Att tvingas välja (1:a generationen)

Braaaaaaaa

Åh... Du vet ju hur mycket jag avgudar Avery och Claire men bara för att han låter snygg. *HOST* Men jag blir så arg på honom, han har förstört för Claire men samma sak har James, de två personer som Clarie älskar mest förstör för henne, även om Avery försöker få henne till honom. James och Avery är väldigt lika på ett par sett, det är båda envisa, hatar varandra, vill ha Claire för sig själva och båda älskar henne.

Tänkte på det där med att James inte avslöjade Claire, att hon går runt och bär på hemligheten gör bara att hon mår värre än vad hon gjort om alla visste. Jag vill verkligen att Lily ska supporta henne, jag menar har inte Avery bevisat att han tycker om Claire tillräckligt nog? Kanske inte skrikit ut det men viskat det i hennes öra. :3 Tyckte det var jättesorgligt när Avery kom till henne när hon grät i detta kapitel till exempel. :c

Clemus - Ogillar det paret. >.< Men gulligt av Remus ;D

Love /Trezzan ♥

SCHAKAKLALAKAA!
Förlåt, förlåt. Jag var tvungen att få ut det där.
Men allting är så jobbigt!
Jag har en ständig fobi att alla kommer få reda på allting, så Clarie blir helt ensam och olycklig :c
Och Avery, liksom, har han riktiga känslor för henne eller inte? Och om han har det, varför visar han dom inte??! Blir lite frustrerad för att jag shippar Clavery så hårt ♥ ♥

Kapitel 30
Jag ligger i min säng. Lakanet är skrynkligt och strävt. Täcket har jag sparkat av mig sedan länge. Det är bara jag vaken. Mina fyra väninnor sover tungt. Jag ligger och tittar upp i taket. Där uppe spelas allting upp. Det är som att jag har en egen biograf över mig. Alla kyssar. Alla blickar. Alla smekningar. Allting spelas upp. Även de korthuggna konversationerna vi hade. Det är konstigt. När jag ser hur hans händer stryker över min hud så är det nästan som att jag kan känna dem nu. Jag kan inte förstå hur allt det där kunde förstöra så mycket. Och jag kan inte förstå varför varje gång vi möts så känns det som att mitt hjärta vill hoppa sig ut och göra sig fri från min bröstkorg. Han förstörde vänskapen mellan mig och min bästa vän. Borde jag inte känna avsky? Borde jag ens klara av att vara i samma rum som honom? Han förförde mig in i någonting som förstörde allt. Filmen över mig ändras. Istället för hans smekningar känner jag nu kyla. Jag ser mig själv stå med bara fötter på den öppna gatan som jag är så bekant med. Framför mig står James. Hans arga ord bara kastas mot mig. Det är här allting förstörs. Här kommer sanningen fram. Jag förstår inte hur jag orkar titta på det. När solen kommer upp och mina rumskamrater vaknar så har jag inte sovit en blund. Inte en gång har jag slutit ögonen. Filmerna har visats hela natten. Så fort den sista var slut började den första om på nytt. Under tiden som vi byter om från pyjamas till skoluniformen så pratar de andra glatt med varandra. Jag försöker vara så delaktig som jag kan vara. I mitt huvud försöker jag sätta minnesbilderna åt sidan. Ibland märker jag hur Lily tittar oroligt på mig när hon tror att jag inte ser. När vi alla har tagit på oss kjolar och knutit skorna lämnar vi sovsalen. Lily krokar fast sin arm i mig och saktar ner min fart och gör så att vi hamnar ett par steg bakom Kirsten, Allie och Joan.
- Jag vet någonting som inte du vet, säger hon och fnittrar.
- Jaså? Vadå? frågar jag nyfiket.
Lily ler brett och jag kan se att hon knappt kan hålla det inom sig.
- Remus kommer fråga ut dig på en dejt! säger hon exalterat.
- Skojar du? frågar jag.
Lily skakar på huvudet.
- Han sa det till mig. Han sa inte när men han ska göra det, säger hon. Är det inte fantastiskt?
Jag förstår inte hur hon kan vara så exalterad över det här.
- Fantastiskt? Är det inte lite konstigt? Jag menar, vi är ju vänner, säger jag.
- Det är väl inte konstigt med att Remus frågar om du vill gå på en dejt. Du kanske upptäcker att du helt oväntat har känslor som du inte visste att du hade. Känslor som du i efter hand inser har varit där hela tiden men som du vägrat att erkänna, säger Lily.
Jag tittar på henne.
- Det är så spännande. Är det inte spännande? frågar hon uppspelt.
- Väldigt spännande, säger jag.
Vi äter vår frukost. Hela tiden så tittar Lily på mig med det där uppspelta leendet. Tjugo minuter senare är vi tillbaka i sällskapsrummet. Killarna är också där. Vi sätter oss ner vid dem i soffan. Jag hamnar intill Remus. Han ger mig ett leende. Jag ler tillbaka. Efter en stund harklar sig Remus.
- Claire, får jag prata med dig en stund? frågar han och nickar över sin ena axel.
- Okej, säger jag.
Vi ställer oss upp och går en bit bort.
- Vad är det? frågar jag.
Han tittar på mig och rodnar.
- Det är en utflykt till Hogsmeade i helgen och jag tänkte fråga ifall du ville gå dit med mig. Som på en dejt, säger Remus.
Över Remus axel kan jag se hur Lily uppspelt men viskande berättar för de andra vad som händer. Jag vänder mig mot Remus igen. Hans gröna ögon tittar väntade och förhoppningsfullt på mig. Jag tar ett djupt andetag. Vem vet, Lily kanske har rätt. Det kanske kan bli någonting utav det här.
- Okej, visst. Jag går gärna på en dejt med dig, säger jag.
- Verkligen? säger han och låter glad men samtidigt förvånad.
Jag nickar. Remus ger mig en kram. Jag ler. Lily klappar med händerna och de andra stämmer snart in. Även James klappar. Han tittar på mig. Han ger mig en kort nick och jag förstår att det är hans sett att visa vad han tycker. Men han pratar fortfarande inte med mig. Inte ett ord. Remus och jag sätter oss ner vid de andra igen. Lily armbågar mig i sidan.
- Jag sa ju det, viskar hon.
Jag ler och Lily vänder sig leende mot de andra. Ja, hon gjorde väl det. Frågan är bara om det hon sa stämmer.

