Kimberly Potter

Bra skrivet!
Ps. Jag tycker att det blir lite lättare att läsa om du gör mer mellan rum i texten, men det är bara min åsikt och önskan, inget måste!
Tack för en bra fanfiction iallafalll! *Bevakar*

Tack så mycket för era kommentarer!

Kapitel 7

Kim gick genom korridoren på tredje våningen. Klockan var en aning före sju och det var tisdag. Hon knackade hårt på dörren till försvar mot svartkonster. Det skulle vara hennes första lektion av Lupin och hon kunde knappt bärga sig.
De flesta tyckte fortfarande att det hade varit häftigt det som hade hänt dagen före, men Kim tyckte inte att det hade varit särskilt märkvärdigt längre eftersom Dumbledore hade sagt åt henne att inte tänka på det och hon tänkte lyda honom. Även fast hennes farfars farfars far hade varit den mest fruktade mannen i hela London.
Lupin öppnade dörren till klassrummet, Kim steg in. Klassrummets bänkar och stolar hade än en gång flyttats upp mot väggen.
”God kväll.”sade Kim då hon hade stigit in och Lupin hade stängt dörren.
”Då så, har du läst igenom listan?”frågade Lupin direkt och stegade ut i rummet. Det ekade en aning eftersom där var så tomt.
”Ja, det har jag.”sade Kim och lade ner väskan på golvet. Hennes trollstav hade hon inne i klädnaden.
”Bra, jag tänkte att vi skulle kunna börja med något enkelt.”sade han och drog fram sin trollstav. ”Jag har pratat med professor Flitwick och McGonagall. De har gett mig tillåtelse att undervisa dig i de ämnena också.”
”Okej, så förmodligen börjar vi med Wingardium Leviosa.”gissade Kim och Lupin nickade.
”Kom hit.”sade han vänligt, Kim gick och ställde sig bredvid Lupin. Framför henne fanns där en vit fjäder på ett bord.
”Okej, sving lätt och vrid trollstaven, exakt så. Bra. Och uttala sedan orden mycket tydligt. Wingardium Leviosa.”
Kim riktade staven mot fjädern.
”Wingardium Leviosa.”sade hon men ingenting hände. Hon tittade ängsligt på Lupin som skrockade.
”Det är ingenting som man klarar av första gången, Kim. Just den här besvärjelsen är ganska knepig, försök igen.”
”Wingardium Leviosa.”sade Kim högt och tydligt på samma gång som hon sakta rörde trollstaven i en cirkel och sedan rakt ner då hon var högst uppe i cirkeln. Fjädern skakade till och flög sedan sakta och fint upp i luften på det sättet som Kim höll trollstaven.
”Bra, Kim! Utmärkt.”sade Lupin glatt. Kim lät fjädern fall till marken utan ett ljud.
”Vad tar vi sedan för trollformel?”frågade Kim och såg glatt på Lupin som skrattade.
”Tyvärr så måste du öva flera gånger på den där trollformeln.”svarade han och Kim tittade tjurande på den vita fjädern. Efter tio minuters övning på Wingardium Leviosa så var Lupin nöjd.
”Bra, vet du trollformeln som får fjädern att förvandlas till en annan skepnad?”frågade Lupin och Kim tänkte efter.
”Veraverto?”gissade Kim efter ett tag.
”Rätt.”sade Lupin och nickade mot fjädern som låg kvar på bordet. ”Prova på fjädern.”
Kim riktade än en gång sin stav mot fjädern. Men ingenting hände då Kim försökte, hon koncentrerade sig så mycket hon kunde men det gick ändå inte. Efter att hon hade provat åtminstone trehundra gånger så gav hon upp.
”Det går ju inte!”gnällde hon och satte sig ner på en stol. Lupin skrattade och ställde sig upp och drog fram sin trollstav.
”Du måste verkligen mena det, svinga staven lätt tre gånger så här och säg sedan lugnt orden.”sade Lupin. Kim suckade och gjorde som han sade, men det gick ändå inte.
”Det går ju inte!”sade Kim, hennes nerver började brista.
”En gång till, jag är säker på att du klarar det.”sade Lupin uppmuntrande. Kim försökte en gång till, fjädern förvandlades till en gull boll som rullade ner på golvet.
”Bravo.”sade Lupin medan Kim muttrade något om att hon inte var nöjd över det. Men Lupin skrattade bara och gick fram till henne.
”Jag vet flera personer som aldrig har klarat av det där. Själv tog det tre dagar för mig.”berättade Lupin och Kim kände sig en aning bättre till mods.
”Men som sagt så ska jag lära dig försvar mot svartkonster, så jag tänkte att vi kunde gå vidare till några besvärjelser som jag egentligen inte får lära ut.”sade Lupin med ett litet leende. Kim däremot log stort.
”Men kan du inte råka illa ut för att du lär ut sådana saker?”frågade Kim oroligt då hon förstod vad han hade sagt.
”Nej då, de är ändå inte så farliga.”svarade Lupin. Han drog fram sin trollstav. ”Jag tänkte att du säkert villa lära dig hur man låser en annan persons ben. Locomoter Mortis!”
Kims ben gick ihop med en smäll och hon föll ner på golvet. Hennes ben hade låst ihop sig och hon kunde inte röra sina ben. Hon drog fram sin egen trollstav och pekade på sina ben. Lupin däremot stod och såg på henne med forskande blick, hon trodde att han undrade vad han skulle göra.
