Ginny Weasleys första år på Hogwarts

HÅLLER MED!

Tack igen ♥
Man får så mycket mer självförtroende när man får så fina kommentarer ^^
Men, öh, ett tag fick jag replik-torka, så Arthurs repliker är tagna från Harry Potter och Hemligheternas kammare. Så att ni vet.
---------------------------------------------------
Forts. på kapitel 2 (2. En oväntad gäst)


”Hittade du nånting, pappa?” frågade Fred honom ivrigt.
”Allt vi fick tag i var några krympnycklar och en bitsk tekanna.” Pappa gäspade. ”Det fanns en hel del ganska otrevliga saker, men de tillhörde inte min avdelning. Mortlake togs in för förhör om några väldigt konstiga jaktillrar, men det sorterar under Kommittén för experimenterande besvärjelser, gudskelov…”, sa han trött. George lade huvudet på sned.
”Varför skulle nån göra sig besvär med att få dörrnycklar att krympa?”
Pappa suckade.
”Bara för att retas med mugglare”, sa han. ”Man säljer nycklar som krymper ihop till ingenting så att de aldrig kan hitta dem när de behövs… Det är förstås väldigt svårt att ställa nån till svars för det, för inga mugglare vill erkänna att de har nycklar som krymper – de påstår bara att de tappar dem hela tiden. De stackarna, de gör vad som helst för att slippa låtsas om den magiska kraftens existens, även om den är helt uppenbar… men ni kan aldrig tro vad en del trollkarlar kan hitta på att förtrolla…”
”Som bilar till exempel?”
Mamma hade dykt upp. Hon höll en eldgaffel som ett svärd i handen. Pappa ryckte till och slutade blunda. Han stirrade skuldmedvetet på mamma.
”B-bilar, käraste Molly?”
”Ja, Arthur, bilar”, sa mamma, och hennes ögon blixtrade. ”Föreställ dig att en trollkarl köper en rostig gammal bil och säger åt sin fru att han bara vill plocka isär den för att se hur den fungerar. Men i själva verket förtrollar han bilen så att den kan flyga!”
Jag orkade inte lyssna på någon som bråkade, så jag reste mig upp och gick upp till mitt rum. Jag hörde fortfarande mamma skrika. Efter bara några sekunder skrek hon så högt att det kändes som om mina öron skulle trilla av.
”Dina söner flög den där bilen till Surrey och tillbaka i natt!”
Efter drygt en minut hörde jag att någon kom. Det var Ron och Harry. Jag hörde det på deras röster. Jag kikade ut ur springan mellan dörren och dörrkarmen. Jag mötte Harrys blick. Jag smällde genast igen dörren så fort jag kunde. Det var alltid så pinsamt att möta Harrys blick! Ron sa något om mig till Harry och jag blev helt röd i ansiktet, kände jag.
Jag satte mig ner på golvet. Vad skulle jag göra nu? Harry och Ron var troligen i Rons rum. Jag bestämde mig för att gå ner till köket. Mamma hade säkert redan lugnat ner sig. Jag öppnade dörren och skuttade ner för den ojämna trappan.
”Hej mamma”, sa jag till mamma när jag fick syn på henne.
”Åh, hej Ginny! Hur tycker du det är att ha Harry här i huset? Jag tycker att det är jättemysigt." Hon log. "Har du lust att slå dig ner och prata lite om Hogwarts med mig? Det är mycket man kan behöva lära sig och…”
”Nä, jag ville bara vara lite med dig en stund”, sa jag. ”Var är pappa, förresten?”
Mamma ryckte till, nästan som om hon just vaknat ur en dröm.
”Jo, just det, han gick ut och tittade lite på den där bilen… Usch, de där pojkarna går mig på nerverna!” Jag nickade och log lite tillgjort.
”Jag tror att jag går ut en liten stund”, sa jag. Jag ville komma ut i solen ett tag.
”Å, ja, visst visst, gör det gumman”, sa mamma och log brett åt mig.
Jag gick ut ur köket och ut i trädgården och lade mig i gräset. Det var ett jättefint väder och snart skulle jag börja på Hogwarts. Det var nog ingen fara med Harry.

Jättebra!

Ny läsare.
Du skriver jättebra!
Längtar till nästa kapitel!

superbra!

Fortfarande superbra! c:

Ska jag lägga ut kapitel 3 eller går det för fort?

