Forbidden love PRS Lupple och Emma07

Sienna sov djupt, och vaknade också trött till något efter honom då barnen började skrika - eller ja, också delvis av den enkla anledningen att han klev upp med. Hon suckade tyst, lyckades dra sig upp till något mer sittande emot sänggaveln.
"Kan du ta hit dem?" bad hon något tyst och trött, hon hade sina aningar om att de skulle vara hungriga - trots allt hade de inte fått någon mat ännu efter födseln.

Edvard tittade chockat upp på Sienna när hon verkade så säker på sin sak. Som om hon hade något typ av facit.
Han svalde hårt, nickade sakta och bar först den ena sedan den andra till henne och satte sig i sängen och studerade henne.
Tills det slog honom vad felet möjligtvis skulle kunna vara- mat- de kunde vara hungriga.
"Åh, vill du vara ifred?" Sa han lågt och lite försiktigt. Han hade inget problem med det men hon kanske ville vara ensam.
Han vände bort blicken och pillade lite med täcket innan han reste sig upp och tog fram en av sina skrivböcker och skrev in dagens datum. Han hade en hel del att skriva om.

Sienna log lite, han var ju för gullig. Både när det verkade gå upp för honom vad problemet kanske var och att han var beredd att lämna henne ifred för det. Hon skakade lätt på huvudet.
"Nej, stanna du" sade hon mjukt, hade då inte det minsta emot att ha honom där - trots allt hade ju han av alla sett betydligt mer än så också av sin fru. Det dröjde inte länge förräns barnen också förstått och ammade. Hon hade gissat rätt på vad dem ville, så snart de var klara somnade åtminstone dottern med en gång tätt emot Sienna, medans sonen å andra sidan var lite mer pigg och såg sig istället glatt omkring.
"Vad skriver du?" frågade hon mjukt Edvard, hade visserligen sina aningar om det.

Edvard log svagt över hennes ord och nog var han nyfiken. Det var ju så mycket med en kvinnas kropp som skiljde sig från hans egna men han försökte ge henne lite egentid när hon ammade bebisarna och fokuserade mer på att skriva ned dagens händelser. Förlossningen, barnen, med så mycket detaljer han kunde komma ihåg.
När hon tilltalade honom så tittade han upp och såg hur sonen såg sig omkring och han skrattade lågt.
"Nyfiken." Viskade han och försökte möta sonens blick.
Det kändes som han ville förklara nått för honom men insåg att han ändå inte skulle förstå något. Så han lyfte blicken och log mot Sienna.
" Om dagen. Förlossningen och barnen." Sa han tyst och visade henne uppslaget.

Sienna såg på honom med ett mjukt leende, så lycklig över att få ha honom till sin man. Hon kunde aldrig ha önskat sig en bättre man att få gifta sig med.
"Du har redan en liten beundrare" sade hon med ett brett leende och en nick emot den lilla sonen, som glatt såg bort mot sin far och boken med stora ögon och ett litet förtjust ljud varpå Sienna inte kunde låta bli att skratta till lätt.
"Tänk vilken tur jag har som har såna söta killar hos mig" sade hon roat.

Edvard la märke till hur hans son studerade boken och han la sig på mage för att komma i en något likadan höjd och visade den för honom.
" Det står om dig där. Och din syster och din mamma." Viskade han lyckligt och pekade på var och en av dem och var helt uppspelt över hur kontaktbar han redan var.
De var ju inte speciellt gamla.
Och så började han läsa vad som stod. Datumet, året, och så långt han hade kommit i sina förklaringar.
Han var medveten om att sonen inte förstod.
"Är du en liten Ludwig kanske? " Viskade han lågt och log brett.
"Eller Rafael kanske?"Viskade han och såg sedan på Sienna och log stort.
"Vi har en son. Och en dotter." Viskade han och såg på henne med förundran i blicken.

Sienna kunde inte annat än att se på de båda med ett stort leende, det var närmast magiskt att se hur söt han var med sonen och hennes hjärta fullkomligt smälte för dem båda.
"Jag gillar Rafael." viskade hon mjukt tillbaks, log stort och såg på hur sonen försökte fånga Edvards fingrar med sina händer.
"Det har vi, och du ser redan vilken fantastisk pappa du kommer bli" sade hon glatt och lade huvudet lätt på sned mot honom.

Edvard log stort mot Sienna och nickade sakta. " Visst var det ett bra namn, Rafael Bulow." Sa han lågt och studerade sin son. Det verkade passa.
Han lät sonen fånga hans fingrar och log ännu större om det nu var möjligt.
"Se, han vet vem jag är." Viskade han även om han insåg hur löjligt det lät. Självklart visste han inte vem han var. Men det kändes ändå så.
" Vi kommer vara bra tillsammans." Log han och såg på henne för att sedan se på deras barn.

Sienna log stort - hur skulle hon ens kunna göra något annat? Det var för gulligt att se på för att låta bli.
"Ett jättebra namn" höll hon tyst med, såg på honom och log stort. Tänk att man redan kunde älska någon så mycket - barnen var inte ens en dag gamla men redan smälte hjärtat varje gång hon vilade blicken på dem.
"Jag hoppas det" höll hon med, hoppades på att kunna vara en tillräckligt bra mamma. Den lilla dottern flyttade på sig och lade sig mer emot Sienna som genast log mjukt, det var en härlig känsla att ha dottern sovande mot bröstet.
"Kom och lägg dig" bad hon mjukt.

Edvard la ihop boken och la undan den på nattduksbordet innan han la sig tillrätta intill sin älskling och la sin son lite mer säkert mot hennes bröst.
Hon såg så naturlig ut med barnen, det var som om det alltid hade varit såhär och han kunde inte vara lyckligare.
Han la en arm runt hennes midja och studerade dottern lite.
"Vi ska komma på ett bra namn till dig med."Viskade han innan han ännu en gång slöt sina ögon.
Han hade en känsla av att desto mer sömn de fick när tillfälle gav desto bättre skulle det bli.