”Finite.”mumlade Kim och hennes ben låstes upp igen. Lupin såg imponerad ut.
”Väldigt bra, försök nu få mina ben att låsa sig. Sedan slutar vi lektionen för idag. Klockan är redan nio.”upplyste Lupin henne. Hon steg vingligt upp och riktade nervöst sin stav mot Lupin, hon var rädd för att skada honom.
”Locomotor Mortis.”sade Kim med darrande röst, Lupin skakade på huvudet då ingenting hände.
”Kom igen, du skadar mig inte.”sade han övertygande. Kim lyfte staven en gång till och riktade den mot Lupins ben.
”Locomotor Mortis!”sade Kim mer övertygande den här gången. Kim hade satt fast ögonen och då hon tittade låg Lupin på marken och försökte röra på benen.
”Bra.”sade han och ställde sig upp efter att han hade fått isär sina ben. ”Utmärkt. Du måste bara bli mer självsäker. Slut för idag.”
Kim var just på väg att gå då Lupin tog tag i hennes axel och drog henne tillbaka. Hon tittade förvånat på honom då han räckte fram en bit choklad.
”Jag vill prata med dig.”sade han och Kim hade en konstig känsla om vad som han ville prata om. Men hon satte sig ändå ner på den lilla trappan i rummet bredvid Lupin.
”Du vill prata om det som vi började prata om i går?”gissade Kim och Lupin nickade. Kim började känna sig en aning nervös igen.
”Jag vet att det du har lovat åt personen att du inte får säga så vill du säga. Har jag rätt?”frågade Lupin och Kim kända att hon inte kunde ljuga efter allting som Lupin hade gjort för henne. Så hon nickade långsamt med blicken fäst på en prick på golvet.
”Kim, varifrån har du fått all information?”frågade Lupin och Kim drog efter ett andetag, sedan började hon berätta. Om alla böckerna, om Harry och om allting som hade med böckerna att göra. Lupin lyssnade utan att avbryta henne, efter att hon hade förklarat i femton minuter tystnade hon med gråten i halsen. Hon hade förrått Harry, hon kände sig väldigt illa till mods. Lupin lade en arm om hennes axlar.
”Det är inte ditt fel, men Harry har ett och annat att berätta.”sade Lupin och såg en aning arg ut. Kim ställde sig snabbt upp och stirrade på Lupin, han såg förvånat på henne.
”D-du får inte. H-han kommer att döda m-mig.”stammade Kim och en tår föll ner för hennes kind.
”Du förstår inte, Harry har skrivit sju böcker om vårat liv.”sade Lupin, även han hade stigit upp nu.
”Jag har två av de böckerna med mig! Läs dem, snälla. Säg inget åt Harry, i så fall vill jag vara med då du gör det.”sade Kim och Lupin gav sig. Han gav Kim en öm kram, så att hon kunde gråta ut. Hon hade gråtit mycket på senaste tiden, allting var så upp och ner nu för tiden.
”Jag lovar, men vi säger det åt honom på julen. Går det bra?”frågade Lupin milt. Kim nickade mot hans axel som svar. ”Men jag skulle gärna se igenom en av böckerna.”
”Okej, jag hämtar den till nästa lektion.”sade Kim då de hade släppt varandra, men Lupin höll fortfarande en hand på hennes axel.
”Är det säkert att du är okej?”frågade Lupin allvarligt. Kim nickade dystert, hon var tvungen att ljuga. Hon trodde att hon aldrig hade mått så dåligt förut. Lupin släppte henne och hon gick ut ur klassrummet.
Dystert gick hon igenom korridoren och upp för trappan till sjätte våningen. Hon var verkligen på dåligt humör, men hon hade glömt att utegångsförbudet börjar klockan nio och nu var klockan halv tio.
”Jaså, miss Potter är ute och går.”sade en kylig röst bakom henne. Hon svängde sig om och bemöttes av ett par svart ögon. Om hon skulle ha varit på ett annat humör skulle hon ha blivit både rädd och väldigt nervös, men just nu så brydde hon sig inte ett dugg.
”Snape.”muttrade Kim och vände sig om för att gå, men blev såklart stoppad av Snapes hand på sin axel.
”Inte så bråttom.”sade Snapes iskalla röst. Kim vände sig om och tittade med trötta ögon på honom.
”Snälla, Snape. Jag är inte på humör idag. Bara lämna mig ifred.”snäste Kim och gjorde sats att gå därifrån igen. Men Snape stoppade henne.
”Det blir nog strafftjänst för dig.”sade han skadeglatt. Kims öron blev röda av ilska.
”Verkligen? Strafftjänst? För vad då? För att jag är släkt med Voldemort som dödade kvinnan som du älskade med hela ditt hjärta för massor av år sedan? Det är inte mitt fel att Lily gifte sig med James istället för dig!”skrek Kim argt. Snape såg väldigt förvånad ut och släppte taget om henne. Kim började springa mot Gryffindors uppehållsrum och rabblade snabbt upp lösenordet innan hon steg in. Det fanns massor av elever i uppehållsrummet men hon struntade i deras blickar då hon ursinnigt stegade upp för spiraltrappan och sedan slog igen dörren till deras sovsal. Som tur var sovsalen tom. Kim lade sig direkt ner i sin säng och somnade utan att klä av sig. Den natten drömde hon en orolig dröm om en blek man med svarta långa tunna kläder och röda ögon.

