Borgen (sjunde året)

Jätte bra Kapitel.

Vilket bra kapitel! Aha! Då förstår jag angående drakhonan! (Vilken bra idé av Elzyii!)

Egentligen fanns det bara ett sätt för mig att komma i närheten av Malfoy Manor utan att väcka misstankar och det var om, eller rättare sagt när, herren efterfrågade mig igen.

Den här meningen gör så att jag blir pirrig i kroppen! Undrar om/när det sker. Alltså att herren kallar på henne. Då blir man ännu mera spänd på vad som kan hända. Såvitt jag minns, frågade han ju om Miriam och mina misstankar om att en dödsätare såg dem i sjön, väcktes. Undrar hur det ska går. Får vänta tålmodigt på nästa avsnitt.

Ang. ditt svar i spoilern:

Nepflite


Mintygirl89




Kapitel 80 - Läckor

Hogwarts söndag 18 januari

Ibland önskade jag att jag hade sluppit se vissa saker. När jag, på väg upp genom slottet efter mitt och Severus möte i det lilla bergrummet och uppfylld av oro för det vidriga dubbelspelets senaste konsekvenser, råkade få en skymt av Draco inne på andra våningens flicktoalett, hade jag mer än gärna ignorerat det. Men så hann det praktiska samvetet ikapp mig. Jag suckade, saktade på stegen och kikade försiktigt in genom dörren.

Min första impuls var att rygga tillbaka. Halva golvet där inne var täckt av avloppsvatten och jag såg mig automatiskt om efter andra elever som eventuellt varit med och åstadkommit oredan. Men ingen annan än Draco tycktes finnas där inne. Han stod rak och stel med armarna defensivt korsade och naglarna ingrävda i ena överarmen. Uttrycket när han betraktade mig var lätt hånfullt. Att vi för bara några dagar sedan spelat schack, att vi lagat mat tillsammans, att jag undervisat honom och Elli - allt detta var raderat ur hans minne med Jessicas effektiva obliviate och han såg på mig som en främling. En ovälkommen inkräktare.
“Mr Malfoy”, började jag och hoppades att han inte skulle höra tröttheten i min röst. “Är allt som det ska?”
“Varför skulle det inte vara det?” svarade Draco surt. “Får man inte vara på toaletterna heller längre?”
“Det är bara det”, vidhöll jag och harklade mig försiktigt för att ta udden av tillrättavisningen, “att det här är en flicktoalett.”
För en sekund stirrade han bara på mig och plötsligt fick jag syn på en lapp i hans hand, ett papper skrynkligt av hans hårda, nästan krampaktiga rörelser. Kanske hade jag låtit det vara om han inte följt min blick och omedelbart försökt smussla in lappen i sin klädnad.
“Vad är det där för papper och varför gömmer du det?” Jag ville egentligen inte veta. Orkade inte med ännu fler bekymmer och förvecklingar. Jag ville att den där lappen skulle vara ett kärleksbrev, en läxuppgift eller vad som helst som en vanlig tonårspojke kunde tänkas bära omkring på, men hela min intuition sa mig att den inte var det.
“Det är ingenting!” fräste Draco och försökte tränga sig förbi mig mot utgången. “Tänker ni släppa fram mig någon gång, så att jag inte ockuperar tjejtoaletten?” tillade han ironiskt, men instinktivt hade jag backat mot dörröppningen så att hans väg blockerades. Jag borrade ner Metrimonas blanka klackar i golvet framför honom och visste plötsligt att han inte kunde få komma undan med det här. Någonting stod absolut inte rätt till.
“Om det där inte är någonting särskilt”, sa jag och kände krisens numera välkända lugn landa i mig, “så kan du ju lugnt visa det för mig, eller hur?” Jag grep med händerna om varsin dörrkarm så att Draco inte skulle kunna smita förbi och det dröjde inte länge förrän han irriterat suckade och slet fram pappret ur klädnaden.
“Låt mig få se på det.” Jag tog det skrynkliga pergamentet från honom.
På ett i övrigt helt tomt pappersark löpte en lista med slytherinelever. Blaise Zabinis namn överst tätt följt av fler från de sista årskurserna.
“Vad är det här för lista?” frågade jag med stigande oro medan jag ögnade den upp och ner. “Svara mig, mr Malfoy!” Jag såg från de uppradade namnen till den hålögde pojken framför mig och fick ont i hjärtat. Vad var det de tvingade honom att göra nu? Vad förväntades av den unge Malfoyarvingen i det här skedet?
“Vi … vi gör läxor ihop!” skrek Draco och såg, om möjligt, ännu mer kränkt ut än tidigare. “Vi träffas och … tränar tillsammans!” Jag skakade bara på huvudet; jag trodde honom inte men insåg att jag aldrig skulle få sanningen ur honom. Det fanns andra sätt att få veta och jag visste tyvärr vad jag måste göra.
“Inte ens inom det egna elevhemmet är en så stor grupp tillåten att träffas enligt de nya reglerna”, sa jag och höll ett stadigt grepp om listan. Vad du än hade för planer tillsammans med de här personerna får du nog tänka om, mr Malfoy.”
“Måste ni ta den? Kom igen, vi ska inte…” Draco famlade desperat i luften efter lappen, men jag skakade på huvudet och med en stark känsla av déjà vu vände jag på klacken och skyndade bort från Draco och kaoset på toaletten med en känsla av att en läcka uppstått, att information var på väg att oplanerat forsa ut i likhet med det smutsiga vattnet där inne.
Jag måste återigen tala med Severus.



