Rollspel för ALLA

Cassandra kramade sin mamma en sista gång på King Cross Station.
"Farväl mamma", mumlade hon i tröjan på hennes mamma.
"Hej då gumman", svarade hennes mamma och kysste henne på pannan. "Ha det så bra på Hogwarts nu."
Hon log och Cassandra log tillbaka. Hon gick in i tåget för att söka efter en ledig kupé och fann snabbt en där hon satte sig ner.

"så ja...Emil det är inge farligt." säger jag lungt. Han gnydde ynkligt. "Du vet att d inte behöver vara rädd...minns du?" frågar jag och lägger huvudet på sned. Han nickar och tittar på tåget. Han hade precis som jag...svårt att få vänner. Aex tog all uppmärksamhet genom att få eklöv att snurra. Emil kunde inte styra sin förmåga på samma sätt. "Kom." viskar jag ch ar hans koffert. "Det blir bra" jag reser mig och ruffsar honom i håret. "AEX!?" ropar jag. "ja..." hörs det genom folkmassan.

Tillbaks till Howarts skönt att slippa min "morbror".
Fast det här året kommer bli annorlunda
Jag är ju vampyr....

Jag minns att jag min hälsena hade spruckit sedan hade någon matat mig med någon sörja och sedan blev allt svart. När jag vaknade upp dödade jag någon detta hände bara för 2 dagar sen. Just nu lever jag på blodpåsar.
Ingen visste om det, jag kände inte någon annan vampyr.
Jag hade blivit otroligt snabb och stark.
-Vad ska jag göra viskade jag för mig själv.
Jag gick på tåget och letade efter en tom kupe längst bak i tåget hit kommer ingen komma.
Men hur skulle jag förklara för mina närmaste vänner Adam och Kevin?

Klaus struntade i att försöka få Kol eller Rebekah på tåget, de fick klara sig själva så bäst de ville. Han steg ombord på tåget och började gå mot den bakre delen, han behövde vara ifred för att kunna tänka ut vad han skulle göra då terminen skulle vara slut. Efter att han levt i över tusen år så fanns det ju många möjligheter, men han behövde något nytt. Att bara döda hade börjat bli långtråkigt.

"Allvar! Nu får ni ge er!" suckar jag och blänger på de två största idioterna i stan. "Hitta bara en kupeé och läs eller vad ni vill. Jag så till den kupeén...den med nummer 6 på om ni undrar något." suckar jag och känner mig om en gaid. Emil lipar åt mig och tar Aex arm och går sin väg. ag fnyser åt dom och tar vagnen med nummer 11 på. "Dom får klara sig själva." muttrar jag och släpar upp kofferten.

Alla tankar bara flög runt i mitt, plöstligt såg jag Mikelson.
- Vad gör han här?
Jag hade alltid hatat honom han bara lekte runt med alla tjejer och trodde att han var kungen, jag hatade honom över hela mitt hjärta.
Vad som än och händer får han inte sitta här!!
Jag kommer tappa kontrollen...

Klaus märkte genast Katherines blick och lutade sig roat mot dörrkarmen. Han tänkte just öppna munnen för att säga något då han tystnade och stirrade stelt på henne.
"Vampyr?"viskade han så tyst så att ingen vanlig människa kunde höra honom.

Jag knackar frenetiskt på dörren. "Hallå?" säge jag mellan knackarna. Jag suckar och öppnar dörren endå. "Hej får jag sitta här?" säger jag argt. En blek kille stirrar ut genom fönstet. "Hallå?" jag viftar lite med armen. "Visst...om du vill att jag sticker säg det bara!" suckar jag uppgivet.

Jag hörde att han sa vampyr.
Jag titta upp mot honom med en orolig blick.
-Hur visste han det?!
Jag slet bort blicken från honom och kollade ut genom fönstret och låsades som ingenting hade hänt.
Hoppas han inte kommer in!!!

Klaus lade huvudet på sned och flinade snett. Så hon var alltså vampyr, en ganska ny också vad han kunde se. Men hon var inte hans bekymmer, bara hon lät honom vara ifred så var han nöjd. Ointresserat öppnade han kupédörren till kupén mitt emot och kastade sig ner på bänken.