Children of Us [SV] [PG]

jättebra!

OMG! Jag skulle vilja säga ett och annat till Alexis...

Mer! ♥

alexis har blivit riktigt ond.

Herregud! Helt, helt, helt...Underbart! ♥

Sååå nu kommer epilogen ! Och sen länkar jag över till nästa bok/del

---

Epilogen
A favorit ending
26 juli 1999

Alexis sov oroligt hela natten och vaknade med ett våldsamt skrik. Hon tog sig för magen, andades häftig och såg genast kallsvettig ut.
”Alexis, vad är det?” klagade Andreas sömnigt som hade vaknat av hennes skrik. Alexis andades tungt och fort, magen gjorde fruktansvärt ont.
”Jag vet inte, det gör ont dummer” Fräste hon tillbaka till Andreas enligt hennes just då korkade fråga. Andreas kollade på sin fru men lite förvånad blick och gnuggade sin ögon.
”Ehhmm, är det dags nu?” undrade han med blicken fäst på hennes händer hon höll över magen.
”Inte vet jag, men gör något nu!” fräste Alexis. Andreas nickade genast och drog en morgonrock om sig. Han gick ut ur rummet och bort till ett av gästrummen, eller ja rättare sagt Alexis mammas gamla rum. Han knakade på och öppnade dörren.
”Ursäkta Mrs Dolder, men jag tror Alexis behöver dig”
Clowe vaknade när det knakades på dörren och hon såg på sin svärson.
”Och varför tror du det?” undrade Clowe trött;
”Hon har inget annat en vägrat min hjälp sen jag kom tillbaka hit” fortsatte hon.
”Jag vet, men jag tror hon ska föda” sa Andreas och bet sig i läppen. Han hade inte en susning om sånna här grejer, men lite visste han.
”Du är den enda här som varit med om de ju” sa Andreas och såg på henne. ”Du är den enda som kan hjälpa henne” nästan bad han.
”Oj, herre min dag, ja kommer” sa Clowe och klev upp ur sängen och slängde en blick på klockan, bara 4 på morgonen. Det var ju en passande tid, tänkte hon och suckade.

När Andreas och Clowe kom in i sovrummet så var det en storblöt fläck nedanför Alexis och hon såg stäckslaget på dem.
”Alexis låt mig hjälpa dig nu, du ska föda okej” sa Clowe lungt. Alexis nickade sammanbittet och i nästa stund skrek hon igen.
”Andreas, sätt dig och håll om henne” gav clowe instruktioner och Andreas satte sig och höll om sin fru. Efter tre timmar svättig och jobbig förlossing låg Alexis helt utmattad i sängen. Clowe log och tvättade av den lilla bäbisen och tog en svart fillt om honom. Hon log när hon räckte över knytet till Alexis.
”Det är en pojke”

”Vi ska allt få tag på dig Dolder du ska inte komma undan”hörde Adrian dem hotfullt säga innan han flick flera slag i magen. Himlen var becksvart och regent forsade ner. Adrian grep tag i sin trollstav där han låg på marken men i samma stund hade han tre trollstavar riktad mot sig. Adrian svalde tungt och stirrade på dem med rädda intevsiva ögon.
”Låt mig bara vara” sa han lågt och lite bedjande.
De skrattade hånade åt honom och ett gröntsken for i luften emot honom.

Adrian vaknade kallsvättig och darrande i sängen där han sov. Han torkade sig med en suck över pannan och andades ut. Han hade drömt mardrömmar sedan i arpil. Det var slaget vid kråkboet som kom igen och igen. Hur han dödat sin ingifta moster och han mindes tydligt sin kusins hämdlysta och ilskan ansikte. Det var ju nu lite över ett halvår sen Adrian helt brytit sig låss från dödsätarna och nu var han medlem av Fenixorden. Helst hade dem velat ha honom som spion bland dödätarna men efter slaget i april hade det varit omöljigt. Adrian hade ett pris på sitt huvud och en hämdlysten kusin beslutet att döda honom.
”Älskling är du vaken? Jag har presis gjort i ordning te ” Adrian togs tillbaka till verkligeheten av sin flickvän Lavenders söta röst.
”Ja, jag kommer två sekunder” ropade han till svar och klev ur sängen. Han kollade tillbaka på den igen och såg en stor blodfläck ligga där. Han svor lågt och kollade sig i spegeln. För någon månad sedan hand han hittad och attackerad av några lågtrankade dödsätare. Han hade kommit undan men var sårad och såret ville inte läka. Han hade försökt dölja det så gott han kunde för Lavender, han ville inte oroa henne. Det var inte fösta gången han blodat ner sängnen så han tog trollstaven för att ta bort blodet för sängen när Lavender kom in i rummet.
”Adrian Dolder, vad i hela friden namn...” utbrast hon och såg på Adrian. Såret styndes tydligt på ryggen och blodet på lakanen. Adrian visste inte vad han skulle svara.

Andreas var överlycklig över att ha fått en son och kysste Alexis på pannan.
”Det här är precis vad jag hoppats på” sa Andreas och Alexis nickade.
”Det upskattar jag att ni tycker, men vad ska vår son heta” sa Alexis trött men höll den lilla i sina armar.
”Dave kanske, eller Tom?” föreslog Andreas.
”Då får han heta Dave men Tom i mellannamn” sa Alexis lungt.
”Ja, det blir perfekt. Jag har redan kallat hit alla dödsätare så ska jag berätta
det för dem, jag tar med mig Dave om du kan undvara honom ett slag”. Alexis
nickade, det var bäst hon förblev i sängen ett tag till.