Månaderna flög snabbt förbi och innan de visste ordet av var det redan snö på marken och julen närmade sig. McGonagall hade redan samlat upp namnen på dem som skulle stanna kvar på skolan under jullovet, men ingen av familjen Potter skulle stanna kvar. Alla skulle ju till Lupins, fast det var svårt att förstå hur alla skulle rymmas dit eftersom Weasleys också skulle komma.
Oktoberfesten hade även snabbt gått förbi, Kim och Sirius hade haft det bra där. Men vid november hade de bråkat rejält, de var inte sams än. Kim hade väldigt dåligt samvete över deras gräl, de hade varken pratat eller sett på varandra i en hel månad. Men hon hade ingen aning om de hade gjort slut eller inte, men Kim gillade fortfarande Sirius lika mycket som innan deras gräl.
De hade grälat om varandra, allting som hade om dem själva att göra. Kim hade sagt att Sirius hade varit egoistisk och en idiot. Han hade kollat på andra tjejer och flirtat med dem på lektionerna, som Kim hade tagit illa upp för. Men Sirius hade sagt att det inte hade varit något och att Kim skulle sluta sig att oro sig för att det var hans ensak. Då hade grälet brutit ut i uppehållsrummet, de flesta hade stirrat förskräckt på dem, men Kim hade inte brytt sig. Hennes tårar hade sprutat ut ur hennes ögon medan Sirius hade varit illröd i ansiktet. Nu önskade hon mest att allting skulle bli som vanligt igen.
Men det var väl bara drömmar, de hade fortfarande inte blivit sams dagen som de skulle åka hem över lovet. På perrongen skulle de mötas av Tonks, Harry och Hermione som skulle ta dem direkt till Lupins hus på landet som inte syntes för mugglare. Kim visste redan att hon skulle trivas där på ängarna och på de stora gräsmattorna. De hade redan bestämt att de skulle spela Quiddich, fast Teddy skulle vara tvungen att studera till sin F.U.T.T examen.
”Det ska bli roligt att få träffa mamma och pappa igen.”sade Lily då de var nere vid stora salen och åt frukost, tåget skulle gå klockan tio så de hade en aning bråttom att äta innan de skulle iväg.
”Saknar inte du dina föräldrar, Kim?”frågade Albus då de var på väg upp till Gryffindors sällskapsrum för att hämta sina väskor.
”En aning, men jag vill helst stanna med er. Mina föräldrar tar inte så allvarligt på det här med jul så vi firar nästan aldrig julen på samma sätt som ni.”svarade Kim, fast hennes röst bröts en gång då hon mötte Sirius blick. Han var i uppehållsrummet och pratade med sina klasskompisar. Han hade bara sett på henne en snabb sväng innan han hade sett bort. Hon suckade, Lily gav henne en vänskaplig enarmad kram då de gick upp för spiraltrappan.
Kim steg in i sin sovsal, där satt Bonnie med en tidning i famnen. Hon tittade upp med sorgsen blick då Kim kom in.
”Hej gumman, är du fortfarande i strid med Sirius?”frågade hon och ställde sig upp. Kim nickade stumt och steg sedan fram till sin säng, hon hade packat sin koffert kvällen före för att spara lite tid.
”Vi ses efter lovet.”sade Kim och försökte låta glad innan hon gick med axelväskan som innehöll marodörkartan över axeln och kofferten dragandes efter sig. Hennes trollstav hade hon också i väskan tillsammans med en av Harry Potter böckerna.
Harry hade berättat för alla till sist om böckerna, som var en mycket stor lättnad för Kim. För nu behövde hon inte ljuga längre och det var ju ändå tack vare dem som hon hade blivit så smart och förstod de mesta som lärarna sade. Fast det var endast dem inom familjen som visste om det, som också var väldigt bra.
Vägen till Hogsmeade station kändes som en hel evighet den här gången, eftersom Sirius inte hade åkt med dem som hade fått Kim att få ännu sämre samvete. Fast hon visste att det inte var hennes fel att Sirius var arg, eller jo det var en aning hennes fel. Men det var inte bara hennes, fast det lättade inte hennes samvete för det.
De hittade direkt en ledig kupé som de satte sig ned i, eller hon Lily och James stannade i den. Albus fortsatte vidare för att spela trollkarlsschack med sina kompisar längre fram i tåget. James hade önskat till ett nytt bordspel av trollkarlsschack till julklapp. Lily hade inte önskat något speciellt, medan Kim inte heller hade någon skillnad. Hon brukade endast få en julklapp till julen av sina föräldrar och det var aldrig något dyrt.
Men Kim hade köpt massor av presenter till alla, för sina egna pengar förstås. Hon hade köpt till Lupin, Harry, Lily, Ginny, James, Albus och åt Sirius. Men hon var inte säker på om hon hade köpt rätt sak åt Sirius i alla fall med tanke på att de grälade. Hon suckade där hon satt mittemot James som satt bredvid Lily.
”Okej, Kim. Förlåt men jag kan inte hålla mig längre, jag måste få berätta en sak!”sade Lily som hade suttit spänt enda sedan tåget hade börjat åka. Kim tittade nyfiket på sin vän för att inte göra henne besviken. Fast hon egentligen inte hade någon lust att få höra något, om det inte handlade om att Sirius skulle förlåta henne eller något liknande.
”Vad då?”frågade Kim och satte sig rakt i sätet.
”Jo, jag tjuvlyssnade på ett av Lupins och pappas samtal för två veckor sedan och de sade om något som handlade om dig. Något stort, som de hoppades på att skulle göra dig glad. Men tyvärr så vet jag inte vad.”berättade Lily och Kim rynkade pannan, något stort som skulle göra henne glad?
”Som vad då?”frågade James som också hade hört på vad Lily hade berättat.
”Jag vet inte, det skulle vara en stor överraskning. Men jag tror det handlade om både Kim och Lupin.”berättade Lily och ryckte på axlarna. Kim gick tillbaka till sina tankar och lutade huvudet mot det kalla fönstret. Snabbt blev det mörkt utanför fönstret, men snön lystes ändå upp i mörkret så att det syntes fint utanför.
Kupédörren öppnades, men Kim hade ingen lust att se vem det var som steg in. Lily drog efter andan, så Kim var ändå tvungen att avbryta sina tankar och se vem som stod där. Men hon borde inte ha gjort det, eftersom hon var nära på att få en chock då hon såg vem som stod och tittade ängsligt på henne med små ögon.
”Öh...får jag prata med dig, Kim?”frågade Sirius och tittade ner i trägolvet. Lily knuffade till sin bror i armen innan hon och James steg upp och skyndade sig ut ur kupén medan de mumlade att de skulle söka upp godisvagnen.
Kim tittade envist ut genom fönstret då Sirius satte sig ner mitt emot henne. Det var ganska länge tyst innan Sirius öppnade munnen för att säga något, men han stängde den snabbt igen. Kim suckade och tvingade sedan sig själv att se honom in i de gråa ögonen.
”Alltså..Jag ville bara...”stammade Sirius och tittade ner i golvet igen, Kim hade lust att skratta, det var pinsamt för honom att säga förlåt.
”Du kanske ville...be om ursäkt?”försökte Kim och försökte att inte fnittra då hon sade det.
”Ja, jag ber om...ursäkt.”mumlade Sirius och Kim hade lust att driva lite med honom, så det gjorde hon också.
”Ursäkta? Vad sade du?”frågade hon och lade huvudet på sned och handen bakom örat. Sirius log mot henne och brottade sedan ner henne på det kalla golvet.
”Jag har saknat dig.”viskade han och än en gång fylldes hans doftande andedräkt hennes lungor och resten av kroppen. Han flinade lekfullt mot henne, men kysste henne inte. Utan smekte henne bara över håret. Hon slöt ögonen och lät honom göra det, hon njöt av att känna hans händer som lekte med hennes hår igen. Hon hade saknat det mest av allt, eller kanske också hans skämt och sätt att prata.