Min arbetstid för dagen var slut och Severus kanske inte väntade mig, men det kunde inte hjälpas. Med listan jag konfiskerat från Draco i ett stadigt grepp trädde jag in genom dörren. Han stod vänd mot ett av kontorets fönster, med manteln fallande lodrätt ner kring sin raka gestalt. Jag hejdade mig en sekund vid anblicken av hans silhuett mot det allt svagare dagsljuset. Det var något som inte stämde.

Min hand hade greppat trollstaven redan innan gestalten vände sig mot mig med sin grinande Dödsätarmask. Han var längre än Severus och de kantiga axlarna stack ut under klädnaden på var sin sida om den magra halsen. Långsamt höjde jag min verkningslösa stav mot honom utan att få något liknande gensvar.
“Vem är ni och hur tog ni er in hit?”Jag hoppades att min röst inte skulle svika mig.
“Inte illa, inte illa.” Bakom den maskerade munnen kunde jag ana ett växande flin och min hand kramade hårdare om staven så att den inte skulle darra. “Severus har tränat er väl, förstår jag. Ständig beredskap. Det gläder mig.” Rösten var kall med en silkeslen underton som förstärkte antydningen av att han log.

Han tog ett ljudlöst steg närmare och jag sköt fram staven ytterligare. Den verkade dock inte skrämma honom det minsta och när han fick fram sin egen var rörelserna nästan sävliga. Vad skulle jag göra? Min blick mot den var verkningslös; de få gånger jag i en verklig situation lyckats avväpna en magisk person med min kraft hade rörelserna varit snabba och precisa. Dödsätaren föste nästan milt undan min stav med ett susande ljud över ytan av idegran. Så lät han sin egen löpa några sekunder längs min käklinje innan han placerade den, iskall, under hakan och höjde den en aning så att jag tvingades se in i maskens ögonhålor. De glimmade illvilligt.
“Sannerligen. Ni roar mig”, sa han med samma lena ton. Pulsen dånade i mina öron och jag kände andningen svika mig, men sekunden därefter stoppade han undan sin stav och tog ett steg tillbaka.
“Severus kommer hit när som helst”, flämtade jag fastän jag inte hade en aning om ifall det stämde. Jag hörde hur gäll min röst lät. “Ingen får vistas här utan att uppge sitt ärende och sin identitet. Hur ska jag veta vem ni är?”
“Ni har så rätt, så rätt.” Han tycktes njuta av att dröja med informationen och min puls fortsatte att bulta av rädsla och frustration. Kylan från staven dröjde kvar längs kinden. “Naturligtvis ska vi presentera oss för varandra”, fortsatte han långsamt. “Mitt namn är Owen Lostburge, en kär gammal vän till Severus.”
“Han har aldrig nämnt ert namn, sir.” Jag letade med blicken efter hjälp, en utväg ur situationen men vi var ensamma på kontoret och självklart var tavlorna tomma när man som mest behövde dem.
“Verkligen inte?” Nu var den kalla rösten så uppenbart road att rysningar gick genom mig. “Sannerligen. Det förvånar mig. Eller kanske inte…” Han dröjde medvetet på orden innan han återigen drog fram sin stav och hemvant tände några av kontorets ljus i den fallande skymningen. “Nåja”, fortsatte han för sig själv med en blick över rummets alla magiska föremål. “Severus kan ju ha haft sina skäl. En sådan man har mycket på sin meritlista, som ni säkert är väl medveten om … även om ni inte har gjort mig den äran att återgälda presentationen?” Den grinande masken vändes mot mig igen. “Var det inte så ni sa? Att ingen får vistas här utan att uppge sin identitet?”
“Jag tar inga order från någon som inte visar sitt ansikte, sir.” Trots rädslan framkallade hans fräckhet en ilska som fick mig att hjälpligt hålla fasaden.
“Åhå. Ni är synnerligen roande. Man kan inte tro att ni är släkt med Severus … miss Metrimona Prince.”
Han visste alltså. Severus måste ha berättat. Vid Merlin, var fanns han?
“Om vi nu har presenterat oss tillräckligt föreslår jag att vi gör oss nyttiga tills Severus ansluter sig till oss. Ingen tid får ju gå till spillo, eller hur? Jag ser att ni har med ett dokument, ska vi ta oss en liten titt på det?”
Förfärat insåg jag att jag i min vänstra hand, den som inte hade hanterat trollstaven, bar med mig listan som jag vecklat upp inför mötet med Severus och som alltså fanns där med elevnamnen till öppen beskådan. Min icke existerande simultanförmåga från helvetet hade bedragit mig igen. Det var ingen idé att ens försöka dölja pappret.
“Åh, jag ser att det är den omtalade rekryteringslistan”, konstaterade han och lät med ens saklig. “Ja, det var väl på tiden att något blev gjort åt saken, men jag trodde att det var pojken Malfoy som skulle sköta det. Nåväl.”
Nu darrade pergamentet påtagligt i min hand. Vem var det här mannen, Dödsätaren som befann sig ensam på vårt kontor, påstod att han kände Severus, visste mitt namn och till och med vad den mystiska listan i min hand hade för innebörd?

En försynt knackning på dörren hördes och jag gick omedelbart för att öppna den med känslan av att vilken besökare som helst var välkommen just nu. Utanför stod några små krumma husalfer med dammvippor i händerna, men efter en enda skräckslagen blick på min besökare vände de och flydde hals över huvud nerför trapporna. De höll på att springa in i Severus, som äntligen kom med raska steg och häpnade vid åsynen av mig och Lostburge på kontoret.
“Mona”, utbrast Severus med uppenbar oro i de svarta ögonen då de snabbt rörde sig mellan mig och den makabra masken, “vad för dig hit vid denna tid? Har något hänt?”
“Åh, inte alls, Severus. Det har varit ett sant nöje att göra … Monas bekantskap”, försäkrade Lostburge och jag kunde slå vad om att grinet i hans ansikte var bredare än det på masken när han tog sig friheten att använda mitt förnamn. “Vi har haft en riktigt angenäm stund tillsammans, inte sant? I det här rummet är vi väl alla vänner?”

Å jisses så spännnade avsnitt.
Vad ska hända härnäst ?

Underbart kapitel! Satt och bet lite på naglarna. Spänningen är olidlig och man kan undra vad som ska hända. Slutet tyder på att hon försöker hålla god min i elakt spel, känns det som.


