Spoiler:Tryck här för att visa!Lolly!!: Tack så jättemycket!♥
Hängslebyxor: Åh, tack så mycket och vad glad jag blir att du inte slutat läsa (trodde du gjort det, heh) ♥
Hej allesammans!
Jaha, då var dagen här. Dagen då säcken knyts samman och de sista delarna av Den onämnda magiska trekampen läggs ut. Jag kan inte ens beskriva hur surrealtistiskt detta känns och hur mycket jag gråtit medan jag skrivit dessa kapitel.
Jag kommer sakna det så mycket. Jag kommer sakna att skriva om Gabryella och utveckla henne, jag kommer sakna Pasha och hans karaktär, jag kommer sakna Aurora, jag kommer sakna Abigail, jag kommer sakna Sirius, Remus, James, Lily och till och med Peter, Marlene och Kelsey i detta fallet. Jag kommer sakna att sitta och planera olika händelser och sakna att exalterat vänta på era reaktioner på det som händer.
När jag började skriva på Den onämnda magiska trekampen hade jag aldrig skrivit något som inte var skolarbete tidigare. Jag visste inte ens om hur mycket jag verkligen brann för att skriva och hur viktigt det är för mig idag och hur mycket jag älskar det.
Jag har säkert redan nämnt tidigare om hur livrädd jag var i början när jag publicerade nytt kapitel, men i dag kan jag säga att jag är inte det minsta rädd eller orolig för jag har några helt otroliga och fantastiska läsare som alltid får mig på bättre humör. Ni betyder alla oerhört mycket för mig och jag hoppas att jag kommer kunna ha kontakt med er efter detta inlägg.
Tack för er stöd, era kommentarer, tummar och uppmuntrande ord; De betyder mer än ni någonsin kommer förstå!
En sista gång då: Jag hoppas ni tycker om dessa delar och glöm inte kommentera, gilla inlägget om det förtjänar det och fråga i fall ni undrar något!
Tack för allt! ♥
Kram!
-----------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 49 Nu (Gabryellas perspektiv)
Spoiler:
Tryck här för att visa!Allt var galenskap; det insåg jag själv, men jag förstod innerst inne att det skulle vara värt det. Nervositeten stiger som tidvatten och för varje steg jag tar och för varje andetag ifrågasatte jag hela planen mer och mer.
- Hur exakt ska jag få honom att börja prata om dig? frågar Remus som går bredvid mig och ser oroligt på mig.
- Jag vet inte; du får improvisera, men det viktigaste är att du får Sirius att börja prata om mig så jag vet hur hans känslor är, säger jag.
- Du måste öva bort sin brytning på några minuter: Du är Abigail, inte Gabryella, säger Remus och jag nickar och ser ner på det blonda håret som var en exakt kopia av min svägerskas hår. Det senaste året hade gjort att jag var mer tacksam för min metamorfmagus- förmåga än vad jag någonsin varit.
Vi närmar oss uppehållsrummet och min puls hade varit som en hammare om jag haft någon. Planen var att Remus skulle få Sirius att tala om mig så att jag skulle få se om hans känslor är som de varit förut och för att jag skulle få se honom en sista gång och höra honom säga mitt namn en sista gång på flera år.
-Då får vi planen att rulla, mumlar Remus när vi når fram till porträtthålet in till Gryffindorsuppehållsrum. Jag tar ett djupt andetag innan jag klättrar in efter honom.
När vi kommer in möts jag av de bekanta skratten och stämningen som alltid funnits i uppehållsrummet. Jag behöver inte ens se mig omkring i rummet för att hitta mina vänner; de sitter vid sofforna vid brasan, precis som vanligt. Lily och James ser ut att vara i en lång argumentation som Sirius, Peter och Marlene verkar strunta i. De är fullt insatta i sina böcker och det blir som ett hugg inom mig när jag ser Sirius arm vila runt Marlenes midja.
-Är du säker på detta? frågar Remus nervöst.
-Aldrig varit så säker på något i hela mitt liv, svarar jag med min bästa imitation av Abigail och sätter fullfart mot våra vänner.
Vi sätter oss ner så att jag sitter diagonalt mittemot Sirius och våra blickar möts i några sekunder och paniken att han ska genomskåda mig väcks.
-Hej Abigail, Hej måntand, säger han och jag pustar ut av lättnad.