Nu kanske james och claire blir vänner igen!

JAAAAA!!!!
Reaire!!!!!

Jag har nåt medfött hat mot avery, JAG ÄR SÅ LYCKLIG ATT HAN BJÖD UT HENNE!!!!

Jättebra skrivet människa.

Och GLAD PÅSK!!!

Har inte läst de senaste kapitlerna av mening, för nu kan jag sitta och läsa på natten och fangirla hur mycket jag vill :3 ♥

Kapitel 31
Plötsligt är lördagen här. Dagen för utflykten till Hogsmeade. Dagen för min dejt med Remus. Jag hann knappt äta upp min frukost innan tjejerna drog iväg mig upp till vår sovsal så att de kunde göra mig i ordning för dejten. De borstar mitt hår, målar mina naglar och böjer mina ögonfransar. Varje gång jag öppnar munnen för att säga att allt detta är onödigt så fick jag fyra arga blickar, så jag låter dem hålla på.
- Åh det här är så underbart. Remus och Claire. Ni är perfekta för varandra, säger Joan.
- Det är bara en dejt. Vi ska inte gifta oss, säger jag och rycker till när Lily plockar bort ett hårstrå ifrån mitt ena ögonbryn.
- Inte än nej men vem vet vad den här dejten kommer leda till. Det kan mycket väl bli både bröllop och barn i framtiden. Tänk er, Claire Lupin. Låter inte det bra? frågar Kirsten.
De andra nickar instämmande medan jag bara himlar med ögonen. Jag trycker fortfarande att det här känns lite konstigt. Jag menar, det är ju Remus. Vi har varit vänner i flera år också nu bjuder han ut mig på en dejt. Jag menar, tänk om det här blir en katastrof också blir våra vänskap förstörd. Jag suckar. Tjejerna backar och granskar mig som om jag vore en tavla eller en skulptur.
- Du är klar nu, säger Allie och fnittrar.
Jag ställer mig upp och går fram till helkroppsspegeln som Lily har trollat fram intill mitt säng. Jag har på mig ett par utsvängda byxor och tröja med långa ärmar. Mitt hår är utsläppt och har lika mycket volym och glans som häxorna i Häxornas värld. Ögonfransarna är långa och har fler lager mascara än vad jag brukar ta. Jag känner knappt igen mig själv.
- Är inte det här lite för mycket? frågar jag tveksamt.
- Absolut inte. Det är en dejt Claire. Ni ska gå och fika, inte kasta boll med varandra, förmanar Lily.
Jag suckar igen.
- Kom igen Claire, det är ju inte så att du går på dejt varje dag. Låt det bli något speciellt, säger Kirsten.
Jag håller upp mina händer i en lugnande gest.
- Visst, okej. Jag ska låta det bli något speciellt. Kan jag gå nu? frågar jag och tar på mig min kappa.
- Ha det så roligt! säger de i kör när jag lämnar sovsalen.
Jag stänger dörren efter mig och går ner till sällskapsrummet. Jag ser honom så fort jag närmar mig det sista trappsteget. Han står vid ingången och pratar med en kille från en av de yngre årskurserna. Jag står och tittar på Remus för en stund. Han är söt, det kan jag inte säga emot. Och han är snäll. Och vi kommer överens. Och han är min vän. Helt plötsligt så kommer jag på en massa argument till varför den här dejten är en bra ide. Killen som Remus pratar med pekar åt mitt håll och Remus vänder sig mot mig. Han ler brett. Jag ler tillbaka och går ner de sista trappstegen.
- Hej, vad fin du är, säger Remus.
- Hej, tack så mycket, säger jag.
Han ler igen.
- Ska vi gå?
Jag nickar och vi lämnar sällskapsrummet.

