Marodörerna på Hogwarts [SV]

meeeer!!!!!

Meraaa!

Hej fina du!
(Håller fortfarande på och läser, det är riktigt bra )

Men, skulle du kunna göra en samlingslista med länkar till varje kapitel i första inlägget? skulle vara så hjälpsamt

Tack alla fina - bäst är ni! ♥
Jag ska försöka ordna det där med länkar till kapitlen!
Nästa del kommer här!



Kap. 36 - Förklaringar

Dagarna efter fullmånen gick fort. Vendela återhämtade sig snabbt och de kom in i sina vanliga rutiner igen, de spenderade mycket tid i biblioteket då G.E.T proven närmade sig med stormsteg. Den som kände sig mest stressad över detta var Peter som alltid varit den som hade haft svårast med sina ämnen men med hjälp av Sarah och de andra började även han känna sig redo.

Det märktes över hela skolan att sommarlovet började närma sig, eleverna satt ute på området mellan lektionerna och det var som att solens strålar fick allt att kännas lite lättare. Året hade varit tufft, det värsta hitills på Hogwarts ansåg Remus. Det var så mycket som hade hänt, för dem alla. Det var som att de först nu hade kunnat börja slappna av lite igen, så mycket de nu kunde med GET proven väntandes runt hörnet. Men det var något som gnagde i Remus. Något han inte ville ta upp med de andra. Hur hade Vendela gjort? Hur kunde hon komma ihåg saker från efter förvandlingen? Hur hade hon hindrat sig själv från att attackera Sirius? De hade inte pratat mer om det efter att Vendela förklarat för de andra vad som hänt och nu var det som att ingen av dem ens tänkte på det längre. Ingen förutom Remus, som knappt kunde tänka på något annat. Hon hade gjort något under sin första förvandling som han fortfarande inte kunde göra trots att han varit varulv större delen av sitt liv. Något som han inte ens trodde var möjligt att göra. Han kände att han var tvungen att ta reda på hur hon hade klarat det men varje gång han försökte prata med Vendela drog hon sig undan och undvek att se honom i ögonen. Kanske hade hon ändå inga förklaringar att ge.

Hon fick känslan av att någon tittade på henne och kollade upp. Remus, igen. Hon vände snabbt bort blicken, riktade den ner i boken igen trots att hon inte alls kunde fokusera på att studera för tillfället. Tankarna snurrade i huvudet på henne och och skakade försiktigt på sig, som för att försöka driva ut dem. Det fungerade inte. Hon visste vad Remus ville ha av henne men hon hade inga svar att ge honom, inget sätt att få honom att må bättre. Hon visste inte ens själv hur det hade gått till den där natten och egentligen ville hon inte tänka på det över huvud taget. Att hon hade lyckats ha kvar kontroll, det var mest något skrämmande. Vad betydde det att hon var för person om hon lyckades med det? Nej, hon ville helst slippa tänka på det men det var svårt när hon fortfarande kände Remus blick riktad mot sig.

*

Efter middagen den kvällen hade Remus mumlat fram en ursäkt om att han behövde prata med professor Binns inför sina vänner och på så sätt undvikit att följa med dem upp till Gryffindortornet. Istället styrde han sina steg mot biblioteket, som så många gånger förr när han var frustrerad och ältade något. Det var han säkra plats, en av de få som aldrig tycktes förändras vad som än hände runt om honom. När han kom fram styrde han vant stegen mot den bortre delen, där fönstergluggarna var tillräckligt djupa för att man skulle kunna sitta i dem och titta ut över området. Solen var på väg ner och fick allt att bada i ett vackert gyllende sken som fick till och med den annars så grå och kalla sjön att se varm och inbjudande ut. Sommaren var verkligen på väg.