De var framme vid perrongen nio och tre kvart lite över nio på kvällen, de lät de yngre barnen gå före dem ut på perrongen så att de skulle få bättre rum för sina koffertar. Då de steg ut på den aning kyliga perrongen så stod redan Harry, Hermione och Tonks där och välkomnade dem alla med varsin kram. Sedan gick de iväg och ut genom portalen som de sista familjerna som lämnade perrongen.
Till Kims förvåning så mötte de Lupin på vägen till Harrys bil, som än en gång hade blivit mycket större så att alla skulle få plats. De andra verkade inte lika förvånade över att de mötte Lupin och Lily gav Kim en menande blick innan de lastade bilen med sina Koffertar och väskorna som de hade haft. Lupin drog Kim en aning mot sidan då de hade lastat in hennes koffert.
”Åk ni andra, jag ska byta ett ord med Kimberly.”sade Lupin allvarligt åt de andra som tittade på dem. Harry nickade diskret och de satte sig i bilen och åkte iväg. Det hade börjat snöa igen, som syntes klart då man såg upp mot den svarta stjärnklara himlen.
”Vad ville ni prata om, professorn?”frågade Kim då de hade börjat gå längs trottoarkanten, deras fotspår syntes tydligt i den ny fallna snön.
”För det första, Kim, så är jag inte din professor nu. Vi är inte i skolan.”sade Lupin och hade en aning humor i rösten, fast den också lät en aning ledsen. Just i det ögonblicket fick Kim en känsla av att någonting inuti henne fattades, som om någon hade lämnat henne för evigt. Inte en känsla över att hon hade glömt något, utan att någon hade dött.
”Jo, du förstår Kim. Att...öhm...någonting fruktansvärt har hänt.”sade Lupin. De hade stannat precis under en gatulykta, Lupin höll i hennes axlar med ett stadigt grepp en armlängd ifrån sig. Han tittade henne rakt i ögonen då han sade det och hon förstod direkt att något riktigt hemsk hade hänt.
Men han behövde aldrig säga orden, för hon visste redan vad som hade hänt, något inuti henne visste det redan. De orden som kom ut ur hans mun så fanns redan inuti henne. Fyllde henne med chock och orolighet. Men ingen sorg, vilket var mycket konstigt.
”Kim, dina föräldrar är döda.”sade Lupin långsamt, orden sjönk i Kims hjärna men de vägrade att göra något åt det. Inga tårar kom, inga konstiga tankar. Hon var rädd, rädd för att hon visste vad som hade hänt och var som väntade henne.
”Du-vet-vem är tillbaka. Den nya trolldomsministern var en dödsätare.”fortsatte Lupin, men Kim stod fortfarande helt stum.
Den förra trolldomsministern, som var en medlem av fenixordern, så hade dött. Eller rättare sagt så hade han blivit mördad, en månad tidigare och en ny minister hade satts på plats. Men ingen hade egentligen vetat så mycket om den nye ministern som nu hade det kommit fram att han var dödsätare, som hade återupplivat Voldemort. Som nu hade dödat Kims föräldrar.
”Han mördade dem.”sade Kim plötsligt efter flera minuters tystnad, Lupin nickade stumt och lade sedan en arm om henne.
”Ja, det gjorde han.”viskade Lupin, men inga tårar kom fortfarande. Hon kände ingen sorg alls, det fanns ingenting att känna sorg över. Hennes föräldrar hade haft ett långt och bra liv, hon hade vetat det hela tiden. Inuti sig, att de skulle bli mördade av den mannen som hade dödat så många andra förut.
”Och nu är han ute efter mig.”fortsatte Kim, Lupin nickade än en gång.
”Ja, det är han.”svarade han.
”Han kommer att vilja döda mig.”

