jag endast den vid Slåttern. Det var en present från far som påstod att jag behövde en ny klänning. Och det var sant. Under de tre tidigare åren på slåttern hade jag burit samma gröna klänning, och den var en aning liten för mig nu. Klänningen slutade innan knäna och ärmarna innan axlarna. Jag höll verkligen med Oliver om att den var jättefin.

“Är du nervös?” frågade Oliver.

“Nej”, ljög jag och fortsatte kamma mitt långa, röda hår för att dölja mitt ansiktsuttryck för honom. “Jag kommer inte bli dragen, Oliver.”

“Men tänk…”

Jag vände mig om för att se på min lillebror. “Om jag blir dragen kommer jag kämpa. Jag lovar att inte kommer ge upp i så fall. Jag kommer vara med dig nästa år när du har en lapp i skålen. Okej?”

“Okej.”

“Bra. Kom här så ska jag hjälpa dig med skjortan.”


Torget började fyllas med folk. Jag lämnade far och Oliver och ställde mig i inhägnaden bland de andra femtonåriga flickorna. Vi nickade kort som hälsning till varandra och under en flyktig sekund tänkte jag att vi faktiskt borde känna så här stark samhörighet annars också.

“Välkomna!” ekade en röst ur högtalarna och uppe på scenen stod Brend, distrikt sjus gladsinte, puckelryggige eskort vid mikrofonen. “Välkomna till den 29 Slåtterdagen, och början av det 29 Hungerspelet! Idag ska vi lotta fram två modiga ungdomar att delta i Hungerspelen. Ska vi dra igång?” Om han förväntade sig rop och tjutande “ja!” så fick han i alla fall inga. Publiken stod tyst och väntade spänt när Brend gick fram till tjejernas glasskål.

Han rotade runt ett tag och det knöt sig i magen när jag tänkte på att tretton av mina lotter låg där i. Men å andra sidan, vad var tretton lotter i en skål med tusen andra?

Brend valde ut en pappersbit och gick tillbaka till mikrofonen. “Vad tror ni mina damer?” frågade han med ett leende. “Då ska vi se.” Han vecklade upp lappen med sina tjocka fingrar och det plötsliga lugnet jag just känt byttes snabbt ut till stigande panik när Brend med hes röst ropade upp namnet: “Prune Wright!”

Jag stod som förlamad tills någon gav mig en vänlig klapp på axeln och jag tog mod till mig. På stadiga ben gick jag fram till scenen, hela tiden med bilden av ekorren som Shadow höll på att tälja i huvudet.

“Grattis, Prune, distrikt sjus modiga, kvinnliga deltagare”, sa Brend och jag grymtade ett tyst tack medan jag sökte med blicken efter Oliver och far i publiken. “Då går vi vidare till pojkarnas skål. Spännande?”

Men innan jag fann min familj i folkhavet och innan Brend ens hann börja rota bland namnen i skålen fastnade min blick på Shadow som kastade sig fram från inhägnaden där han stod och det enda jag kunde tänka på var hur hans svarta korkskruvar till hår studsade runt hans huvud som i slowmotion.

“Jag anmäler mig!” ropade Shadow och det var som ett sus gick genom publiken när alla började viska lågmält.

“En frivillig!” utbrast Brend, en aning förvirrad men glad. “Välkommen upp modige pojk. Vad heter du?”

Shadow klev upp på scenen och jag gav honom en mördande blick när han passerade mig.

“Shadow Alexander”, sa han i mikrofonen som Brend hänvisade honom till.

“Shadow Alexander”, sa Brend fundersamt och verkade överväga om det verkligen var pojkens namn men snart sprack Brend upp i ett stort leende och vände sig mot publiken. “Här har ni era deltagare i det 29:onde årliga Hungerspelet!” Han vände sig mot oss. “Skaka hand”, log han. “Prune Wright och Alexand… förlåt, Shadow Alexander”, sa Brend en aning förvirrat och jag himlade med ögonen.

Jag sträckte fram min hand för att skaka Shadows och mötte stadigt hans blick. “Din mor kommer inte bli glad.”

Jag skakade hans hand innan vi blev hänvisade till Rättens hus, och ett sista farväl till våra nära och kära.


“Du sa att du inte skulle bli dragen!” utbrast Oliver när han och far stormade in i det fina rummet i Rättens hus. “Du lovade!” grät han.

Jag kramade om min lillebror. “Kommer du ihåg hur jag också lovade att jag skulle kämpa, att jag skulle försöka vinna? Att jag kommer vara med dig när det är din tur att stå inför Slåttern.”

“Lovar du?”

“Jag lovar.” Men jag kunde inte lova. Jag var inte stark, jag kunde inte slåss. Jag var ett lätt byte på arenan och det visste alla om. Alla utom min underbara bror som skulle lita på mig om jag så sa att jorden var rund.

--
Jorden är ju platt, smarta jordbor!

Jättebra! Meeer!!!!

Mera, mera, mera!!!!!

Tackar. C: Mer kommer som vanligt på måndag c;

du skriver otroligt bra