Som du. (Lily och Petunia)

Superbra!!!

Tack så jättemycket allihopa! ♥

Här kommer del 6 och 7!
Sista delen är nog färdig imorgon ^^

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Petunia Evans var förlovad med Vernon Dursley.
Mrs. Dursley.
Petunia Dursley. Det lät bra.
Petunia kände att hon var någon. Hon och Vernon skulle bli lyckliga.
Det bästa av allt var att Vernon inte tålde Lily, eller den där hemska Potter hon hade börjat träffa.
I Petunias ögon var Potter värre än den där Snape-pojken. Potter var så uppenbart annorlunda. Magisk. Petunia rös. Även fast hon avskydde Snape, så hade han varit snäppet bättre än Potter.
”Magi” var ett förbjudet ord. Petunia hade berättat sanningen om Lily för Vernon, inte vad hon kände, men om Lilys.. Talanger. Vernon hade trott henne, och försäkrat henne om att inget var förändrat mellan dem.
Han skulle allt försvara henne mot Lily och hennes onaturliga anlag. Petunia var så tacksam.
Allt var så normalt.



Lily Evans skulle gifta sig. Med James Potter.
Om någon hade sagt det för 5 år sedan hade hon skrattat åt dem. Men nu stod hon här, i en vit klänning.
På väg att bli Lily Potter. Hon log, och lade handen på magen. Ingen visste ännu, det skulle bli en överraskning.
Hon kikade ut på alla gäster. Det stora gräddvita tältet var sprängfyllt av folk, och det kom fler för varje minut.
Hon tyckte att hon såg Sirius skymta förbi, med en enorm flaska champagne under armen.
Han tänkte väl inte dricka hela nu? Han skulle ju vara best-man.
Hon höll även utkik efter Petunia, fast djupt inom sig visste Lily att Petunia inte skulle komma. Vernon skulle inte vilja gå på ett freakbröllop, och Petunia gjorde allt som Vernon sa. Det skulle bli så tomt utan henne.
De var ju systrar.
Snape skulle inte heller komma. Han var inte ens bjuden. Det högg till i hjärtat på henne. Det skulle lika gärna kunna vara Snape som stod där ute.
Hon skulle lika gärna kunna bli Lily Snape. Men så kunde det aldrig bli. Hon tänkte på James. Vackra, underbara James. Hon var redo.
Mr. Evans kom till sin dotters sida, glädjestrålande. Musiken började spela, gästerna reste på sig, och Lily tog ett djupt andetag. Hennes liv hade bara börjat. Hon, James, och det lilla barnet hade en lång framtid framför sig.
Lily Evans-Potter var lycklig.

Braa!
Längtar tills nästa!!

Super!

Jättebra!

Oh, tack så jättemycket! Ni är underbara!

Här kommer näst sista delen! Den sista blev väldigt lång, så jag delar upp den istället ^^
Den absolut sista delen kommer imorgon!

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Petunia Dursley vaknade med ett ryck.
Hon var genomsvettig, och hjärtat bultade hårt i bröstet. Hon kunde inte minnas vad det var hon hade drömt, men det var uppenbarligen en mardröm.
Plötsligt fick hon en konstig känsla. Ett grönt ljus. Var det det hon hade drömt om?
Petunia hade ingen aning om vad det betydde. Hon lade sig ned igen, och försökte somna om.
De små visarna på klockan stod på halv fem.
Hon suckade.
Lilla Dudley skulle sova i åtminstone två timmar till, och det skulle Vernon också göra. Petunia gick alltid upp först, så det skulle inte spela någon roll om hon gick upp en timme tidigare.
Petunia kände ångesten komma, som vanligt. Det började i magen, en kall hård klump. Sedan fastnade den vid hjärtat, och kramade om, hårt. Petunia Dursley avskydde sitt liv. Hon älskade Vernon, och Dudley.. Men ändå.
Hon gick ned på nedervåningen, och började sin vanliga avtorkning av köksytorna. Sedan sopade hon golven. Efter det började hon med frukosten.
Vernon ville ha bacon, ägg, gröt, skinka, bröd, kaffe och apelsinjuice. Dudley åt samma saker, trots att han bara var drygt 1 år.
Petunia var precis färdig med frukosten när Vernon långsamt kom nedför trapporna.
Han kysste sin fru på kinden, och började äta.
Dudley kunde gott sova en stund till. Plötsligt kom Petunia på att hon helt hade glömt bort att hämta in mjölken, som alltid kom med mjölkbilen.
Hon hastade genom hallen, öppnade dörren, och stannade chockat på tröskeln.
Ett barn. Nej, en bebis. Petunia lyfte långsamt upp det lilla knytet.
Barnet hade sovit, och nu öppnade det långsamt ögonen. Petunia gav upp ett litet snyft. Lily. Nej, det var Lily s ögon. Det här måste vara lilla Harry. Lilys son.
Vad tusan gjorde han där?
Då såg hon brevet som var instoppat i barnets filtar. Hon kände genast igen handstilen. Hon hade själv skickat ett brev för flera år sedan, och det vänliga svaret var textat i exakt samma handstil. Rektorn för den där skolan.
Petunia tänkte inte, utan läste bara vad som stod.
Hon skrek till.
Vernon kom utskyndande ur köket, och stannade när han fick syn på sin fru, som stumt stod och höll vad som såg ut som ett barn i famnen.
Vernon förstod ingenting. ”Min syster..” sa Petunia. ”Hon är död. Hennes son..” Petunia avbröt sig, blek och sammanbiten. ”Vi måste ta hand om honom, Vernon.”
Utan att vänta på svar gick Petunia förbi Vernon, in med barnet.

Braa!!

Bra!

Bra! Du skriver med inlevelse, man vill fortsätta läsa. Fortsätt så.

Super! Du skriver så braa!♥