Hungerspelen 74 - Cato Hutcher

Haha vsg! Längtar suuupermycket tills imorron!

Gosh this is to much!
Jag har haft den uppe i en halv dag och redan typ fem stycken som vill ha mer!

I ♥ you guys!

Sex, faktiskt! ;D Detta var utomordentligt! Men Effie är väl Distrikt 12:s vad det nu heter... *tänker* Äh, strunt samma! Det var ändå super!

Tacktacktack! ♥
Nu är jag uppe i 12 på en halv dag!
((räknar även med några stycken från mv))

"Du kan inte rösta på fler inlägg idag!"
BÖBÖBÖBÖBÖBÖBÖBÖ! Blir så sur ibland! Detta är en sååååååååååå himla bra ff!

Men jag kan rösta på fler inlägg
Jä*lar! Nu är det 6 stycken på mv också...


Alla titta hit!
Var det nån som ville ha ett kapitel till idag? ;D Antingen kan ni få ett (enligt mig ganska trist..) ganska kort kapitel idag eller så lägger jag upp ett lite längre imorron.
Vad tycker ni?

Det skulle vara jättekul att få ett kapitel idag! Det kommer att vara jättebra!!

Har ett lite trist "utfyllningskapitel" ''

Kapitel Tre
Resan till Huvudstaden

Cato gick stolt ombord på tåget som skulle ta honom och Clove till Huvudstaden. Clove vinkade, glatt men stelt till folksamlingen som samlats för att ”vinka av” dem. Cato misstänkte starkt att de bara ville ha en förevändning för att lämna arbetet i Distriktet ett tag.
Han vinkade inte. Eller log för den delen. Han spelade rollen som manligt cool och likgiltig. Det gillade han. När tågets dörrar väl stängts bakom honom och Clove var det dags att hitta något ställe att vara på. De hade fått instruktioner (inte för att Cato brydde sig så mycket om det) av lilla Effie att de skulle träffa sina handledare om en halvtimme. Efter att de valt en handledare (Cato tänkte inte nöja sig med vem som helst) skulle de ha en ”pratstund” på tjugo minuter innan sändningarna från de andra Distrikten började.
Han hade bestämt sig för att observera deltagarna från Distrikt 1 noggrant (dvs. noggrannare än de andra deltagarna) för att se vilka han ville ha som bundsförvanter. Han tog för givet att Karriäristerna skulle skapa den sedvanliga alliansen.
Han funderade på att försöka sätta sig i samma kupé som Clove (för att diskutera taktik och sådant förstås!).
De gick genom de glänsande vagnarna i tåget; Genom lunchvagnen, men säkert tusen olika glänsande köksredskap och lika många varmrätter, huvudrätter och efterrätter. För att inte tala om drinkarna. Cato stannade upp en sekund och fortsatte sedan med Clove genom tåget.
Det bullrade förvånansvärt lite för att gå så fort, i en vagn stannade de upp och tittade ut genom de stora fönstren som satt på väggarna. Utanför vem träd, sjöar och distrikt förbi med otrolig hastighet. Det måste ha åkt minns 250 km/h tänkte Cato. Och ändå kändes det knappt. Eller hördes.
Till sist kom de fram till ”konferensvagnen” längst bort i tåget. Konferensvagnen var någon rundare en de andra vagnarna, det såg ut så iallafall. Men så kunde det ju inte vara, det var ju ologiskt...
Cato satte sig i en av de pösiga fåtöljerna, lade armarna i kors över bröstet och satte upp fötterna på en fluffig fotpall. Det var faktiskt ganska bekvämt. Han såg sig omkring i den så kallade Konferensvagnen där de skulle möta sina handledare om kanske tjugo minuter nu. Längst bak i tåget fanns ett enormt stort fönster, skinande blankt och med silverkarmar. Man kunde se landskapet svischa förbi genom det, eftersom detta var tågets sista vagn. Runt väggarna fanns det även andra, mindre fönster. En jättelik kristallkrona hängde i taket och guppade lätt fram och tillbaka varje gång tåget gjorde en sväng. Mitt i rummet stod ett stort, ovalt träbord som såg ut att vara gjort av något fint, dyrt träslag. Cato kunde inte avgöra vilket (och även om han hade kunnat det så hade han nog inte brytt sig så mycket). Runt bordet stod stolar med raka ryggar och mjuka dynor, gjorda i samma material. Och längre bak i tåget fanns de sammetsröda pösiga fåtöljerna som Cato just slagit sig ner i.
För första gången sen han blivit utvald (eller han blev ju inte utvald egentligen, men han föredrog att tänka på det så) till Hungerspelen öppnade han munnen.
”Hur många handledare ska vi ha?” frågade han ointreserat Clove. Hon stod lutad mot väggen och verkade betrakta landskapet som ven förbi genom det stora fönstret.
Clove ryckte på axlarna.
”Jag vet inte.” svarade hon lika ointreserat och pillade på en skarv mellan de röd och vitblommiga tapeten.
Cato ryckte på axlarna och undrade om det kunde komma snart, eller om han skulle gå och hämta dem. Det skulle just ha varit en rolig syn!
Men just då gled dörren upp och cirka 20 människor kom in. Cato skulle bli förvånad om det fick plats i kupén allihop, inte minns för att många av dem hade lagt sig till med enorma magar sedan de vunnit Hungerspelen några år tidigare.
Cato försökte memorera dem i hjärnan när de kom in.

Det var suuuperbra!