Så sjukt spännande. ♥

Bra!

Jättebra!

Oj tack!! skriv gärna ifall ni skulle vilja komma med något nytt som jag borde skriva hit eller något!

Kapitel 8

Lupin och Kim anlände till deras hem över julen två timmar efter de andra, som också hade fått reda på de tragiska nyheterna då de hade kommit fram. Men Kim hade ingen lust att prata med de andra, och Lupin förstod det då han såg hennes plågade min då de kom fram till det mellanstora stenhuset. Man såg endast träd, ängar och gräsmattor som var begravda under den tjocka snön.
Klockan var redan över tolv, så övervåningen i huset lyste svart, men i ett fönster på den nedre våningen lös det svagt. Kim drog efter andan, det hade fortfarande inte kommit en enda tår ner för hennes kind. Hennes föräldrar var döda, men hon kunde inte förstå det. Hade det med att hon hade en ny familj nu? Eller så kanske hon var i sådant chocktillstånd att hon inte förstod det.
”Är du beredd att gå in?”frågade Lupin milt, de stod vid foten av trappan och tittade upp mot den stora dörren. Kim ryckte på axlarna, hon hade inte sagt ett ord på en hel timme. Inget ljud kunde komma ifrån henne.
Utan att egentligen veta om det ledde han in henne i det varma lilla köket som fanns direkt efter dörren in. I köket stod Harry, Dumbledore och Sirius. Eller hon visste inte om de andra visste att han stod där, för det såg ut som om han gömde sig en aning bakom trappavsatsen som ledde till övervåningen.
Kim steg in i ljuset och var tvungen att knipa ihop ögonen för att kunna se något. Hon kände en hand på hennes axel och att hon sedan var i någons famn. Hon gissade på att det var Harrys, eftersom han hade stått närmast dörren då de hade stigit in.
”Är du okej?”frågade Harry med mild röst i hennes öra. Om man var okej, var den värsta frågan som man kunde ställa då något hemskt hade hänt, om man var okej. Fast det var ändå en fråga som man skulle ställa av ren artighet, och svaret skulle vara ja, att man var okej. Fast man egentligen inte var det.
”J-jag vet inte...”svarade Kim hest, hon tittade upp i Harrys gröna ögon. Nu först förstod hon att hennes föräldrar faktiskt var borta, att hon aldrig mer skulle få se dem i ögonen eller hålla om dem. Men hon var inte ledsen, det var ju inte hennes fel att det hade hänt och att hämnas var endast ett tecken på feghet. Att man inte kunde leva med att de inte fanns, utan att få göra sig av med personen som gjorde det.
Då Harry hade släppt henne med hon fram ledd till det runda bordet i mitten av rummet och blev tvungen att sätta sig ner. Sedan, fattade någon tag i hennes hand då den satte sig bredvid henne. Hon tittade mot sidan där hennes pojkvän satt med ett oroligt uttryck.
”Sirius, sade jag inte åt dig att du skulle gå upp och lägga dig?”frågade Dumbledore en aning strängt någonstans framför henne. Men Sirius verkade ignorera det han hade sagt.
Lupin satte sig ner på hennes andra sida medan Harry fortfarande stod upp bakom Dumbledore. Allas blickar var fästa på henne, men hon brydde sig inte. Det var inget pinsamt att de stirrade på henne, hennes föräldrar var döda. Dödade av hennes släkting, av Voldemort.
”Sirius.”sade Harry och tittade på honom, men han ignorerade dem fortfarande. ”Lyssna på mig, vi måste prata med Kim.”
”Nej.”sade Sirius kort och kramade hårt om hennes hand, hon kramade hans hand tillbaka, hennes hjärna hade börjat fungera igen, nu kunde hon äntligen tänka klart.
”Sirius.”sade Lupin argt, Kim ställde sig upp med sådan fart att de flesta stirrade förvånat på henne.
”Sluta bråka.”andades hon och såg på dem alla i tur och ordning. Lupin lade en lugnande hand försiktigt på hennes axel och hon satte sig ner igen.
”Okej, Kim. Du är säkert trött, men det är en sak som vi skulle vara tvungna reda ut idag.”sade Dumbledore och tittade på henne ovanför hans glasögon. Hon tittade lugnt tillbaka och drog sedan på munnen.
”Vad?”frågade hon lätt, henne humör var inte alls som vanligt. Det brukade oftast hållas det samma, men nu hoppade det hit och dit.
”Jo, eftersom dina föräldrar...har gått bort. Så måste du fylla i det här pappret. Vi såg att du har gudföräldrar i Finland. Men om du vill stanna här, så adopterar gärna Lupin dig.”fortsatte Dumbledore och sköt fram ett vitt papper framför henne, det var redan ifyllt. Endast hennes namnförteckning fattades. Hon synade igenom det och tittade sedan på Lupin, han såg en aning osäker ut.
”Kan vi inte ta det här i morgon? Jag måste få smälta allting som har hänt och så vill jag gärna prata lite med Lupin.”sade Kim försiktigt. Dumbledore nickade och ställde sig sedan upp.
”Jag föreslår, att vi alla går och lägger oss.”sade han, sade adjö till de som fanns i köket innan han gick ut ur huset. Harry drog med sig en mycket motvillig Sirius upp för trappan och lämnade Kim och Lupin kvar.
”Är du säker på att du orkar med mig i huset?”frågade hon och Lupin skrockade.
”Absolut, du är redan som en dotter för mig.”sade han och log mot henne. Hon log tillbaka och skrev sedan under pappret utan att ens överväga det. Sedan vek hon ihop det och räckte över det till Lupin som log brett mot henne.
”Tack.”sade han tyst innan han visade upp henne till hennes rum. Den natten, somnade hon verkligen lugnt med tankarna på sin nye far.