-Hej, svarar jag och Remus i mun.
-Allt som det ska vara? frågar Marlene.
-Mhm, svarar jag och ler eftersom jag försöker acceptera henne.
-Skulle inte du till sjukhusflygeln, Abi? frågar Lily som precis lagt märke till vår närvaro.
-Jo, det gick fortare än jag trodde, svarar jag och hoppas att min brytning inte är allt för tydlig.
- Jaha, svarar Lily kort.
- Någon annan borde hamna på sjukhusflygeln, muttrar James irriterat.
- Släpp det James, suckar Lily irriterat och Remus hoppar lätt till och jag ser upp mot honom och ser hur hans ögon lyser som om han precis fått en briljant idé.
-James, ska inte du berätta om hur du hjälpt till med att smuggla in Gaby på slottet bakom Sirius rygg? Frågar Remus plötsligt och alla tystnar.
- Remus, vad talar du om? frågar James besvärat.
- Borde inte du berätta för Sirius hur du smugglat in Gaby på slottet bakom hans rygg? Gaby är ju trots allt hans fästmö och han borde nog ha något intresse i det, Förklarar Remus och jag ser på Sirius och inväntar reaktion.
Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig: att han skulle kasta bord omkring sig i ilska över att hans bästa vän hållit detta bakom hans rygg eller hur han skulle börja vråla och bråka, men inte den han hade. Ingen som helst.
-Eller hur i princip alla av oss vetat om det förutom han? fortsatte Remus och nu stirrade båda Lily och James förfärat på honom.
-Ehm, på börjar James en mening, men tycks inte veta vad han vill säga.
Sirius ser sig omkring bland oss och i rummet och hans blick fastnar på mig och hans stirrar intensivt på mig i ett par sekunder innan han börjar tala.
-Det gör inget, James. Jag vill inte att du ska bli gripen, säger han och alla tycks tappa hakan.
-Vänta vad sa du? frågar Remus förvirrat.
- Jag sa att det inte gör något. Jag vill inte att någon av er ska hamna i trubbel för att ni umgåtts med en världsefterlyst person, säger Sirius.
-Så, du är inte arg över att vi alla gått bakom din rygg med Gaby? frågar Lily långsamt som om hon väntar på att Sirius ska explodera likt en vulkan.
- Nej, hon är trots allt avslutat kapitel, säger Sirius nonchalant och det känns som om jag ska spy. Jag visste att möjligheten fanns att hans känslor skulle vara svala, men aldrig trodde jag att de skulle vara borta.
- Vad menar du? Det är Gabryella vi talar om, säger James lika förvirrat som alla andra ser ut.
-Det är över. Det har hon gjort klart och tydligt och det hade ändå aldrig kunnat bli vi…, säger Sirius och fortsätter tala, men jag vill inte höra mer. Jag känner hur tårarna börjar bildas i mina ögon och hur allt börjar kännas som en lögn.
Jag var tvungen att ta mig därifrån och det var bråttom. Jag förstod vad som kunde hända och att det inte egentligen spelade någon roll eftersom vi inte skulle kunna ha en framtid som han hade sagt; men jag var inte beredd på smärtan av orden. Samtidigt som tårarna började bildas började min metamorfmagusform av Abigail bli svagare och jag visste att om jag inte försvann härifrån skulle jag snart stå i min egna skepnad och det är precis vad som hände och jag såg allas chockade miner.
-Jag måste härifrån, säger jag snabbt och reser mig upp och störtar ut ur uppehållsrummet samtidigt som jag hör hur mina vänner reser sig upp och skyndar sig efter mig. Under stört-rusningen försöker jag förvandla mig till min animagusform, men jag är för svag för det; för svag för allt.
- Jag måste ut. Jag måste bort, mumlar jag frustrerat medan tårarna forsar ner för mina kinder.
Kapitel 50 Del 1 Om du älskar mig låt mig gå ( Sirius Perspektiv)
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Aldrig i hela mitt liv har jag sprungit så fort som jag gjorde nu. Men hon fick inte komma undan. Inte nu när våra planer slagits samman.
-Sirius vad håller du på med? ropar James bakom mig.
-Det ingår i planen, svarar jag och håller blicken fast spänd på Gabryella som nästan sprungit ifrån oss.
-Vad är det med er och era planer? Ropar Remus men jag hinner inte svara innan jag förvandlar mig till hund och springer efter Gabryella som om mitt liv hängde på det.
