Without you [SV] [PG-13]

Yiiihaa.

So you guys, eftersom det ofta brukar ta en lång tid mellan varje kapitel brukar jag pm:a de som har kommenterat och är intresserade att fortsätta följa denna fic om att jag har uppdaterat. Säg till om ni inte vill ha ett meddelande - om ni själva håller utkik, vill säga!

Kapitel 8 - I got a feeling for you in every kind of way
Det var som om någon hade trampat sönder Severus hjärta, slagit sönder hans värld i tusentals bitar lika vassa som glassplitter. Desperat försökte han laga ihop dem, hjärtat, världen - men tiden läkte inga sår, och det kändes väl? Visst skulle det kännas när ärren bleknade, men fanns kvar, som ett suddigt minne?

Andetagen sved, ingenting fungerade. Som om någon hade tömt allt känslor ur honom, raderat allt som han bestod av och det enda som fanns kvar av honom var ett svagt, blekt ansikte. Med kopparsvart hår och läppar tunna som streck, en smal bräcklig kropp som liksom svajade när han gick. Nu kunde han fråga sig själv om det var möjligt om en person kunde leva; fast inte känna av det.

Snabba steg, betongandetag, kroppen värkte. Han sökte sig till henne, till det förlorade, till Lily. Luften slog emot honom som någonting hårt, den var sval - nästan fuktig. Ungdomarnas skrik hördes, han såg dem inte, för hans ögon var fokuserade på flickan som nu hade fått syn på honom och ställt sig upp.

Snön knastrade under pojkens svarta skor. Han stannade upp, med hjärtat i halsgropen. En gång hade hon viskat till honom, “tror du att någon någonsin kommer att förstå?”, hans fingrar hade dansat över hennes bara rygg och hans läppar hade inte lämnat något svar. Dagarna hade sprungit förbi, men de hade stannat kvar i tiden. Lily och Severus hade alltid haft hemligheter; hemligheter som förblev dolda, som inte en enda själ fick reda på. De kunde kolla in i varandras ögon och förstå tankarna som sprang runt i den andres huvud; de kompletterade varandra, Lily och Severus, de kunde varandra på alla felfria sätt som fanns.

Rymden, stjärnorna, atmosfären, universum; frågetecken som inte har slätats ut, precis som den svarthårige pojkens ögon försökte finna svaren i flickans smaragdgröna.
“Vad begär du av mig, Severus?” Hennes röst var inte hård; den var som en viskning.
“Dig. Bara dig.”
En tystnad; det enda som hördes var Lily som gav ifrån sig en djup suck, samtidigt som hon lyfte handen upp till pannan och slöt ögonen. Severus kollade på henne, men sa ingenting; ibland behövdes inte ord. En punkt med rött hår som sträckte sig ner till hennes bröst, i en starkare nyans än det röda som kylan avtecknade på hennes kinder; ögonfransarna landade mjukt på den släta hyn; hennes hjärtformade ansikte hade mjuka konturer och han kunde neka till att han förundrades över hur vacker en människa kunde vara.
“Snälla, Severus”, hon öppnade ögonen, men vägrade möta hans blick. “Bara låt mig vara.”
Han trodde att det var över; att hon skulle, ännu en gång, vända sin rygg mot honom och inte kolla tillbaka, inte ens låta sina ögon snegla på honom när han stannade kvar, utan några protester, ensam med ett krig inom honom - men han hade fel, för hon stod kvar.
“Varför det?” Det verkade som någonting dumt att fråga; någonting knäppt, oförståligt, men det var det enda som han var kapabel till att säga, det enda som kom ut ur honom.
“Varför?”, upprepade hon och nu flydde hon inte från hans ögon; nu kollade hon rakt på honom (och det kändes som om hon kollade igenom hans själ). “Jo, jag ska berätta varför. Du verkar inte bry dig ett dugg om mina känslor - det enda du egentligen gör är att springa runt med dina Dödsätare till vänner och låtsas som att livet är sådär perfekt som det kan bli. Att allting fungerar normalt, att ingenting händer just vid den här sekunden; att magivärlden inte är på väg att ändras, utan att allting är som det alltid har varit.”
Nu fann Severus orden; inuti honom bultade hans hjärta hårt mot bröstkorgen och med en rynka mellan hans ögonbryn började han prata. “Hur kan du ens säga sådär? Vad vet du om hur jag tycker och känner?”
“Åh”, stönade Lily frustrerat. “Du kan gärna fortsätta ljuga för dig själv, det har jag ingenting emot - men låt inte lögnerna forsa ut ur din mun när du pratar med mig. Jag känner dig som ingen annan känner dig, Severus Snape.”
“Om du känner mig så väl som du påstår”, snäste Severus, “varför i hela världen kom du inte tillbaka till mig när jag gick runt i korridorerna; som jag alltid gör när vi bråkar; ledsen, nedstämd och helt enkelt förstörd?”
Lily öppnade munnen för att svara; men efter ett par sekunder stängde hon den igen. Severus, chockad över hur ärlig och rakt på sak han hade varit, betraktade henne; hon hade höjt sina händer och dragit i sina fingertoppar, samtidigt som hon hade slagit av sin blick och sedan kollat på den klara snön under sig. Det var en obekväm tystnad som hade lagt en mur emellan flickan och pojken, båda ovetandes om hur mycket den andre betydde för den ene; de var tonåringar och hjärtattacker var väntade i deras sköra världar som var så olika varandra som någonting kunde bli.

Det skulle vara bra om du skickade brev till mig varje gång du la upp nytt kapitel så jag slipper få brev om varanda lilla mer-brev.

Åhh tack för det är så jobbigt att bevaka och få en massa "villa ha mer" brev. ^^

Piggelin och NEWBORN, great then :>

Då aslutar jag bevaka då.

Alltså du skriver så jävla bra så jag vill dö lite haha. Brukar inte tokälska "kärleksberättelser" eller vad man nu ska kalla det, men denna är så välskriven och underbar, och man kan verkligen leva sig in i den. Keep it up!

Tack honeypieee ♥

Superbra kaptitel

Tack kära du!