Remus slog sig ner och lutade tugnt sitt huvud i sina händer.
”Varför stör det mig så mycket?”, mumlade han för sig själv, ”Varför kan jag inte bara glädjas för hennes skull?”
Han visste svaret, det gömde sig djupt inom honom och han hade undvikit in i det sista sig att släppa fram det. Han var avundsjuk och fast i en ond spiral av självömkan. Han var glad för alla sina vänner, glad för att de hade varandra, glad för att de var lyckliga. Glad för Vendela som hade Sirius. Men han själv då? Det här året hade varit fruktansvärt. Han hade förlorat sina föräldrar, han var förälskad i en tjej som älskade hans bästa vän och var med andra ord ensam. Att vara den som var utanför i en grupp på sju var inte alltid det roligaste. När Vendela blev smittad hade han hoppats på att slippa vara ensam under i alla en del av det liv han levde, han han skulle kunna dela det med någon. Men inte ens det fick han, för hon hade kontroll. Hon var inte ulv på samma sätt som honom och vetskapen om det ökade bara hans känsla av ensamhet. Det var sanningen bakom hans känslor, även om den inte var vacker. Han var bara helt enkelt väldigt trött på att vara ensam.

*

Solen gick ner. Månen gick upp. Pojken i fönstret hade inte rört sig. Vid det här laget borde han vara tillbaka i sitt uppehållsrum men han valde att bortse från det. Hans ben hade domnat bort mot de kalla stenarna som utgjorde fönstergluggen och hans rygg värkte av bristen på rörelse men det bekom honom inte det minsta. Han var trots allt van vid mycket värre smärta än så. Att ha ont fysiskt kunde han klara av. Hur han skulle hantera det andra visste han inte än och han ville ogärna lämna biblioteket innan han lyckats komma fram till något som kunde liknas vid en lösning. Att försöka ta reda på varför Vendela påverkades annorlunda av månen kändes hopplöst, han hade försökt. Han var helt enkelt tvungen att hitta ett sätt att sluta tänka på det.

”Mr. Lupin?”
Remus ryckte till och kollade upp. Han tappade hakan av förvåning men stängde snabbt munnen igen.
”Borde inte du vara i din sovsal vid den här tiden?”
Remus rätade på sig och såg in i rektorns blå ögon.
”Jo, proffessorn, jag borde visst det”, han försökte resa sig men var nära att ramla då hans ben fortfarande var bortdomnade. Han föll tillbaka mot fönstergluggen igen med en grimas. Dumbledore höll lugnande upp sin ena hand mot honom.
”Ta det lugnt, mr. Lupin. Du behöver inte ha bråttom ikväll”, han gick fram och slog sig ner bredvid Remus som var nära att tappa hakan igen.
”Jag får känslan av att något tynger dig? Inte alla har förmågan att sitta stilla så länge”

Remus svalde och stirrade ner i golvet. Han hade kanske haft mer kontakt med Dumbledore än många andra elever under åren han gått på Hogwarts, men rektorn gjorde honom ändå väldigt nervös. Och hur skulle han ens kunna börja förklara vad som tyngde honom utan att dra in sina vänner i det hela? Samtidigt, om någon skulle kunna ge honom svar om vad som hade hänt den där natten borde det vara Dumbledore. Rektorn väntade tyst ut honom medan han funderade.
”Det... det hände någonting. Senaste fullmånen.”, han anade hur Dumbledore stelnade till och skyndade sig att fortsätta, ”Ingenting farligt, men något... något jag inte visste kunde hända”
Han blev tyst igen och visste inte hur han skulle fortsätta. Rektorn harklade sig lite diskret, Remus tog det som en uppmaning och tvingade ur sig det han grubblade på.
”Vendela tappade inte kontrollen. Inte så som jag alltid gör. Hon var där, kvar, ulven tog inte över henne”, han mötte Dumbledores blick, ”Hur är det ens möjligt? Hur kunde hon vara där?”
Dumbledore suckade tugnt.

