Oblivion [SV]

1. Gabriel
2. DURMSTRAMGES!
3. Romans och humor!

1. vilken är eran favoritkaraktär i denna ff förutom tvillingarna, Lee, Cedric eller Willow??
Gabriel

2. Vilken karaktär skulle ni vilja se mer av? (te.x någon i durmstrang, the golden trio, eller wills sovsalskamrater????)
Gabriel och Daniel Troyer

3. vad vill ni ha mer av??(te.x spänning, romans, humor....??)
Humor + lite drama och romans

Btw, jag älskar ditt sätt att skriva!

TAACK omg blir så motiverad att skriva nu!! Skriv gärna mer ideér och svara jättegärna på frågorna om ni inte har gjort det hahhaha ska skriva nu!! (borde egentligen göra en labbrapport till biologin men whoops)


taack!! Blir så glad omg ♥ ♥ ♥ ♥

Kan det inte typ vara jääättestort bråk mellan typ den elaka tjeje o fred/george? x)))) ♥

Its just an förslag ;j

Håller helt med dig The10Weasly!

NU BÖRJAR DET ÄNTLIGEN HÄNDA DRAMA I DENNA FF THANK GOD NU E JAG JÄTTEMOTIVERAD TILL ATT SKRIVA VIDARE

hoppas ni gillar kapitlet lika mycket som jag gör ily godnatt

____
Kapitel 26
Middagen gick otroligt snabbt. Den bestod mest av mig som lyssnade på en av tjejernas konversationer om balen och av att jag var tvungen att diskret visa vem Daniel var till Alicia som hoppade upp och ner när hon förstod vem det var. ”han är så snygg!” viskade hon om och om igen, vilket helt förstörde allt det diskreta.

”Nu har vi alla dejter till balen!” utbrast Angelina glatt uppe i sovsalen senare på kvällen. Jag (eller snarare Alicia) hade berättat om min dejt och tjejerna hoppade upp och ner av spänning. Jag kunde inte heller sluta le, fastän jag inte hade några känslor för Daniel så var jag glad över att han frågade mig. Jag trodde aldrig att jag skulle erkänna det, men det kändes bra att ha en dejt.
”Jag ska lägga mig, är så otroligt trött.” sa Angelina och kröp ner i sängen. Jag följde hennes exempel, men inte utan att dricka en sked av Monsterögats dryck. Jag var fortfarande fascinerad över hur bra den hade funkat, och så fort jag la mitt huvud på kudden somnade jag.

Jag stod framför ett vitt hus, som hade fina fönster och svart tegeltak. Antingen så var jag väldigt kort, eller så var huset väldigt högt, för jag behövde böja på nacken för att kunna se upp till taket, fastän vi stod flera meter ifrån det. Någon på min högra sida höll min hand, men jag visste inte vem.
En bild av en liten flicka i sjuårsåldern framför en sjö, ändrades snabbt till en man i en huva som tog tag i henne och drog med sig henne till en skog.
Lika snabbt som bilden hade kommit ersattes den med ett mörkt rum, och en mikrosekund senare började någon skrika. Skriket var inte ett skrik man gav ifrån sig när man blev lite skrämd, eller kittlad. Nej, det var ett öronbedövande skrik som gjorde att man fick gåshud över hela kroppen. Jag satt still, och kramade om min mjuka nallebjörn – Mr. Gosis, som jag alltid hade med mig överallt när jag var runt tre år – och kände hur tårar rann ner för mina kinder. Jag ville springa och hjälpa kvinnan, och hoppade klumpigt ut ur sängen för att göra det när jag hörde skriket igen, men den här gången skrek kvinnan ut ord.
”Akta dig! Spring, Gabriel, Spring!”

Jag satte mig tvärt upp i sängen och märkte direkt hur varmt och kladdigt det var. Jag förstod någon sekund senare att jag kallsvettades, men när jag drog handen över ansiktet förstod jag att jag hade gråtit också. Jag var andfådd. Bilden av flickan, och orden kvinnan hade skrikit upprepades gång på gång i mitt huvud ”Akta dig! Spring, Gabriel, Spring!”.
Jag skakade på huvudet och gav ut ett tyst skratt innan jag la mig ner i sängen igen. Vad fånig jag var. Det var en dröm, en väldigt realistisk dröm, men sådana hade man då och då. Det var bara en dröm.