Hon ska inte komma undan, inte i dag och inte nu. Hon ska inte komma undan. jag upprepade det för mig själv i tankarna medan distansen mellan oss minskade. Tre meter mellan oss, två meter, en meter och sedan hamnade jag över henne. Gabryella kämpade med att slita sig ifrån mig och jag förvandlade mig till människa för att få ett bättre grepp om hennes handleder.
-Nej Gabryella! säger jag och hon förblir stilla och våra blickar möts.
När vi ser på varandra uppenbarar sig en miljon av minnen framför mig. Välkomstmiddagen det sjätte året då vi satt bredvid varandra och första gången hon log mot mig. Första gången vi talade och hon skällde ut mig för att ha skrämt Aurora. När jag, James, Remus och Peter räddade Aurora från att drunkna och Gabryella kysste våra kinder. Mötet inne hos McGonagall. Första gången vi talade med varandra. Vår första kyss. Våra första dejter då hela vårt förhållande var hemligt. Julbalen. Vår första jul tillsammans hos Potters och på Krum Gard. När hon råkade förvandlas till gnizzlare inne i slottet. När vi hade en paus i vårt förhållande. Våra bråk. Frieriet. Mötet precis innan sista uppgiften i trekampen. Återföreningen i julas och alla små ögonblick vi någonsin delat tillsammans.
-Är det sant det du sa i uppehållsrummet? frågar Gabryella tyst och jag väcks ur mina tankar.
- Tro inte på ett enda ord av det jag sa; Jag ville bara vara säker på att det var du eftersom jag visste att mina ord skulle få dig att släppa din förvandling, säger jag och jag ser hur nya tårar bildas i Gabryellas ögon.
- Så du älskar mig fortfarande? frågar hon.
- Jag slutade aldrig, säger jag och svarar inte förrens våra läppar möts efter flera månaders tid.
Kapitel 50 Del 2 Om du älskar mig låt mig gå (Gabryellas perspektiv)
Spoiler:
Tryck här för att visa!När kyssen var över kom vågen av lättnad och sorg över mig. Sirius torkade försiktigt bort mina tårar som rann ner för kinderna och det dröjde inte länge förrens de andra kom fram till oss: flåsande och med frågefyllda blickar.
- Vad har vi missat? frågar James och lutar sig lätt mot Lily.
- Den mest episka tacklingen, säger Sirius och jag skrattar lätt.
- Det är tur att jag inte får blåmärken längre, säger jag och våra blickar möts. Jag inser att det kommer vara svårare än vad jag någonsin anat att säga farväl till honom.
Sirius förklarar kort för de andra om sin plan och hur hans och Marlenes förhållande varit en bluff och enbart varit för att reta upp mig tillräckligt för att hålla mig i närheten tills jag tillslut skulle uppenbara mig för Sirius.
-Du behöver inte leva ensam i resten av ditt liv pågrund av mig. Jag har insett det nu, säger jag och Sirius ser frågande på mig.
-Jag vill bara vara med dig Gabryella, säger han och jag tar ett djupt andetag.
- Kan jag och Sirius få tala i enrum? frågar jag de andra och de skyndar sig snabbt med att förflytta sig en bit från oss.
- Sirius lyssna på mig nu, säger jag och min röst bryter sig.
- För att vara med mig måste du dö och födas in i min värld, men jag är inte värd det. Jag är inte värd att dö för när du lever det liv du gör, säger jag och känner hur nya tårar börjar bildas.
-Du är värd allt för mig Gabryella, säger Sirius och ser förtvivlat på mig.
-Ibland när man älskar någon måste man låta personen gå. Du vet det innerst inne lika väl som jag. Även om vi inte vill det, säger jag och tårarna börjar rinna ner för mina kinder och Sirius drar in mig i en hård omfamning.
Smärta. Det är det enda ord som nästan kan beskriva det jag känner just nu. Det gör så ont att behöva säga farväl till någon man älskar och även om man tror att man är redo är man aldrig det. Det inser jag nu och jag skakar i Sirius famn medan tårarna rinner ner för bådas kinder. Sirius lättar på taget om mig, men släpper mig inte och ser på mig.
- Hur länge? frågar han och torkar snabbt bort sina tårar.
-Jag vet inte, men det är inte föralltid, svarar jag och gör detsamma.