“Vi … vi gör läxor ihop!” skrek Draco och såg, om möjligt, ännu mer kränkt ut än tidigare. “Vi träffas och … tränar tillsammans!”

Kan inte låta bli att känna hur luften laddas med elektricitet! Draco försöker säga att det är läxor de gör ihop, men det känns som han döljer något. Det är otroligt hur bra du är på att skriva så att man sitter som på nålar medan man läser! Men du vet ju hur det är. I "Vandalen på ridskolan" gjorde jag likadant, liksom "Quirrells första år på Hogwarts". (I "Tårar från himlen" får du och de andra läsarna klura på en mystisk person som dök upp i kapitel 59! ) Då får man sitta på nålar och klura medan man läser.

Oj! En karaktär vid namn Owen Lostburge kommer in i bilden! Han verkar läskig och framkallar ilska hos Miriam! Undrar om det stämmer att han och Snape är gamla vänner. Hm, något säger mig att han inte har rent mjöl i påsen. Sorry, men det är den känslan jag får! Min största fråga är ju hur han annars känner Snape. Och är han en vän eller fiende? Bara att klura.


“Åhå. Ni är synnerligen roande. Man kan inte tro att ni är släkt med Severus … miss Metrimona Prince.”

Ännu en gång blir jag orolig på om någon känner till att Miriam och Metrimona är en och samma person! Och denna någon är Owen! Alltså, jag kan inte sluta tänka på det som hände i Kapitel 4-Bord!

Han visste alltså. Severus måste ha berättat. Vid Merlin, var fanns han?

Om du ser den understrukna delen: Jag förstår varför hon undrar. Situationen känns ohållbar och hon blir mer och mer rädd, även om hon inte vill visa det.


“Åh, inte alls, Severus. Det har varit ett sant nöje att göra … Monas bekantskap”, försäkrade Lostburge och jag kunde slå vad om att grinet i hans ansikte var bredare än det på masken när han tog sig friheten att använda mitt förnamn. “Vi har haft en riktigt angenäm stund tillsammans, inte sant? I det här rummet är vi väl alla vänner?”

Okej! Saken är klar! Jag litar INTE på Lostburge. Han verkar vara en väldigt obehaglig typ, för att inte säga otrevlig! Falsk och inställsam på något sätt. Huuu! Äcklig typ! (Påminner lite om Frollo känns det som!)
(Jag tänker lite på när det står att Owens leende är väldigt brett!)

Ska bli spännande att se vad som händer. Jag litar inte på Lostburge! Sorry, men sant. Han känns som sagt väldigt obehaglig. Vi får se hur det går.

Angående Elli och sjön:

Nepflite


Mintygirl89


boknörd_


STORT tack till Trezzan för bilden på Lostburge!


Idag, den 18 januari 2025, förflyttar vi oss 27 år tillbaka i tiden!