Nästa morgon vaknade Kim sent, alldeles för sent. Klockan var över elva på förmiddagen och det hördes dova ljud nerifrån, men hon hade ändå ingen lust att gå ner. Men hon undrade fortfarande varför hon inte var ledsen över hennes föräldrar, men hon hade ju nya nu. Eller det hade inte stått något om Tonks på pappret, så nu hade Kim endast en far. En far som var en trollkarl och en varulv. Hon gillade verkligen tanken, men var ändå en aning osäker ifall om hon bara trängde sig på.
En halvtimme senare steg hon långsamt upp och bäddade slarvigt sängen. Rummet som hon hade sovit i var nästan tomt, men sängen som fanns där kände hon nu först igen. Det var hennes säng från Finland. De hade säkert hämtat den och hennes andra saker som var någon annanstans. Det fanns även ett skrivbord i rummet, men det var tomt, och en stor garderob. Annars var det helt tomt så att hennes steg ekade då hon gick tvärs över rummet och öppnade dörren.
Då hon steg ut var trappan direkt till höger och flera dörrar till vänster. Skulle hon bo här nu och inte hos Harrys? Det trodde hon, annars skulle väl Harry ha adopterat henne, men han hade ju redan fyra andra barn som var tvungna att skötas om.
I köket satt Tonks, Lily och Hermione då hon smög ner för trappan. De andra tyckte hon att hon hade sett utanför huset då hon snabbt hade kastat blicken mot fönstret i sitt rum. Alla såg en aning skyggt på henne då de fick såg att hon var på väg ner för trappan. Tonks, vars hår var blont idag, ställde sig direkt upp och gick fram till henne.
”Vi har inte precis presenterats, vi fick inte så mycket talan på familje-Quidditchen. Välkommen till familjen.”hälsade hon och gav Kim en snabb och lätt kram. Kim kramade henne tillbaka, en aning för snabbt.
”Förlåt att jag bara tränger mig på.”sade Kim och tittade ner i marken, men Tonks flinade bara, en aning osäkert förstås.
”Ärligt talat så har jag och Remus länge talat om att adoptera, eftersom Teddy flyttar hemifrån om ett halvt år.”sade Tonks och gick fram till spisen där det stod en stekpannan med ägg och bacon i. ”Ägg?”
”Visst.”sade Kim då hon satte sig ner på den plats som just hade varit upptagen av Tonks. Lily satt och glufsade i sig hon med av frukosten medan Hermione satt och studerade en stickning som stickade av sig själv.
”Jag stickar alfmössor till F.I.S.A.”sade Hermione då hon såg Kims frågande blick. Kim nickade till svar och högg in på frukosten som just hade satts framför henne. Lily gav Kim en snabb blick men slog direkt ner den då de möttes med ögonen. Hon var säkert också en aning rädd över hur Kim mådde, fast hon trodde att hon kände sig bra. Bättre än förväntat i alla fall, egentligen så borde hon bara ligga uppe i sin säng och gråta, men eftersom inga tårar kom så varför skulle man då tvinga sig att gråta?
”Jaha, flickor. I övermorgon är det julafton. Något som ni skulle behöva än till julen? Harry och Ron ska till Diagongränden för att köpa något. Så säg till ifall om ni behöver något.”berättade Hermione då Kim och Lily hade ätit sej mätta.
De nickade i samma stund medan deras tallrikar flög iväg till diskhon där allting diskades av sig själv. Kim tittade ut genom fönstret, hade det snöat ännu mer i natt, tänkte hon undrande då hon såg att snö nivån var en aning högre än vad den hade varit igår. Fast hon hade ju varit en aning borta i går så hon visste ju inte säkert.
”Pojkarna är ute, jag tror de har snöbollskrig.”upplyste Tonks dem. Lily tittade frågande på Kim och hon visste exakt var Lily ville. Så de klädde på sig vantar, mössor, utekläder och halsdukar innan de gick ut i kylan. Där mycket riktigt pojkarna stod och kastade snö på varandra. De hade gjort upp varsitt fort, med hjälp av magi, gissade Kim. De hade även delat upp sig i två lag, Remus, Sirius och James på ena laget och Ron, Hugo, Harry och Albus på det andra. De hade inte mörkt att Lily och Kim hade kommit ut och stod och studerade dem. De skrek åt varandra med glada röster och Sirius blev träffad av en snöboll rakt i ansiktet så att han landade på rygg i snön.
”Killar, får vi vara med?”frågade Lily, alla stannade upp och såg på de tre tjejerna. Även Rose hade kommit ut efter dem med röda kinder efter att hon hade skottat upp framsidans gång till grinden.
”Visst, Kim och Rose kommer på vårt lag. Tyvärr så får Lily gå över till det sämre laget.”ropade James, sedan var kriget igång igen. De från de andra laget hade bombaderat James med snöbollar då Kim och Rose hade sprungit fram till deras sida.