Vi står tysta ett par sekunder och ser in i varandras ögon innan jag vinkar till de andra att komma fram till oss. Det var dags för det jag fruktat i flera månader och försökt skjuta fram så gott jag kunnat: farvälen.
-Ni inser säker nu att detta kommer vara sista gången ni ser mig under en väldigt lång tid, säger jag och tar en kort paus.
- Ni behöver inte oroa er för mig mer och jag vet att ni alla kommer ha det bra, säger jag och försöker att inte bryta ihop.
- Vart tar du vägen nu? frågar James och håller ett fast grepp om Lily som försöker hålla sig stark.
-Någonstans ni inte vet om, svarar jag kort och innan någon hinner säga något sliter Lily sig bort ur James grepp och slänger sig om min hals.
-Det är okej, Lily, mumlar jag och känner hur tårar börjar bildas.
-Var rädd om dig, Gaby, säger hon med tjock röst och släpper taget om mig.
-Du med Lily och tack för allt. Jag kommer sakna dig så mycket. Alla dina suckar när jag gjort något korkat så som att förälska mig i Sirius, alla våra skratt och mina briljanta kärleksråd, säger jag och Lilys skrattar lätt och kramar om James hand innan hon släpper den så att han kan omfamna mig.
- Var inte en idiot nu, James, säger jag och han skrattar lätt.
- Detsamma Gaby, jag kommer sakna dig, säger han.
- Jag kommer sakna dig med James. Du och dina skämt, dina underliga sätt att få folk att glada och mår bra, men som ändå funkar, dina underliga vanor så som att dra din hand genom ditt hår och helt enkelt din närvaro, säger jag och släpper taget om honom och låter honom gå tillbaka till Lily.
-Det är synd att jag inte kommer få bevittna ert bröllop. säger jag och alla skrattar eftersom ingen verkar vilja inse att det är sanningen.
- Remus, vem ska du nu se efter så att den inte gör några dumheter? frågar jag och går fram mot honom och lägger armarna om honom.
-Har du sett de människor jag är omringad av? Jag kommer bli gråhårig innan jag fyller tjugo, svarar han och jag skrattar lätt medan tårarna rinner.
-Tack för allt, Remus. Jag kommer sakna dig så oerhört mycket. Du visade mig att det inte spelar någon roll vad en människa går igenom för man blir älskad oavsett vad av dig, säger jag och hans grepp hårdnar om mig.
- Jag tänker inte säga hejdå till dig, säger Remus bestämt när han släpper taget om mig.
- Okej, vi ses, säger jag och ler innan jag ger honom en sista kram. Sedan vänder jag mig om mot Marlene och Peter.
-Var rädda om er och gör inget som kan förstöra hela trollkarlsvärlden, säger jag kort eftersom jag inte har så mycket jag kan säga till dem. Sedan var det dags för det smärtsamma: jag vänder mig om mot Sirius.
Vi säger ingenting till varandra utan omfamnar varandra och det känns som jorden slutat snurra och tiden står stilla. Jag kan inte förstå att dagen är här. Jag kan inte förstå att detta är slutet på något som påbörjades för år sedan.
- Tack för tiden vi tillbringat, viskar jag och Sirius svarar inte utan kysser mig istället. Den sista kyssen vi skulle tillbringa så länge en av oss hade en hjärta som slog.
- Var rädd om dig, min älskade, viskar Sirius till mig när våra läppar bryts och tårarna rinner.
Jag står stilla och låter tårarna falla när jag ser bort mot slottets ingång som kommer närmare och närmare mina vänner. Det känns som hela jag ska gå i tusen bitar och hur allt inom mig håller på att explodera. Då känner jag en hand på min axel.
-Kom Gabryella, säger Pasha och jag lutar mig mot honom medan tårarna rinner. Aurora uppenbarar sig bredvid mig och tar tag i min hand och tillsammans leder de mig bort från slotts området och jag vänder mig om en sista gång och ser bort på platsen som förändrade mitt liv en sista gång.
Epilog (James perspektiv)
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Jag rättar till slipsen, slätar på fracken och ser mig själv i spegeln. Jag hade länge fantiserat kring denna dagen, men när den väl var här kunde jag knappt hålla mina känslor i styr. Jag hade aldrig varit lyckligare och jag hade inte kunnat sluta le under hela dagen.
