Sjunde året, det värsta, bästa året

SUPERBRA!!!!!!!!

så himla bra!

ALLTSÅ JAG ÄLSKAR HARRY I VANLIGA FALL OCH NU ÄLSKAR JAG HONOM ÄNNU MER ♥
DU ÄR SÅ GRYMMMM ♥

Så himla bra! ♥

Åååååh så bra! Harry är så sööt :')

SÅÅÅ BRA!!! Ny läsare sträckt läste

awesome!♥

Jättebra

Du är så duktig på att beskriva Idas känslor för Draco. Gulliga ihop ♥

Tack för era fina kommentarer!!! ♥ Here's a brand new chapter!


Kapitel 26


Ida satt ensam i en av sofforna i uppehållsrummet och tittade in i elden. Klockan var långt efter midnatt, men hon kunde inte somna. Hon kände sig nästan helt lycklig, men det fanns grå fläckar på de rosa molnen. Hon var ju ovän med nästan alla i hela Gryffindor. Ingen hade ju sagt det specifikt (utom Ron som typ hade sagt det), men blickarna hon fick sa allt. Ingen kunde förstå varför hon var tillsammans med honom. Lavender och Parvati hade nästan klämt sig fast vid henne för att få fram något saftigt om hur hon lyckats få honom på tråden och hur länge de träffats i hemlighet. Hon hade lyckligtvis blivit av med dem efter ett tag, och bo var så tacksam mot dem som uppfann toaletterna...
Någon damp plötsligt ner bredvid henne och hon drog förskräckt efter andan. Det var Dean.
”Skrämde jag dig?” frågade han och log lite.
”Ja.” svarade Ida och tittade forskande på honom. ”Du hatar mig inte?”
”Nope.” svarade han. ”Jag kan ju säga att ditt val av kille inte tillfredsställer mig riktigt, men vad fan! Det är ju inte jag som är tillsammans med honom!”
Ida skrattade.
”Nej, inte riktigt.” log hon.
”Seamus tar det hårt...” fortsatte Dean.
”Vadå då?” frågade Ida. 
”Spela inte dum Ida, för det kan du inte!” sade Dean. ”Du vet att han gillar dig.”
”Ja, det vet jag.” suckade Ida.
”Och efter denna veckan trodde han att han hade en bra chans på dig.”
”Det förstår jag på sätt och vis. Och hade saker varit annorlunda....”
”Hade du försökt?” avslutade Dean meningen åt henne.
”Precis.” sade hon och gömde ansiktet i sina händer.
”Det blir bra.” viskade Dean medan han strök henne över ryggen.
”Det hoppas jag verkligen!” mumlade hon.
Dean skrattade.
”Till och med när du är nere är du rolig.” flinade han.
”Det är väl sådan jag är.” mumlade hon och log svagt mot honom.
”Antagligen, kan aldrig ta något seriöst!”
”Men vad ska jag göra då?” frågade hon halvt förtvivlat.
”Jag vet faktiskt inte.” svarade Dean och stirrade in i elden.
De satt tysta en stund och begrundade över det de sagt, samtidigt som de stirrade in i den falnande elden.
Ida kände sig väldigt bedrövad över Seamus. Hade han inte gillat henne hade det varit så mycket enklare! Men livet är inte enkelt, that’s life liksom. Så självklart måste han gilla just henne. Ida sneglade lite på Dean. Hon och Dean hade blivit mycket bättre vänner sedan de börjat sjunde året, och det var hon tacksam över.
”Vad tittar du på?” frågade han plötsligt och Ida rodnade, förstås.
”På dig.” flinade hon.
”Ja, det är väl svårt att ta ögonen ifrån mig.” flinade han tillbaks.
”Nja...” retades Ida och Dean låtsades se förorättad ut.
”Nu pratar inte jag med dig!” sade han och stirrade in i elden och försökte se nonchalant ut.
”Okej....” sade Ida. ”Oj där kommer där kommer en liten vandrande bulle.”
”Vart då?” frågade han upphetsat innan han brast ut i ett gapskratt som Ida stämde in i.
”Vi borde kanske vara lite tysta.” viskade Ida. ”Vi är inte de enda som bor här.”
”Bra idé.” viskade han tillbaka och blinkade.
”Funderar på att gå och lägga mig.” sade Ida.
”Jag med.” log Dean.
”Nu fick jag värsta impulsen här.” skrattade Ida.”Får jag krama dig?”
”Hm... okej då! Men bara för att du är min kompis!” skojade han och drog in henne i en björnkram.
”Du luktar gott.” sade Ida.
”Är du full eller?” flinade Dean.
”Nej, jag blir sån när jag är trött tror jag.”
”Vi får nog hålla dig vaken så här länge varje kväll.” skrattade han.
”Försöka kan man ju.” mumlade Ida och drog sig ur hans famn. ”God natt Dean.”
”Du kan väl vara uppe lite till, du kanske kläcker ur dig fler roligheter.” sade han.
”Dream on!”
”God natt Ida!”
”God natt Dean.”