Vanilla och Marodörerna

SNÄLLA MER! JÄTTEBRA!

andra delen GODNATT ♥
( fast jag måste göra läxan egentligen)

/Sirius

Jag var väldigt rädd, och inte bara för mig. Jag skulle inte klara av om någon gjorde illa mina vänner. Jag kollade ner på Vanilla som såg vettskrämd ut.
" Jag tror att det är varulvar.." viskade hon tyst.
Det var tre stycken som hade kommit fram nu, och jag hörde att det var någon till.
Dom skrattade igen. Dom hade hört vad som hon hade sagt.
" Ja.. lilla flicka, du har alldeles rätt." Sa dom och drog ner huvan, dom såg ganska läskiga ut. Som om dom var rovdjur, långt äckligt hår och blodigt ansikte. Det var inga skador i ansiktet men det var torkat blod från någon annan.. Dom hade mörka ögon och dom såg helt enkelt inte mänskliga ut. Dom var inte som Remus han är mänsklig, det hade han valt och vi hade hjälpt honom. Det var det som vänner gör.
Lauren hade sin trollstav riktad mot hans som pratade, det var säkert han som bestämde.
När som helst nu så skulle dom attackera och vi skulle kanske dö, men inte utan strid.
" Vi kanske ska presentera oss, före lunchen.. jag kallas för slutet." sa ledaren och bugade sig och dom andra skrattade.

Lauren såg sin chans och kastade expelleriamus på ledaren och fångade trollstaven och kastade den till oss. Det var Vanilla som fick den och hon duckade snabbt för en besverjelse och kastade en på en annan. Ledaren och en annan hade ramlat ihop och hon sprang fram till den hon hade kastat på och tog hans trollstav. Hon kastade den till mig och såg inte strålen som träffade henne och hon flög bakåt och träffade huvudet i ett träd. Jag gav staven till James och det var ljus överallt, Jag sprang till Vanilla och kollade hennes puls. Hon hade puls men var medvetslös Jag försökte väcka henne men det kom en till varulv som kastade en besverjelse på mig jag han nätt och jämt ta Vanillas stav och avbryta den.
Vi var ju bara 14 så vi kunde inte många besvärjelser.

Lauren sprang fram till oss och hon blödde på armen och kinden.
" Ta hand om Vanilla sa jag och sprang tillbaka till James. Han var skadad i foten och haltade lite. Jag insåg att dom var fem personen och bara en hade vi lyckas få medvetslös.
" LAMSLÅ!" Skrek jag och pekade staven på en av dom, den funkade inte lika bra som min och den träffade inte. Dom skrattade och jag insåg att som måste bara ha lekt med oss. Dom sa enkelt expelleriamus och våra trollstavar flög ur handen. Jag slängde en blick mot Van och Lauren och hann just se hon ramla ihop och jag kände sorgen att jag kanske aldrig kommer att träffa dom eller Remus, Lily och Peter mer. En tår rann nerför min kind och jag kunde höra hur en av dom log och skrek en besvärjelse. Jag flög som i slowmotion och smärtan träffade mig. Alla muskler i kroppen vek sig och det kändes som om någon klämde sönder dom. Fast smärtan slutade fort och jag kunde se två personer som kom som från ljuset och skrek saker. Dom tog lätt alla varulvar och jag Jag såg dom springa fram till oss. Jag tänkte på allt roligt som jag hade haft med mina vänner. Det var dom jag tänkte på, mitt hjärta hoppade som i otakt som om den skulle snart slå sitt sista slag. Jag log och var inte så rädd längre, mörkret tog över mina ögon. Det var ljust nu och den dansade framför mina ögon.

__________________________________

how was it? mer♥?

Åh,meeer!
Så spännande

Jaa mer! Du skriver så himla bra! Hahah ja skulle behöva lite tips! ♥

oh snälla mer!

Jättebra, meeeeeer!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

dog han D': ??????





mer !

Tror INTE det... (Eller hoppas inte det :o)

har typ ingen insperation..