Kapitel 81 - Tjänst

Hogwarts söndag 18 januari 1998


Förvånande nog såg han bra ut. Rena men iskalla drag. Lostburge hade tagit av sig masken så fort Severus anlände till kontoret och avslöjade då ett ansikte med markerade kindben, rak näsa och ögon grå som stål, alltsammans inramat av glänsande blåsvart hår penslat av silver som böljade ner mot axlarna. Han stegade runt kontorsmöblemanget med myndiga kliv och med ett uppmärksamt uttryck i ansiktet då han adresserade sig till Severus.
“Jag känner mig hedrad av det uppdrag som anförtrotts mig”, tillkännagav han och nickade nästan hövligt mot oss båda. “Och miss Prince, jag hoppas ni inte tar illa upp att jag satte er lite på prov nyss. Jag ville få en uppfattning om er styrka, och jag är nöjd med vad jag såg.” De stålgrå ögonen blänkte till mot mig men jag drog inte på munnen.
“Varför behövde ni få en uppfattning om min styrka?” frågade jag istället. Lostburge lät åter sin blick vandra mellan oss och dröjde vid Severus, som varit avvaktande och lågmäld alltsedan han kom. Jag visste att han uppträdde på det viset när han behövde analysera en situation för att kalkylera sitt agerande.
“Nog kan vi tala öppet om det, Severus?” frågade Lostburge uppfordrande. “Herren har ju åter öppnat sin hemvist för mig, så jag har vetskap om de närmaste planerna. Det övervägs ju vem som närmast ska bistå honom i jakten på … de mest eftersökta.” Hans långa fingrar snurrade eftertänksamt på trollstaven, så att glimtar från de lampor han tänt fångades upp av den, nästan lekfullt. “Ett uppdrag av den kalibern ges endast till handplockade medarbetare.”
“De mest eftersökta?” Severus röst drog ut på orden med en skarp efterklang.
“Du vet lika väl som jag.” Lostburge ryckte på axlarna. “De … ärrade. Missfostren som stulit så otillbörligt mycket magi att det fördröjt våra planer. Potter och den unga kvinnan … Silver. Men det ärret har tydligen ingen skådat. Inte ännu.”
Severus var en bildstod bredvid mig.
“Ni nämner känslig information öppet, sir”, hörde jag mig själv säga. “Särskilt med tanke på att vi aldrig träffats tidigare.” Jag såg mig om på tavlorna, men de stod fortfarande tomma, konstigt nog. Aldrig hade jag längtat mer efter Phineas Nigellus snorkiga uppenbarelse.
“Åh, jag utgår från att de som arbetar närmast Severus i hjärtat av vårt magiska lärosäte är att lita på”, svarade Lostburge lent och ett obehagligt leende föll över hans stålansikte. “Skulle någon i det här rummet inte kunna handskas med sekretessbelagd information, har vi ju alltid våra hjälpmedel, eller hur?” De lekfulla glimtarna i hans trollstav blev alldeles stilla då handen slöt sig om den.
“Givetvis kan vi lita på varandra.” Severus röst var definitiv, oemotsäglig. “Tvivla aldrig någonsin på det, Owen.” Han hade tagit ett steg framåt och det var uppenbart att hans avsikt nu var att föra över uppmärksamheten till sin egen person för att skydda mig. “Vi bör diskutera din tjänst hos oss”, fortsatte Severus med rösten hos den som till varje pris vill byta ämne, “och som sagt är jag tacksam att du kunde komma med så kort varsel, trots att det var ett bra tag sedan vi sist arbetade tillsammans.”