Kim riktade en hård, rund snöboll mot Harry, men den missade med en centimeters marginal. Men hon var inte van vid att ha snöbollskrig, så hon blev direkt träffad av en boll från Albus. Hon kastade flera stycken efter varandra, men endast två träffade. Ena träffade Ron hårt i ansiktet och andra träffade Hugo på armen.
Så roligt hade hon inte haft på länge, hennes pappa skulle aldrig ha varit med i ett snöbollskrig. Allting som han hade brytt om var sitt jobb, eftersom han hade varit advokat. Men Kim hade verkligen roligt, hennes snöbollar träffade hela tiden mer och mer och snart träffade alla hennes bollar någon, eller något. En gång hade hon lyckats träffa ett av de höga tornen med sådan kraft at det hade vajat till några gånger innan det hade rasat på Harry.
”Bravo, Kim!”tjöt Sirius glatt och riktade en snöboll mot Harry då han var på väg att ställa sig upp igen. Kim skrattade högt och glömde bort hela kriget så att en snöboll träffade henne i bröstet, hon föll bakåt i den mjuka snön, vilket fick henne att börja skratta ännu mer.
Då de hade krigat färdigt, var alla helt utmattade och kalla. De trängdes in i det lilla köket och hängde upp sina kläder framför brasan. Alla kinder var röda av kylan och deras händer var också iskalla. Men ändå skrattade de fortfarande och hade roligt då de gick in i det stora vardagsrummet med varsin kopp varm choklad i händerna.
Kim slog sig ner i den mörkgröna soffan, med Remus bredvid sig på ena sidan och Sirius på den andra. Hennes ansikte var uppe i ett brett flin då hon tittade in i brasan som värmde upp dem igen, den bästa julen någonsin skulle hon ha.
”Vi vann.”jublade James då han steg in i vardagsrummet med en kopp framför sig. Han log från ena örat till det andra då han satte sig ner på matten framför dem. ”Hur känns det att vara förlorare?”
”Ni skulle inte ha vunnit om vårat sista torn skulle ha hållit.”flinade Remus och gjorde en grimas mot James. Sirius lade armen om Kim och drog henne intill sig, Remus gav dem en snabb blick men såg sedan bort.
Sirius lekte en aning med hennes hår och hon slöt ögonen. En bild av en blek man med en svart sliten klädnad visades framför henne, skrämt ryckte hon till och tappade koppen med chokladen på golvet. Hon ställde sig upp av synen som hon hade sett Voldemort. Hans ansikte hade förvridits i ilska, han var arg, mycket arg!
”Kim?”frågade Remus oroligt, han hade varit på fötter i samma stund som hon själv medan James hade torkat upp det som hon hade spillt med hjälp av sin trollstav.
”Han är arg.”sade Kim stelt och satte sig ner i soffan igen med en tom blick.
”Hur vet du...”sade Sirius förvånat, Kim ryckte på axlarna.
”Jag vet inte, men en bild av honom visades, han är verkligen arg.”sade Kim och tittade skrämt på Sirius som tittade på Remus med en undrande blick.
”Tror ni att han använder samma taktik på mig, som på Harry då han gick på femte klass?”frågade Kim och de båda andra tänkte intensivt.
”Det är möjligt, men det är ju inte säkert.”grubblade Remus och plockade upp de sista små bitarna av den spruckna muggen från golvet. ”Det var säkert inget allvarligt.”
”Inget allvarligt? Du skämtar, Måntand?”sade Sirius med en aning arg röst. ”Nej då, det är ingen fara att Kim ser Voldemort i en sorts dröm. Nej då.”
”Sirius, ta det lugnt. Dumbledore kommer förbi i morgon. Vi tar hand om allting efter helgen.”sade Remus och gick sedan envist ut ur vardagsrummet. Kim tänkte just gå efter honom då Sirius stoppade henne.
”Tror du också att det inte är något farligt?”frågade han anklagande och tittade in hennes ögon. Hon suckade djupt och slog ner blicken.
”Sirius, jag har mycket att komma igenom. Jag orkar inte tänka på det just nu, vi tar det efter helgen. ”sade Kim lugnande, gav honom en snabb kyss innan även hon gick tillbaka till köket där Remus stod och talade med Tonks.
Harry och Ron hade redan åkt till Diagongränden så de var inte så fullt i huset eftersom de flesta satt uppe i sina rum. Eller Teddy satt i alla fall och pluggade, Rose och Lily hade också några läxor som de skulle vara tvungna att göra, James och Albus däremot satt vid bordet och spelade trollkarlsschack med Hugo som intresserat tittade på.
”Kim, är du okej?”frågade Albus av henne då hon satte sig ner på en av stolarna vid bordet. ”Du ser en aning blek ut.”
”Jag är okej.”svarade Kim och försökte le åt Albus, fast det mer blev som en grimas.