”Hur mår du egentligen? Du är så tyst.” Jag och Fred var på väg från förvandlingskonsten till sällskapsrummet för att lämna våra material, och skulle sedan gå till den stora salen för att äta lunch. McGonagall hade tvingat Lee och George att stanna kvar i klassrummet och städa upp inälvorna av grodan de ’av misstag’ hade råkat spränga mitt under lektionen. Det tog några sekunder innan jag svarade.
”Jag mår bra… tror jag.” Fred höjde på ögonbrynen.
”Vill du prata om det?” Jag log lite mot honom. Jag trodde inte att jag någonsin hade sett Fred vara så seriös, men att veta att han kunde vara seriös gjorde mig glad. Det visade att han litade så mycket på mig att han kunde visa mig andra sidor av honom, annat än den sarkastiska, översociala, komiska sidan.
”Jag vet inte riktigt, jag hade bara en konstig dröm inatt. Det var bara en dröm men det kändes så äkta, som ett minne och – ” Jag blev avbruten av ett skrik.
”Akta dig! Spring, Gabriel, spring!” Jag hamnade i chock. Hela min kropp stannade upp, vilket gjorde att jag tappade allt mitt material på golvet. Jag visste exakt vart jag hade hört de orden förut. Tonen nu var dock mycket mer lättsam, och istället för en kvinna var det var en kille som skrek, han skrattade också. Snart förstod jag varför. Gabriel sprang förbi i världens fart med ett papper i handen, och efter honom kom någon av Gabriels kompisar, röd i ansiktet.
”Du vågar inte ge det där till henne!” utbrast kompisen.
”Jo-odå!” sjöng Gabriel. I vanliga fall hade jag skrattat till på grund av att han lät så oskyldig, men jag var fortfarande i chock.
”Willow?” Fred viftade sin hand framför mig. Jag hoppade ut ur min trans bara för att se att både George och Lee hade hunnit ikapp oss. George hade redan böjt sig ner för att plocka upp mitt material som låg utspritt på golvet, medan Lee ivrigt pratade med Fred, som då och då drog en fundersam blick till mig. Jag hukade mig ner och tog upp en bok och en penna jag hade tappat. George stod hade ställt sig upp med allt annat i sin famn.
”Jag kan ta det.” sa jag tyst och log ett litet leende till George som gav mig en likadan fundersam blick som Fred hade gett mig. Jag ignorerade det och tog mitt material från hans famn.
”Sååå, hur mår grodan?”

Vi gick och lämnade våra saker, innan vi (snarare Lee och George) sprang till stora salen. Jag kände hur Freds blick var på mig, men jag fäste istället blicken på George och Lee som precis hade råkat putta till några ettårselever så att de nästan ramlade omkull.
”Vad var drömmen om?” Jag suckade, det var den frågan jag väntade på.
”Jag vet inte. Någonting om ett hus och om Ga – min gamla nallebjörn.” Om jag skulle ha sagt Gabriel skulle han fråga mer frågor och det skulle sluta med att Fred skulle ha trott att jag var galen. Fred skrattade till.
”Det var väl inte så farligt, eller? Saknar du nallebjörnen?” jag himlade med ögonen.
”Om du måste få ett svar; ja. Jag saknar Mr. Gosis.” Fred skrattade till igen åt namnet. ”Men, öh, det var inte allt. Jag drömde även om en liten tjej som, typ, blev… kidnappad, eller nåt.” Fred slutade flina.
”Åh.” Det var några sekunders tystnad. ”Hur såg hon ut då? Kände du igen henne?” Jag skakade på huvudet.
”Har har aldrig sett henne i hela mitt liv.” Fred nickade för att visa att han hade förstått, och vi gick resten av vägen till stora salen i tystnad.

”Ho’warts potahishos måshte enda va’ de go’aste som finns! Tak godde gu’ fö’ hu’alfher.” Jag satt och stirrade på George, som satt mittemot mig och slängde i sig potatismos och köttbullar. Själv hade jag bara ätit en macka och kände mig mätt. Jag ville äta mer, men någonting kändes inte bra, jag kände mig orolig för någonting. Lee tänkte kommentera Georges mening, men gjorde det inte för att han, precis som jag, fick syn på alla de hundratals ugglorna som flög in i salen.
”Bajsa inte, bajsa inte, bajsa inte, bajsa inte, bajsa inte…” upprepade Fred oavbrutet i tre minuter medan han letade efter någon uggla han kände igen. Tillslut släppte en jätteliten fågel ett brev på hans plats. Även jag fick ett brev av mammas fina, svarta uggla Hillie. Hon satte sig på min axel, och bara när jag hade gett henne ett bröd att tugga på flög hon iväg. Fred öppnade sitt brev och läste, och gav det sedan till George när han hade läst klart det.
”Från mamma.” sa han och George nickade.
Jag tittade på brevet i min hand, men valde att öppna det senare, jag visste att hon skulle skriva om hur hon mådde, och jag ville inte bli ännu mer deppig inför tvillingarna och Lee. Istället sträckte jag mig över bordet och tog en tidning som Lee hade fått. Han var dock för upptagen med att läsa ett brev för att ens märka det.
Jag läste igenom första sidan lite snabbt, innan jag vände på bladet, vilket jag önskade att jag aldrig hade gjort. Mitt på sidan stod det, med stora svarta bokstäver;

SJUÅRIG FLICKA FÖRSVUNNEN, TROLLDOMSMINISTERIET LETAR FÖR FULLT

Jag knuffade till Fred som satt bredvid mig lätt. Han tittade frågande upp på mig.
”Du undrade hur flickan i min dröm såg ut.” sa jag med skakig röst och pekade på en bild över texten som föreställde en liten flicka som stod leendes framför en sjö. ”Här är hon.”

Skitbra asså!

AWSOMEEEEEEEEEEE!!!!!!!! Asså omeeeeeee du är ju så grym på att skriva så att jag inte kan beskriva det... Typ... Men iaf Gellow is the absolutely best shipp ever, you knooooow!♥

DUNDUNDÖÖÖN!

Verri gudd gudd!♥

AZUUM!!