Kap 33 ♥

/Lauren

Jag öppnade ögonen sakta och såg någon som var böjd över mig. Det smärtade lite överallt i kroppen och jag försökte tänka på varför. Jag kanske hade haft ett träningspass dagen innan. Jag orkade inte kliva upp nu så jag tänkte somna igen. Då kom jag ihåg allt ljus och oron for över mig. Jag satte mig upp snabbt och det blev lite svart men jag hoppade ner endå och sprang och sökte efter sängen med mina vänner i. Tänk om dom inte klarade det, jag mindes att jag hade försökt att väcka Vanilla när det blev svart. Tårarna började rinna och jäg hörde mamma som ropade på mig. Då såg jag henne, hon låg på en säng och hade ett ärr i ansiktet. jag såg att hennes bröstkorg rörde på sig och jag blev lite lättad fast oron kom igen när jag tänkte på att hon kanske var biten och jag kramade om henne försiktigt och grät lite. Mamma kom och kramade om mig och sa hur orolig hon var och att hon älskade mig och att jag måste gå till sängen igen annars så kommer sjuksköterskan och bla bla bla. Jag sprang till nästa säng där James låg, han var vaken och kollade trött och började le när han såg mig.
" James, hur mår du?’’ sa jag och kramade om honom. Han kramade tillbaka.
" Bara bra, hur mår du?’’ frågade han bekymrat.
" Jag mår bra, jag tror Vanilla gör det också vars är Sirius? Är han skadad? Vars är hans säng?’’ Frågade jag ivrigt men oroligt och tårarna bara rann nerför mitt ansikte.
James slutade le och jag började gråta ännu mer.
" Vars är han James? James? ’’ grät jag och han såg ledsen ut. Jag kände paniken, tänk om han inte klarade det? Det måst han ha gjort.
" Han.. Han ligger därborta. Jag har inte sett honom än, men för två dagar sen så var det illa, han andades knappt. Dom har kastat en konstig besverjelse och kanske inte kan överleva.’’ Sa James och tårarna rann på han med. Jag kramade om honom och sprang sedan till Sirius säng.
Han var helt stilla men han andades till min lilla lättnad och jag viskade hans namn.
Jag grät tyst och hoppades att han mådde bra. Jag kände att rummet började svaja lite och det gjorde mer ont. Jag brydde mig inte men då så kom enn sjuksköterska och mamma. ( hon hade säkert hämtat henne) Jag blängde på dom men dom bar faktiskt mig till min säng och jag frågade om Sirius.
’’ Vi vet inte än, vi hoppas att det är en besvärjelse som vi har.. Då kan vi rädda honom. ’’ sa hon och en sista tår föll innan hon sprutade in något sömnpulver och jag somnade in.

/Vanilla

Huvudet dukade som bara den, jag kunde inte tänka klart. Den dunkade länge, det var det ända jag tänkte på. Efter en långt tids dunkanden så hörde hon något. Någon, som sa hennes namn. Jag kände igen rösten och funderade på vem det kunde vara. Det tog en lång tid tror jag.. är inte helt säker.... Men Lauren var det. Då började jag att minnas.
Jag tänkte att jag måste hjälpa dom, dom kan vara i fara. Jag måste se om dom är okej. Jag kom på hur man öppnade ögonen och öppnade dom sakta. Det var ljust och det sved i ögonen. Jag hävde upp mig på ena armbågen och flera muskler skrek emot.
Fast när mina ögon hade vant sig för ljuset så såg jag att jag låg på ett sjukhus. Jag satt upp nu och gick långsamt ner från sängen. Allt snurrade och jag visste att dom skulle bli sur att jag gick för att kolla dom andra som madamde Pomfrey. Jag gick först åt ena hållet och såg Lauren ligga där, hon såg att må okej ut på utsidan iallafall. jag gick fram till henne och kramade om henne. Då vaknade hon och log mot mig.
" Hey, hur mår du?’’ sa jag och min röst lät hes och konstig.
" Bäst här antar jag, hur mår du? Du borde nog inte vara uppe och gå.’’ Sa hon och kollade sig omkring.
" Jag tror att jag mår bra, vars är dom andra? mår dom bra?’’ sa jag och oron steg.
" James mår väl okej och han ligger därborta.’’ Sa hon och såg ledsen ut.
" Och.. Sirius?’’ Sa jag och kände tårarna bränna.
" Han.. Jag vet inte Vanilla, när jag kollade han så sa sjuksköterskan att han har det svårast och att om han har tur så klarar han sig.’’ Sa Lauren och tårarna rann nerför hennes ansikte.
Jag började gråta och försökte springa till dom andra fast mina ben orkade inte följa med och jag ramlade nästan. Jag gick snabbt förbi James säng, kollade om han var okej för säkerhetens skull. När jag kom fram till Sirius säng så var det andra sjuksköterskor där och diskuterade.
" Hur mår han?’’ grät jag. Dom kollade på mig och ena suckade.
" Nu har alla varit uppe och gått. Din vän har blivit träffad av en sällsynt besvärjelse. Det finns chans att han kommer att klara sig.’’ sa hon.
" en chans?! ’’ skrek jag och tårarna bara rann.
Dom bokstavligt bar mig tillbaka och jag gjorde motstånd såklart. Sirius kanske inte klarar sig. Det kändes overkligt och att jag skulle vakna från den här hemska drömmen och han skulle komma och mysa med mig. Fast smärtan var verklig och det var ingenting i jämförelse mot smärtan jag hade inombords. Den svarta gestalten kom tillbaka, den kommer ta den person som hade hjälpt mig att få bort den.
_________________
bra/dålig? mer?

JÄTTEBRA!!! MEEEEER!!!