Då slog det massor av frågor i huvudet på henne. Hur länge hade hennes föräldrar varit döda? När blev Voldemort upplivad? När fick han reda på att hon fanns? Vad skulle han göra nu då han var tillbaka? Hade han massor av dödsätare som förra gången? Skulle han ta över ministeriet igen?
”Du ser fundersam ut, Kim.”sade Tonks och tittade snett på henne.
”Jag funderar en aning på Voldemort, och...mina föräldrar.”svarade Kim dröjande och tittade ner i bordet, än en gång riktades alla blickar mot henne men de slog ganska snabbt ner dem igen. Fast Remus blick var fortfarande fäst på henne.
”Tror ni att Harry kände av att Voldemort är arg?”frågade Kim av Remus efter ett tag då James, Albus och Hugo hade gått upp till deras tillfälliga rum på andra våningen.
”Jag skulle inte tro det, eftersom Horrokruxen inte är kvar på honom längre så borde deras förbindelse ha brutits, men jag är inte hundra procent säker.”svarade Remus och satte sig ner mitt emot henne vid bordet.
Snön hade långsamt börja sväva ner igen från himlen, den glada känslan efter snöbollskriget var redan väldigt långt borta. Hon önskade att hon inte var annorlunda, att hon var precis som alla andra och att Voldemort inte var tillbaka.
”Vi tänkte att vi kunde inreda ditt rum efter maten, om du vill?”sade Tonks för att få henne på bättre tankar, och det hjälpte verkligen.
”Javisst, tack ännu än gång för att jag får bo här.”sade Kim tacksamt. Hennes plastföräldrar log mot henne.
”Det är vi som ska tacka dig, vi gillar att ha lite liv i huset på sommarlovet.”sade Remus och ställde sig smidigt upp. ”Nej, nu måste jag verkligen göra något.”
Sedan var han försvunnen, han hade gått in i dörren bakom trappan som ledde till källaren. Så Kim gick upp till sitt rum och låste upp kofferten. Den var verkligen inte så välstädad som den hade varit då hon hade åkt till Hogwarts. Hon drog fram en av Harry Potter böckerna, det var femmans bok där Sirius dog. Hon rynkade pannan, månne Sirius skulle vilja läsa den? Eller skulle det bli alldeles för sorgligt om han fick läsa hur Harry hade känt sig. Kim bestämde sig för att inte ge boken till Sirius, för där stod ju saker som kanske inte var så bra för honom att läsa.
Så Hon lade boken i en av lådorna i sitt skrivbord. Sedan plockade hon fram alla kläder och började vika dem snyggt innan hon lade tillbaka dem i kofferten. Hennes skolböcker lade hon också i prydliga högar bredvid kläderna. Sedan tog hon fram försvar mor svartkonst boken, de hade fått i läxa att läsa fjortonde kapitlet och skriva en kort uppsats om det. Kim satte sig ned vid skrivbordet och började skriva
Besvärjelsen Petrificus Totalus används oftast mot en fiende, den är mycket användbar om fienden står på ett långt avstång...
Kim stannade upp i skrivandet, hon hade lärt sig den besvärjelsen med Remus, den hade varit väldigt användbar enligt honom och hon förstod honom verkligen då hon hade läst igenom kapitlet. Det kunde ju rädda en ifall om man blev jagad.
Sedan hördes det en hög duns nerifrån köket, Kim kikade ut genom dörren och såg att Harry och Ron var tillbaka. Harry hade ett mycket bekymrat ansiktsuttryck, Kim hade en ond aning om varför. Hon dunsade ner för trappan och lyckades att avbryta dem i deras samtal, som verkade handla om Harrys ärr eftersom han försiktigt gned sig i pannan. De alla såg allvarligt på henne då de såg henne.
”Har du också sett honom?”frågade Kim av Harry innan någon annan hann säga något. Harry såg förvånat från henne till Remus.
”Hon såg honom, för ungefär en timme sedan.”förklarade Remus.
”Han var mycket arg.”fortsatte Kim efter Remus. Harry rynkade pannan utan att ta bort handen från ärret.
”Ja, jag såg honom och jag tror att han vet var du är.”sade Harry, i just den stunden hördes flera höga PANG utanför huset. Kims hjärta stannade, hon kände igen det höga ljudet ifrån att någon transfererade sig och hon hade onda aningar om vem.
Alla såg en snabb titt på varandra innan de rusade ut ur huset och plumsade i snön, till och med Sirius och de andra ungdomarna hade dundrat ner för trappan och kommit ut i snön. Kim frös fast där hon stod och stirrade på dem som stod framför henne. Remus lade en beskyddande arm framför henne och hon gjorde inget motstånd. De var sex vuxna och sju barn medan de som stod framför dem var ungefär femton vuxna personer, alla med sina trollstavar framdragna.
”Kimberly Potter.”väste Voldemort.

Alltså, du skriver otroligt bra. ♥

Otroligt bra!

Meer!

Mer!
Sjukt spännande!