”Det hör inte till någonting man pratar om, vetenskapen kring varulvar. Människors rädsla och vilja att hålla sig undan har lett till att det fortfarande är väldigt lite vi vet.”, började han, ” Men det finns... berättelser. Vittnesmål eller myt, eller kanske en blandning, som beskriver något liknande.”
Remus svalde hårt.
”Och vad sägs det?”, frågade han efter att rektorn suttit tyst en stund.
”Det sägs att om en familj haft varulvar i flera led, på vilket sätt det än på vara, kan en viss sorts... immunitet infinna sig.”
”Hur menar du, sir? På vilket sätt de än må vara?”
Dumbledore suckade igen och mötte Remus blick.
”Det händer att personer finner varandra när de båda lever under liknande förutsättningar. När de båda är drabbade. Då ligger det i blodet, till viss det, trots att barnen inte påverkas av det egentligen. Träffar barnen från ett sådan förhållande sedan en varulv, så förstärks det verkar det som. Förstår du?”
Remus nickade.
”Det är en väg man tror att det kan ske genom. Sedan finns de de familjer där barnen överlämnas åt månen. Där man vill hålla det genom alla släktled. Genom bett”, hans såg Remus förfärade ansiktsuttryck och nickade tugnt, ”Ja, det är förskräckligt. Det bottnar nog i viljan att inte vara ensam. Man ser till att familjen man har kring sig delar ens upplevelser”
Han kände en kyla sprida sig inom honom. Hade han inte själv alldeles nyss tänkt att det inte var mycket han inte skulle göra för att slippa vara ensam? Remus rannsakade sig själv. Skulle oviljan att vara ensam få honom att sprida sin förbannelse till dem han älskar?
”Jag anar vad du tänker, Remus”, sade Dumbledore mjukt, ”Och du skulle inte vara kapabel till sådan ondska. Men den verkar finnas och man tror att det också på det viset kan framkomma en sorts immunitet.”

Dumbledore såg granskande på Remus, som att han förväntade sig en reaktion av något slag, och när det gick upp för Remus vad han egentligen hade hört drog han efter andan.
”Menar du att...?”, han fick inte ens ur sig frågan utan såg bara bestört på rektorn. Dumbledore suckade igen och nickade.
”Jag berättar det här för att ge dig förståelse, Remus, och jag vill att det här samtalet stannar mellan oss. Jag tänker inte gå in mer på ämnet och jag förväntar mig att du är nöjd med informationen du fått”
Remus nickade dumt
”Då så. Då tycker jag att det är dags att du går till din sovsal. Imorgon är en ny dag full men nya bekymmer”.
Remus nickade igen och reste sig.
”Tack, proffessorn. För att du förklarade menar jag”
Han fick en nick till svar och vände sig sedan om för att gå. Han tänkte inte längre på att det var orättvist med Vendelas kontroll utan undrade istället vilken av kategorierna hon tillhörde. Kom hon från en släkt av folk som blivit förälskade I andra ulvar, eller kom hon från en släkt full av skräck? Och visste hon själv hur det låg till?

Superjättemegafantastiskt braaaaaa! Ja, verkligen jättebra!

Remus ♥ den här ff:en ♥

Superduperjättebra kapitel! Gillar verkligen hur du framställer Remus dilemma, och tycker du ha satt Dumbledore på pricken!

Men du måste trolla fram någon år Remus, klarar inte av att se honom ensam Ser verkligen fram till nästa kapitel! Kramar ♥

Alltså....wow♥ Jag har fortfarande inte kommit på något nytt att säga som jag inte redan har sagt♡ Kan inte James, Sirius och Peter försöka hjälpa Remus, utan att blanda in tjejerna? Jag menar, dom är ju fortfarande marodörerna och även om dom är lyckliga med sina flickvänner så borde dom märka att deras bästa vän mår dåligt!

Jag förstår fortfaranfe inte hur du ALLTID lyckas taima kapitlerna så att det kommer när jag dom bäst behöver ett♡
Du skriver bättre än NÅGON ANNAN jag har träffat♥ Du är underbar!

(Sen så ska jag bara vara en liten besserwisser här och påpeka att du stavade "professor" fel )

Kram du underbara författare♥

Underbart kapitel! ♥

asså ett tag när jag var djupt inne i berättelsen så tänkte jag typ: Åh vad bra J.K Rowling skrev det här. Men det är ju du som skriver det! Asså jag ÄLSKAR att du håller kvar deras personlighet. Du fick med samma gamla dumbeldore. Och hans kompliserade förklaringar! Ibland när jag är med kompisar så kanske jag säger: Ja men vendela är ju varulv. och det och det. Sen kommer jag ihåg att det är du som skrivit det och inte J.K Rowling! Asså du skämtar! Såååå bra.

Alltså ÄLSKADE detta kapitel. Och håller med ovanstående om att du verkligen skriver som J.K Rowling. Det där med varulvsmyterna är verkligen någonting hon skulle ha kunnat kommit på!