Stronger. (SV)

hehe^^ ♥

♥♥
------------
Kapitel 5.

Hoppet och glädjen steg i bröstet när jag frigjort mig från den värsta trängseln vid dörrarna intill tågststionen, men sjönk snabbt igen och ersattes sedan av en djup besvikelse och oro. Det fanns ingen perrong 9 3/4! Det enda jag kunde se var tegelväggen mellan perrong 9 och 10. Jag gick till och med runt pelaren ett varv, men såg inegn hemlig ingång som skulle kunna leda till den försvunna perrongen.
Just som jag nästan börjat fundera på att be att få låna en telefon och ringa til Mrs Granberry och be henne hämta mig, hörde jag ett par röster som kom från ett sällskap med 5 personer och lyckades uppfatta lite av vad dom sa.
- ...perrong 9 3/4..Där!
Jag spetsade öronen och stirrade intensivt på dom. Hoppet och en försiktig glädje anlände igen när jag såg att två av barnen, en kille i sjuttonårs åldern och en flicka i femntonårs åldern, båda med brunt hår, precis som sina föräldrar, släpade på likadana koffertar som jag. Flickan hade till och med en brun tornuggla i en bur ovanpå vagnen som satt och sov på sin pinne med huvudet under vingen.
- Sådärja, Liam, du först!
Pojken som hette Liam nickade och började gå i rask takt mot spärrväggen och i nästa sekund var han borta. Så gjorde flickan samma sak, och var borta hon med. En liten pojke som att i sin fars famn började snyfta när hans båda äldre syskon var borta.
- Såja, dom kommer ju hem till jollovet, lilladu! Tröstade hans mamma.
Jag såg min chans, sköt min vagn mot dem och frågade:
- Ursäkta mig, hur kommer jag till perrong 9 3/4?
- Det är bara att småspringa mot spärrväggen där, och så är du igenom!
Jag nickade och svalde en klump i halsen, och började småspringa, halvt lutad över min vagn. Just när jag trodde att jag skulle krascha kände jag en pirrande känsla och jag öppnade mina ögon som jag hade slutit när jag började springa. Jag flämtade till av förvåning när jag insåg att jag hade ett gigantiskt rött ånglok framför mig.
---------------------------------------------
Förlåt att de blev ett så kort kapitel, men jag lovar att nästa blir längre! ♥

Så sjukt bra.. ♥

meeega braa♥3333333333333333333333333

Tack! ♥
-------------------
Kapitel 6.

Jag flämtade till av förvåning när jag insåg att jag hade ett gigantiskt rött ånglok framför mig.
Jag stod och betraktade Hogwarts expressen en liten stund innan jag började fundera på vad klockan var. Jag vände mig om och hittade en klocka på väggen bakom mig. Siffrorna visade på fem minuter i elva. Tåget skulle åka prick klockan elva så jag beslutade att det var bäst att börja leta efter en ledig kupé. Jag började dra min koffert med uggleburen mot tågdörrarna. Med en viss ansträngning lyckades jag dra ombord kofferten och stannade upp för att pusta ut. Sedan började jag sakta gå genom korridoren och började leta efter en ledig kupé. Längst bak i tåget hittade jag äntligen en som jag knuffade in min koffert i. Jag pustade ut och tog av mig jackan. Sedan satte jag mig och började klappa Filie, i brist på något att göra. En minut i elva tjöt tågets vissla och de som fortfarande var kvar på perrongen var antagligen familjer eller elever som nu skyndade sig ombord på tåget i sista sekunden. Sedan började det äntligen gå framåt. Inom två minuter hade tåget uppnått en hastighet som jag aldrig hade trott var möjlig, men det förvånade mig inte. Ingenting förvånade mig längre.
En timme senare kom jag och tänka på böckerna i min väska och började ivrigt rota efter Hogwarts, en historia. Jag hittade boken och fiskade upp den med två fingrar. Det var en ganska tung och en splitternytt exemplar som jag inhandlat i Diagongränden tillsammans med professor McGonagall. Jag ryckte till när kupé dörren öppnades och en flicka i min egen ålder med ljust lockigt hår öppnade dörren. Hon var tätt åtföljd av en nästan likadan tjej, fast denna med rakt hår. Båda släpade på likadana koffertar som jag.
-Hej, kan vi sitta här? Tjejen med lockigt hår såg med överlägsen min på mig, och jag kände mig lite förlägen när jag nickade stumt åt henne.
Hon och den andra tjejen slog sig ned på sätena mitt emot mig och betraktade mig en stund innan hon med det lockiga håret öppnade sin mun igen.
- Jag heter Chrissy, och det här är Chasie. Och du?
- Jag heter Julie. Julie McCourtney.
Hon nickade och vände sig mot sin syster och de började prata lågt med varann. Jag kunde inte vara säker, men jag gissade på att de pratade om mig.
Hela resan bestod av en pinsam tystnad, tills Chrissy sa lite tafatt.
- Jaa, vi kanske borde byta om till våra klädnader nu.
Jag böjde mig ner och drog upp min långa svarta klädnad.

En stund senare tjöt tågets vissla åter igen och tåget började sakta in. Jag drog en nervös suck och märkte att mina andetag var darriga. Jag fick konstiga blickar från Chrissy och Chasie, men jag försökte att ignorera dem. Dom fick tycka vad de ville om mig, men jag var sjukt nervös.
När tåget helt stannade in, var jag en av de sista att kliva av, med en sista blick på det gigantiska loket.
En hög röst ljöd genom sorlet av röster.
- Första års elever hitåt!
Jag vände blicken, och fick se en gigantisk man med svart hår. jag tog några försiktiga steg emot honom, och när jag såg Chrissy och Chasie gå mot honom, återvände modet och jag fortsatte i raska kliv samma väg.
En skara med elever i min egen ålder hade samlat runt omkring honom och han ledde oss vidare mot den stora svarta sjön.
- Första års elever tar sig till slottet via båt! Max fyra personer i varje.
Jag hamnade tillsammans med tre stycken tjejer som presenterade sig som Allison, Maci och Sofija. Jag sa mitt eget namn, men satt tyst under båtresan medans de andra pratade högljut med varann. Det var inte så att de stängde mig ute, men jag valde att inte delta i samtalet. Själva båtresan tog ungefär 40 minuter, och just när mannen ropade "Ni kan ni se Hogwarts!" gick det ett sus bland eleverna. Hogwarts var gigantiskt.

Så bra skrivet.. ♥

eller hur!! ♥