Nere i Hogsmeade ligger det ett tunt lager av snö på marken och hustaken. Barn springer skrattandes runt och leker med varandra och bekanta elever ifrån Hogwarts går ut och in i affärer. Att gå fram längs den lilla gatan med Remus intill mig känns väldigt bra.
- Vi har gått runt en bra stund nu. Vill du gå och ta en honungsöl på Tre kvastar? frågar Remus.
Jag nickar.
- Ja, det kan vara gott med något att dricka. Det är kallare än man tror, säger jag.
Vi lämnar gatan och tar oss till Tre kvastar. Det ser fullt ut men vi lyckas hitta ett bord. Rosmerta är snabbt framme hos oss.
- Det var inte igår. Vart har ni James, Sirius och Peter? Är de kvar hos Zonkos? frågar hon och plockar upp tomma glas ifrån bordet intill oss.
Remus skakar på huvudet och harklar sig.
- Det är faktiskt bara jag och Claire idag. Vi är på en dejt, säger han och lägger försiktigt en hand på min.
Jag blickar av den förvånande gesten. Rosmerta tittar på oss en stund. Sen spricker hon upp i ett brett leende.
- Dra mig i Merlins skägg. Där ser man. Vill ni två turturduvor ha något speciellt? frågar hon.
- Två honungsöl, säger jag.
Rosmerta nickar och går iväg med min beställning. Trots att hon gått iväg har Remus fortfarande sin hand på min. Jag gillar att känna hans värme mot min. Det är mysigt. Vi börjar prata om någonting och samtalsämnena bara dyker upp en efter en. Aldrig en pinsam tystnad. Rosmerta kommer fram med våra honungsöl efter en stund och vi dricker varsin klunk av den varma drycken. Dörren till tre kvastar öppnas och en gäng bekanta killar kommer in. Evan tittar sig om efter ett bord. Han får syn på oss.
- Ser man på, säger Remus lågt.
Jag spänner varje nerv i min kropp. Tänk om Avery är med honom? Men nej, det är han inte. Evan säger någonting till sina vänner och de lämnar snabbt puben. Genom fönstret kan jag se att de pratar ivrigt med varandra.
- Vad hände med dem? frågar han.
Jag rycker på axlarna.
- Jag har ingen aning, svarar jag.
Remus vänder sig mot mig igen.
- Men låt oss inte förstöra vår dejt med att prata om dem, säger han. Jag vill inte förstöra det här.
Jag ler och harklar mig.
- Om jag ska vara ärlig så var jag lite nervös inför det här. Jag menar, tänk om det här hade gått och skogen och vi inte kunde vara i samma rum som varandra utan att dö av pinsamhet men jag hade helt fel. Det här har varit väldigt bra. Jag har verkligen haft det trevligt, säger jag.
Remus ler generat.
- Jag har också haft det väldigt trevligt, säger han.
Jag ler. Remus tittar på mig. Plötsligt lutar han sig fram och ger mig en snabb kyss. Sen sätter han sig till rätta igen. Jag blinkar förvånat.
- Förlåt, det kanske var helt olämpligt men jag kunde inte hålla mig. Du ska bara veta hur länge jag har velat göra sådär. Och jag vet inte om det här är så bra att säga på första dejten men jag tycker verkligen om dig Claire, säger han.
Jag sitter tyst en stund. Blinkar och känner hur allting faller på plats i mitt huvud. Sen lutar jag mig fram och ger honom en kyss.
- Jag gillar dig också, säger jag.
Remus ler igen. Det är svårt att hålla koll på hur många gånger som vi har lett under den här dejten. Han lutar sig fram och den här gången möter jag honom halvvägs. Att kyssa Remus är annorlundare än att kyssa Avery. Det här är mer fint. Försiktigt och romantiskt. Jag gillar det. Jag gillar det verkligen.

Jahaja. Nu måsta jag sminka om mig för att tårarna rinner.
Vi vet ju alla hur det går för Remus.
Eller kanske skriver du bara ditt eget...? HOPPAS!
AHH, TÄNK INTE PÅ AVERY!!! TÄNK PÅ REMUS!!
Känslorna ramlar över kanten...

Du skriver så sjuuuuukt bra!!!

Naaaaj!!! Averyy !!!! Where are you!!! Btw sorry för dålig komentarskrivning! Kag läser och jag ääällllssskkkar det fast Avery har liksom alltid varit med så hon kan inte bli ihop med Remus