Lägg ut det

Haha, okej, här kommer kapitel 3 Cx
------------------------------------------------------------

3. Breven

Att Harry bodde hemma hos oss var egentligen bara kul. De första dagarna hoppade jag till varje morgon, när jag upptäckte att självaste Harry Potter satt vid vårt matbord, men efter ett tag vande jag mig. Harry verkade inte vara direkt van vid att bo i ett vårt lilla trollkarlshus, med speglar som ropar att man slarvar och med gengångaren på vinden… Men han verkade ha det roligt.
Efter ungefär en vecka med Harry hemma i Kråkboet, när jag, mamma och pappa satt och åt frukost, kom Harry och Ron ner för trappan ganska sent på morgonen. Jag var van vid att finna dem redan sittandes vid bordet, men nu när han kom ner för trappan när jag satt där, kändes det på något sätt pinsammare. Jag hade precis öppnat mitt brev från Hogwarts, och var annars på väldigt bra humör. Men när jag fick syn på Harry råkade jag slå ner min skål med gröt i golvet. Det hördes ett högt skrammel och jag dök hastigt ner under bordet för att ta upp skålen. När jag reste mig upp tyckte jag att att mina kinder kändes heta stekpannor. Det till och med brändes. Jag tittade på Harry. Det såg ut som om han knappt hade lagt märke till det. Jag blev en aning lugnare och satte mig på stolen igen. Jag gjorde ett försök prata när Harry med Harry i närheten. Det gick som vanligt åt skogen. Mamma gav Harry en rostad brödskiva och pappa gav honom och Ron deras nya Hogwarts-brev med inköpslistor.
”Dumbledore vet redan att du är här Harry – det finns inget som undgår den mannen”, sa pappa och log. ”Ni två har också fått var sitt”, tillade han när Fred och George kom ner med pyjamasarna på. Harry, Ron, Fred och George började nyfiket läsa sina brev. För att jag inte skulle sitta där och inte läsa någonting, vilket kändes lite pinsamt, tog jag upp mitt brev jag också, och försökte läsa utan att tänka på Harry och hur pinsamt jag betedde mig. Jag hade redan läst det ett par gånger, så jag visste redan att jag skulle ta tåget från King´s Cross Station den första september och vilka böcker jag var tvungen att köpa - nämligen en massa böcker av den otrligt häftiga författaren Gyllenroy Lockman, och lite andra, som en standardbok i besvärjelser. Efter ett litet tag märkte jag att Fred hade läst klart sitt brev. Han kikade ner på Harrys.
”Du ska alltså skaffa alla Lockmans böcker du också!” sa han. Han tittade upp från Harrys brev och lät blicken glida över familjen. ”Den nye läraren i försvar mot svartkonster måste vara en beundrare av honom. Slår vad om att det är en häxa.”
Mamma gav Fred en blick som fick honom att hastigt börja ägna sig åt marmeladen.
George gav mamma och pappa en snabb blick.
”Det blir inte billigt att köpa hela den där högen, Lockmans böcker är väldigt dyra allihop…” Mamma såg lite bekymrad ut. ”Men det ska vi nog klara”, sa hon. ”Vi kan säkert köpa en del av Ginnys skolsaker begagnade.”
”Jaså, du ska börja på Hogwarts i år?” frågade Harry mig. Harry frågade mig något! Vad skulle jag säga? Jag nickade. Jag rodnade som vanligt och råkade lägga armbågen i smöret. Just då kom Percy in. Han hade på sig sin stickade tröja, med sitt Hogwarts-prefektemblem på.
”God morgon, allesammans”, sa han muntert. Jag gav honom ett litet svagt hej, vinkade lite grann och log. ”Vilken härlig dag”, sa Percy.
Han slog sig ner på den enda lediga stolen som fanns kvar, men for genast upp som om han hade satt sig på en nål.
”Errol!” sa Ron och tog vår kraftlösa uggla ifrån Percy. Ron drog fram ett brev som låg under vingen på Errol.
”Äntligen – han har med sig Hermiones svar. Jag skrev till henne och berättade att vi hade tänkt rädda dig från de där i familjen Dursley”, sa Ron till Harry.
Han bar iväg Errol och försökte sätta honom högt upp på pinnen alldeles innanför köksdörren, men Errol ramlade genast ner, så Ron lade honom på diskbänken. ”Sorgligt”, muttrade han. Sedan slet han upp brevet från Hermione ur kuvertet och började läsa högt:

Jättebra! Errol är så rolig