”Förlåt Lav, jag ville inte orora dig i onödan” sa Adrian och bet sig i läppen.
”I onödan, det där kunde tusan ha dödat dig, var har hänt”
”Jag belv attacerad av två dödsätare som hittade mig i förra månaden” sa
Adrian och kollade ner i golvet, han vågade inte se henne i ögonen.
”Du skämtar, kolla mig i ögonen och säg att du ljuger”
Adrian bara ruskade på huvudet.
”Det var precis det som hände, det var med nöd och neppe jag kom undan” sa
Adrian skamsen över att inte ha berättat och han sa inget om drömmarna
heller, det kanske han borde?
”Du är helt otrolig vet du det, varför ljuger du en massa” sa Lavender som
nästa började låta ledsen.
”Jag ljuger inte” sa Adrian och kollade på henne, det gjorde fruktansvärt ont i
såret just då.
”Kanske inte, men du berättar inte allt heller, du håller saker gömd för mig” sa
Lavender bestämt men lite besviket. Adrian nickade och gjorde en grimas av
smärta.
” Sätt dig ner ska jag hjälpa dig” sa Lavender och och gick fram till Adrian.
Adrian nickade tacksamt och satte sig på en stol. Lavender la en hand på hans
axel och kysste honom mjukt på huvudet innan hon drog igång att tvätta och
lägga om såret.

Andreas tog sin son och höll honom i sina armar. Han gick till det stora rummet där alla dödsätarna smalats. Pancy hade som vanligt bokfört alla som var där. Andreas nickade bara mot henne och dem bytte blick. Pancy rodnade lite och möte hans blick. Andreas ställde sig fram för alla som var där och höll i sin son.
”Min fru Alexis Dolohov, ormdrottningen och eran ledare” inlädde han för att få uppmärksamheten.
”Har idag tidigt på morgon fött vårt barn och vi är båda stolta att få ge er medelandet om att det är en pojke, han ska hete Dave Tom Dolohov” fortsatte han och det kom hurrar rop från dödsätarna och så visade han upp den lilla pojken. Draco Malfoy log, och såg på sitt kusinbarn. Han var belåten att det var en pojke, han skulle personilgen efter mötet prata ensam med sin kusin för att ge sina gratulationer.
”Jag vill också uttrycka min fru och min besvikelse över att ni fortfarande har misslyckats med att finna Adrian Dolder. Jag vet att endast en månad sedan har två av er funnit honom och ändå inte tagit honom till fånga”
”Men vi skadade honom svårt, herre” hördes en beklagade stämma från en av dödsätarna.
”Det spelar ingen roll, han är inte tillfånga tagen och fortfarande vid liv och det är något vi inte kan tollera” sa Andreas mycket strängt.
”Mötet är avslutat” sa han sen och kollade med en viss blick mot Pancy inna han lämnade rummet för att gå tillbaka till Alexis med Dave.

15minuter senare gick Draco in i sin kusin sovrum.
”Jag måste få utrycka mina gratulationer till er son, Alexis” sa Draco artigt och bugade.
”tack, Draco” sa Alexis och satte sig upp i sängen.
”Så vad det något mer?” undrade Alexis sen med en granskande blick på sin kusin.
”Ja, jag vill lova dig Alexis, att jag ska finna din bror, och jag ska döda honom om det så är det sista jag gör, för han dödade min mor och han är en avskyvärd förädare ”
”Ja, det hoppas jag verkligen för alla skull att ni får bli den som dräper min avskyvärda förädrare till lillebror” sa Alexis och nickade gillade.
Draco tackade, bugade och försvann där ifrån.

Adrian stönade till vid flera tillfällen medan Lavender tvättade hans sår.
”Fast Adrian, det är något jag inte berätttat för dig heller” sa Lavender lågt. Hon feste det sista bandaget runt såret och såg på honom. Adrian vändes sig om och såg på henne.
”Vaddå?”
”Jag hoppas du inte blir ledsen på mig, jag hoppas du blir lika glad som jag blev när jag upptäckte det” sa Lavender och log svagt mot honom.
”Jajaja, det blir jag nog, vad är det frågan om?” sa Adrian och tog hennes hand.
”Jag är gravid, vi ska ha ett barn”
Adrian log stort och kramade om henne och kysste henne.
”Det är underbart ju, helt underbart”utbrast Adrian. Lavender log stort och kysste honom också.
”Tycker du verkligen det?”
”Ja, klart jag gör”

Andreas hade gått iväg till köket när alla andra dödsätarna försvunnit. Han log när han såg att Pancy kom in i köket.
”Ni ville tala med mig?”
”Ja, det är riktigt Pancy, kom närmare” sa Adreas med ett belåtet leende. Pancy gick små nervöst närmare honom och stod bredvid honom vid köksbordet.
”Vad ville ni herrn?” undrade Pancy sen och såg honom i ögonen. Andreas såg henne tillbaka i ögonen och han kysste henne bestämt. Pancy ryggade först tillbaka lite men Andreas höll fast henne så hon kunde inte komma undan. Han fortsatte kysste henne och hans ena hand gled fram och tillbaka över hennes kropp. Han lyffte upp henne och satte henne på bordet. Han kysste henne igen väldigt bestämt.
”snälla...” bad Pancy lite besvärat.
”Tyst med dig” snäste Andreas och drog upp hennes klänning.

Kapitlen från det att Alexis gifte sig får mig att gråta.

Men, men... Varför???

åh myg gååd! helt underbar! <'333

Malin du ÄGHEEEEER!!! MEEEEEERAA I ♥ IT

MeeeR!