-Då är dagen är Tagghorn, säger Sirius som kommer in i rummet och ställer sig bredvid mig.
- Jag trodde alltid att det var du som skulle gifta dig först av oss, svarar jag och min bäste vän ler mot mig.
- På sätt och vis kan man säga att jag gjorde det eftersom jag jämt fått höra att vi två varit som ett gift gammalt par, svarar han.
- Borsett från att vi aldrig var gifta, svarar jag.
- Kom igen, vi var lite gifta ändå, säger han och vi båda brister ut i skratt.
Dörren till mitt gamla sovrum öppnas och Remus och Peter kommer in. Båda iklädda sina ny inköpa svarta kostymer. Ingen av oss hade varit lika finklädda sedan julbalen vårt sjätte år då vi var iklädda i våra gala-mantalar.
- Är du redo? frågar Remus.
- Aldrig varit mer redo, svarar jag.
- Alla har kommit så, så fort du och Lily är färdiga kan ceremonin börja, svarar han med ett leende.
- Och vänta bara till efterfesten! Mitt tal kommer förändra liv, säger Sirius uppspelt.
- Jag undrar om det var så smart att låta dig vara bestman, säger jag skämtsamt.
- Strunt prat, det är det visaste någon någonsin gjort, svarar Sirius.
- Ska vi få lite fart på det hela och kanske få James gift? frågar Remus.
- Vänta lite, inte så bråttom Måntand! Säger Sirius.
- Säger personen som friade vid sjutton årsålder, mumlar Remus och Sirius låtsas som han inte hört det.
- Detta är sista gången marodörerna är samlade som ogifta, säger Sirius dramatiskt.
-Var inte så dramatisk Sirius, det är inte så att James kommer få ett till huvud bara för att han gifter sig, säger Remus retsamt.
- Det beror på hur mycket frihet Lily ger honom, skrattar Sirius och vi andra brister snabbt ut i skratt innan vi lämnar rummet och går ut till gästerna och till trädgården som blivit utsmyckad i ära till mitt och Lilys bröllop.
Bland gästerna fanns både min och Lilys föräldrar. Gamla skolvänner så som Alice som var där med Frank Longbottom, Melissa, Kelsey, Marlene och det forna Gryffindors quidditchlag. Hagrid hade på sig en groteskt brun kostym och satt och samtalade tillsammans med Dumbledore och McGonagall och några andra professorer som kommit. Abigail och Pasha försökte tillsammans hålla pli på sina tre överenergiska småflickor som skrattade och skiftade utseende för att göra sina föräldrar mer förvirrade än de tidigare varit. Även Rita var bland gästerna tillsammans med Branimir, Vikor och lilla Evangeliya som satt bekvämt i Kristinas famn och lekte lätt med Katarzynas långa halsband.
- Jag går och kollar om Lily snart är färdig, säger Remus och jag nickar och känner hur mitt leende växer.
Efter ett par minuter kommer Remus tillbaka och ställer sig på sin plats. Musiken startade och alla gästers och mitt fokus vändes bort mot dörrarna till huset där Lily kom ut, vackrare än någonsin. Under hela hennes marsch fram kunde jag inte släppa blicken från henne. När hennes pappa överlämnat henne och vi stod öga mot öga kunde ingen av oss sluta le. Dagen var verkligen här. Dagen vi skulle gifta oss.
Ceremonin gick fortare än jag trott och innan jag visste ordet av det var vi förklarade man och hustru. Jag hade aldrig känt en sådan eufori när våra läppar möttes och gästerna applåderade.
- Bra jobbat James och Evans, nu är det dags för att föreviga detta så ni kan visa för era framtida barn, säger Sirius.
- Det är Potter nu, Svarar Lily och både jag och Sirius skrattar.
- Mitt misstag, svarar han ironiskt och ler mot kameran, men hans blick fastnar på något annat.
På Pashas arm satt en svart korp och en mindre bredvid som Pashas och Abigails döttrar satt och klappade på och pratade med.
- Och hon sa att hon inte skulle få bevittna bröllopet, säger Sirius med ett leende som jag inte sett på flera år. Leendet han hade när han såg på en person; Gabryella.
Alla vi någonsin önskat skulle vara här var det.
)att längta efter nästa kapitel i... Men jag måste bara säga att dom här sista kapitlen är dom absolut bästa av alla! 
Mugglarportalen