“Det var en oförglömlig tid.” Lostburges leende låg kvar, skarpt tecknat i de hårda ansiktsdragen. “Vi var ett sammansvetsat team, Severus - med exceptionella krafter … blodsugarnas kapacitet ska verkligen inte underskattas, och Notts styrka var ju något alldeles extra. Vi uträttade stordåd! Beklagar för övrigt vår före detta vän Karkaroffs öde, även om han var den svagaste länken i kvartetten … men så kan det tyvärr bli om man avviker från förnuftets väg. Visst var det Rookwood som fick äran att göra slut på honom?”
Och Severus nickade. Han visste, hade kännedom om så många vidrigheter att ingenting längre förvånade mig. Hade jag kunnat leva med Richmond, bleknade ändå allt annat i jämförelse. Men jag visste att han led. Att den extrema svärtan i hans ögon var ren ångest över det spel han tog del av varje dag.
“Förresten, var inte Igor här för några år sedan i samband med trekampen?” frågade Lostburge med samma ton som om han diskuterade vädret. “Jag träffade honom faktiskt kort efter det, då jag inte visste att han var på flykt. Det förklarade hans nervositet … även om han nog ville hålla god min.” Han skrattade torrt. “Igor nämnde förresten att han velat ta med sig ett välförtjänt pris härifrån, som ersättning för att det inte gick så bra i trekampen.” Lostburges kalla leende växte till ett obehagligt grin och blottade tänder så kritvita att de såg giftiga ut. “Ja, han lät sig frestas av köttets begär lite för ofta, vår gamle vän”, konstaterade han. “Hans maka kan inte ha uppskattat det genom åren. Nå, Igor fick betala priset till sist. Det öde familjen gick till mötes inför hans ögon kan inte ha varit något nöje att bevittna.”
Severus svarade inte. Med kolsvarta ögon betraktade han den man som en gång hade varit hans allierade och som han tydligen fortfarande skulle vara tvungen att hålla sig väl med. Jag förstod det. Svek man fel person i den här världen, kunde man tveklöst gå samma öde till mötes som Karkaroff och hans familj. Jag visste att Severus till varje pris skulle skydda mig mot ett sådant öde. Oavsett hur obetydlig jag var, oavsett om jag förtjänade det eller inte skulle han göra det. Han hade av någon outgrundlig anledning fäst sitt hjärta vid mig och var i det, liksom i allt han tog sig för, intensivt hängiven. Lika hängiven som han förmodligen hade varit då han var på mörkrets sida. Jag insåg det och förstod att han en gång i tiden kunde ha varit en del av brott som begicks mot människor, där ingen hänsyn togs till deras värde och egna vilja. Jag visste ju själv alltför väl vad det var för pris Karkaroff velat ta med från Hogwarts. Ännu mindes jag precis känslan av det dyrbara pälsverket från hans mantel, greppet om mig som hårdnade då jag försökte ta mig loss. Handen mot min rygg som utstrålat den förledande känslan av värme och välbefinnande, och hur jag kämpat emot den såsom Harry kort innan kämpat mot Imperiusförbannelsen med Voldemort på kyrkogården. Jag hade varit överväldigad av panik.

