Rollspel om kärlek och vänskap<3

Gabriella gick glatt på tåget och skuttade fram för att hitta en ledig kupé någonstans.
Hennes föräldrar hade velat ta farväl av henne ordentligt men alldeles för snart hade varningssingalen hörts och hon hade fått gå på tåget.
Gabriella hittade en ledig kupé och satt sig där inne. Hon plockade upp en bit pergament och fjäderpenna och satt och skissade små hippogriffer.

Chris höjde snabbt blicken mot killen som stigit in, om det skulle komma fler så skulle han sticka, han tålde inte att massvis av folk samlades på ett ställe. Om de inte beundrade honom medan han gjorde tricks på sin skateboard det vill säga, då kunde det vara hur mycket folk som helst.
Samma sak var det med street dance, som han hållit på med sedan han var tre, trodde han, och karate som Richard hade tvingat honom att börja med. Men det hade gjort gott åt honom, han kunde massvis med häftiga saker som andra ungar endast kunde drömma om.

William blängde på Aron.
"William" sa han kort och började betrakta sina naglar igen.

"Öh.... Hej William", sa Cassandra nervöst mot den sure William som betraktade sina naglar. För att försöka muntra upp samtalet sa hon:
"Visst ska det bli kul att börja på Hogwarts?"

"Okej." Säger Aron och har redan memorerat ansiktet och namnet. Aron bryr sig inte om att William blängt på honom. Men Aron vet dock att han inte riktigt känner sig hemma bland alla människor. Han har inte problem med det, men det stör honom.
"Vet inte, blir det väl" Svarar Aron sedan med ett leende på Cassandras fråga.

Chris suckade och tittade än en gång upp på tjejen.
"Nej", sade han lätt och såg ut genom fönstret. Han kunde inte tänka på något annat än sin mor nu för tiden, han saknade henne. Sommarlovet hade varit en plåga och nu skulle han till en internatskola ännu till. Han hoppades att det inte skulle bli för körigt.

"Inte?", sa Cassandra förvirrat.
Sedan blev hon en aning orolig.
"Varför?"

Aron ger Chris en halvt som halvt nyfiken blick. Vissa saker var intressanta att lägga på minnet, som folks åsikter och saker som man kunde använda emot dem senare. Eller saker som dem kunde ha hjälp av senare. Han väntar på svaret, men om det inte kommer något... så kommer iallafall inte Aron komma på fåniga teorier eller annat absurt.

"Onödigt, vi ska ändå dö en dag och då går allting i spillo", sade han enkelt. Aldrig att han hade självmordstankar, han hade lust att skrämma upp dem en aning bara. Senare skulle han säkert hitta en trupp elever som skulle följa honom som knähundar i koppel, eller nej, nu var han orättvis. Men åtminstone kompisar som skulle ha samma intressen som honom och säkert inte bry sig det minsta om Hogwarts.

Aron orkar inte, riktigt, bry sig om Chris uttalande. Han kopplar det genast till någon slags dödstankar men vad det än har att göra med så är det Chris val att dö och inte Arons.