Privat Rollspel - Måntass, VattenBlå

"Illerns eget val" härmade jag Wilson.
Miranda klev fram och sa med silkeslen röst "Säger den korta och den knubbige!"
Jag suckade. Nu hade Miranda gått för långt. En vansinig lust att klippa till henne for genom mig och jag tog ett fast grepp om min stav. Bara Miranda inte hade gjort en så stor skada att hon behövde använda den.

Jag drog fram min trollstav och kom ihåg tiden då jag hade haft ätstörningar. Jag darrade av ilska. Då hörde jag hörde hur Violette drog upp sin trollstav bakom mig.
"Violette, låt mig sköta det här själv", sa jag så vänligt jag bara kunde i den här situvationen.
hon backade lite, men jag märkte att hon var beredd om det skulle hända något och jag var tacksam för det.

Jag kunde inte satsa mitt allt. Miranda hade gjort fel, och det visste jag. Vem kunde då vara så hemsk att man då endå gav sig ut, med full rätt att förstöra.
"Nej." sa jag bestämt.
"Vill du duella, får du slå först."

Jag pekade med staven mot Blacks kompis, sedan tillbaka på Black igen. Jag tvekade.
"Gå", sa jag, samtidigt som jag pekade med staven mot Black.

Bantning... något jag förstod mig på. Ett tag hade Wilson varit så svag och bräklig, att jag inte kunnat reta henne, inte kunnat satsa allt. "Ja, det är bäst så." sa jag sorgset och gick Ally blängde på dem en sista gång, och gick. Nessie hade bara stått och skrattat, ennu et skäl att kilpa till henne.

Äntligen gick Black och hennes vänner, men jag var fortfarande arg.
"Chilie, lyssna inte på dem, de är bara dumma i huvudet!", sa Violette i ett försök att trösta mig.
Jag satte mig ner, men sa inget.

"Mirre!" sa jag argt och satte mig med händerna för ansiktet.
"Vadå, vi vet ju alla att hon inte är spinkis so..."
"Hon är i normalvikt." snappade jag va.
"Ja, men alla vet att det är känsl..."
"Ja just det!"

Violette kramade om mig. Jag lät henne göra det en stund, sedan puttade jag försiktigt bort henne.
"Ne, men det är okej", sa jag.
Hon såg tvivlande ut, men protesterade inte.

Resten satt Miranda för sig själv. Ally var riktigt glad och pratade som hur hon skulle fixa ihop sig själv med en kille ur Ravenclaw.

Resan gick ganska snabbt och snart stannade tåget. Jag och Violette gick ut ur vagnen. Hagrids röst hördes lite längre bort.
"Förstaårselever hitåt!", ropade han ut över folkmassan
Jag och Violette gick och satte oss vid vagnarna, som drogs av testralerna som Violette påstod att hon kunde se. Jag hade inte trott på henne ända till förra året, då Hagrid hade undervisat oss om dem.