Nu om någonsin borde jag ha upplevt skräck men jag gjorde det inte. Av någon anledning, trots sin iskalla fräckhet, skrämde inte Owen Lostburge mig som exempelvis Karkaroff och Umbridge gjort. Kanske var det för att Lostburge inte direkt gjorde något för att dölja sin vidrighet. Han var ett svin rakt igenom och gjorde ingen hemlighet av det. Ungefär som Voldemort, men faktiskt ännu mer rakt på, utan att linda in det med långa tal om den rätta världsordningen. Hans ögon var iskallt stål där Severus var ångestfyllt mörker. Det här var en man som njöt av sin makt och inte gjorde någon som helst ansats att dölja det.

Jag såg från det stålgrå ögonparet till det svarta, som följde mig med lågande oro. Jag är inte rädd, Severus, tänkte jag och höll kvar hans blick tills jag såg att han uppfattade meddelandet. Det tycktes tillfälligt lugna honom så pass att han åter adresserade sig till sin före detta kompanjon.
“Du tillträder tjänsten idag och börjar på måndag om en vecka. Logi får du givetvis här, liksom tid för förberedelser.”
Lostburge rynkade missnöjt de skarpt tecknade brynen. “Det låter inte särskilt effektivt, Severus. Jag kan börja redan imorgon. Säg bara tid och plats så går jag in och tar över undervisningen.”
Jag blev alldeles kall. Skulle den där fullfjädrade skurken få undervisa minderåriga elever på Hogwarts? Mina ögon sökte Severus som slutgiltigt skakade på huvudet åt Lostburge.
“Vi har våra rutiner”, fastslog han. “Dessutom kan din … speciella kompetens behövas till andra uppdrag under kommande vecka.” Och med detta lät Dödsätaren sig tydligen nöja, då han inte kom med några motargument. Jag undrade vad det var för speciell kompetens han ägde och rös ofrivilligt till. Lostburge betraktade mig med ett roat grin, inte helt olikt masken han burit.
“Just det”, nämnde han lite som i förbigående, medan han tog ett mjukt, kattlikt steg fram mot mig och nappade åt sig någonting ur min hand. I nästa sekund såg jag listan, som jag konfiskerat från Draco, i de långa fingrarnas grepp. I Lostburges händer darrade inte pergamentet det minsta. “Ni gjorde ju oss tjänsten att ta med rekryteringslistan hit … Mona.” Han dröjde avsiktligt vid förnamnet jag aldrig kunde vänja mig vid och bara hjälpligt stod ut med om det uttalades av Severus lågmälda stämma. “Den här listan ska nog kunna hålla oss sysselsatta under den vecka som föregår inledningen av min undervisning, tror ni inte?”
“Behövs inte er tid för att förbereda undervisningen, sir?” Jag kunde inte hjälpa att det bara flög ur mig och Lostburges grin blev skinande brett.
“En relevant synpunkt, miss Prince”, log han gnistrande och höll pergamentet framför sig som en högtidlig kungörelse, “men tro mig på mitt ord när jag säger att jag är mer än väl bevandrad inom detta undervisningsämne. Tyvärr har det förekommit en hel del inkompetens just på denna tjänst under ett antal år och ämnet har hanterats på helt skilda sätt” - han vände och vred på listan som för att illustrera detta - “som nu senast när den käre Carrow nedlät sig till ett sådant barbari som att använda Cruciatus på studenter, och renblodiga dessutom! Det är faktiskt skandal att det kunde ske, Severus.” Han höjde ett arrogant ögonbryn mot sin blivande kollega och chef. “Nåväl, Carrow kommer inte att besvära er nu när tjänsten äntligen är tillsatt permanent. Jag kommer att se till att studenterna får den utbildning som anstår deras blodstatus, det kan jag intyga.” Han log igen, avmätt men segervisst, och jag förstod att ingenting fanns att göra.

När Jessica i sinom tid återvände till Hogwarts, skulle hon finna omfattande förändringar i organisationen. Ytterligare en lärare i raden hade tagit sig an den ödesmättade tjänsten Försvar mot svartkonster.

Nu har jag läst kapitlet och det var skitbra! Nu tog Lostburge av sig masken och Miriam får ett ansikte.


Förvånande nog såg han bra ut. Rena men iskalla drag. Lostburge hade tagit av sig masken så fort Severus anlände till kontoret och avslöjade då ett ansikte med markerade kindben, rak näsa och ögon grå som stål, alltsammans inramat av glänsande blåsvart hår penslat av silver som böljade ner mot axlarna.

Väldigt bra beskrivet! Om du ser det kursiva, så fastnar jag vid att ögonen är grå som stål! Det ger mig känslan av att han är skum! Blåsvart hår vore något att se!

Jag förstår också kopplingen att Lostburge kanske vet eller anar något. Men om han såg dem vid sjön, varför har han inte gjort något åt saken tidigare … ?

Roligt att du förstår min koppling. Om du ser delen som är i fetstil: Han kanske avvaktar? Han kan ju vara osäker på om han hörde rätt. Eller också väntar han på att allt ska avslöjas? Alltså att Snape eller Miriam råkar försäga sig. En teori är att Lostburge kanske tänker tjuvlyssna, för att vara alldeles säker på att han hörde rätt. Ja, teorierna är många och det är bara att vänta och se. Kan vara allt på samma gång! Får vänta och se. Hoppas det går att spinna vidare, för det blir verkligen spännande.


Nu om någonsin borde jag ha upplevt skräck men jag gjorde det inte. Av någon anledning, trots sin iskalla fräckhet, skrämde inte Owen Lostburge mig som exempelvis Karkaroff och Umbridge gjort.

Hon känner ingen rädsla, vilket känns underligt. Men samtidigt är det bra att hon kan försöka stå på sig.

Han var ett svin rakt igenom och gjorde ingen hemlighet av det.


Jag håller med! Han är ett svin!

Får se vad som händer. Egentligen borde hon undra och grubbla lite på om han såg dem vid sjön. Men vi får se.
Roligt att jag kan hjälpa dig med skrivande, i och med att jag gillar att skapa teorier. Väntar med spänning på nästa avsnitt.

Glömde skriva att Trezzan har varit jätteduktig med bilden! ♥

♥