Forbidden love PRS Lupple och Emma07

Sienna log mjukt emot honom, det var helgulligt hur han rodnade och så för det.
"Jag är helt övertygad om det." svarade hon mjukt, log bredare av hans beröm som man väl närmast kunde kalla det.
"Tack. Jag lyckades ju få ut dem iallafall." sade hon med ett smått flin, i ett försök till skämtande - vilket väl i sig var ett väldigt gott tecken, att hon iallafall hade ork nog att försöka skämta nu. Det om något var väl en enorm förbättring ifrån tidigare samma kväll.

Han älskade känslan han hade med henne, att de var så fullkomligt ärliga.
Att hon inte dömde honom för någonting och inte heller skulle berätta för någon om det som sades.
Precis som han aldrig skulle döma något hon sa eller berätta det vidare.
Han skrattade lågt av hennes ord och studerade henne lyckligt.
"Jag vet, det om något gör dig förtjänt av ett otroligt stort pris." Viskade han och smekte henne lätt över kinden.

Sienna kunde inte låta bli att än en gång skratta till av hans ord, om hon var just det visste hon inte - det hade varit en sjujädrans prövning och rentav ett helvete att ta sig igenom, men hon hade inte haft något annat val än att bara ta sig igenom det. Hon kunde inte ge upp innan hon knappt ens fått träffa sina båda barn, hon hade inte kunnat ge upp och lämna honom med två barn.
"Jag kunde väl inte heller lämna dig med de här två sötnosarna på egen hand?" frågade hon oskyldigt, för att sedan le mjukt emot honom.
"Att få ligga här bredvid min älskade man och få hålla våra barn i famnen är bättre än något pris." viskade hon.

Edvard såg på henne och skrattade mjukt och nickade sakta.
" Nej det är sant. " Log han och kysste henne igen, för precis som alltid kunde han inte riktigt få nog av henne.
" Det är väl det." Viskade han och smekte barnen sakta över kinderna och gav dem en varsin mjuk, försiktigt puss på pannan.
" Visste du att det var två?" Sa han sedan och studerade henne lite.

Tänka sig att en så jobbig kväll kunde ändras och bli så fantastiskt härlig så pass lätt. Hon log brett och besvarade kyssen, lade försiktigt armen bättre om den lilla dottern. Att hon var mamma till två barn var både oväntat och fantastiskt - hon kunde fortfarande inte riktigt fatta det helt. Hon skakade lite lätt på huvudet.
"Nej. Jag var lite större och tyngre än vad jag egentligen hade väntat mig och så, men jag hade ju inget att jämföra med så jag tänkte bara att det skulle vara så" sade hon uppriktigt, hon hade blivit lite förvånad men tänkt att vad visste väl hon? En ung kvinna som aldrig varit gravid tidigare och knappt ens haft en aning om allt vad det innebar.
"Jag älskar dig" viskade hon sedan mjukt, ville bara försäkra sig om att han verkligen visste det.

" Läkaren borde ha vetat." Sa han lite dystert och studerade henne och log sedan till och smekte hennes kind lätt.
"Och jag dig." Sa han innan han halvt satte sig upp och drog av sig sin tröja och sina byxor för att bli mer bekväm. Drog täcket över sig och la sig närmare henne.
" Försök vila älskling. Vi kan låta dem ligga i vaggan." Sa han lågt och såg på henne.
De behövde införskaffa sig ytterligare en men det fick bli morgondagens problem.

Sienna nickade instämmande, han om någon borde väl ha haft koll och inte gjort en sådan farlig tabbe. Men gjort var gjort, och alla hade ändå lyckats ta sig igenom helskinnade på något vis så de kunde inte göra något åt saken nu. Mer än att försöka dra läkaren inför rätta förstås - men för tillfället var hon alltför glad att det till slut gått bra. Hon log mjukt, både av hans ord och att han kom närmare henne. Det var fantastiskt att ha barnen där, men samtidigt så kom tröttheten allt mer igen - hon var fortfarande väldigt utmattad, och det räckte med kortare stunder av prat och annat för att hon skulle börja bli trött igen.
"Vill du vara en ängel och flytta dit dem?" frågade hon tyst, ville delvis ha kvar dem där men samtidigt visste hon att hon inte skulle kunna vila helt och fullt då. Hon önskade att hon själv kunde göra det - men hon var fortfarande svag nog för att hon skulle känna sig osäker på att stå på egna ben, och barnen var alldeles för värdefull last.

Edvard skrattade lågt och studerade henne.
" Alltid."Viskade han och reste sig ur sängen och tog först dottern och flyttade över henne för att sedan hämta sonen och flytta över honom. De sov lyckligt vidare och han flyttade vaggan närmare sängen innan han kröp ned hos henne igen och la armarna mer om henne.
" Sov gott älskade." Viskade han och kysste henne mjukt innan han la sig mer tillrätta och slöt ögonen.

Sienna log mjukt och följde honom och barnen med blicken, det var en härlig känsla att se dem ihop så.
"Tack." sade hon mjukt och kröp genast tätt intill honom då han lade sig igen, tacksam över närheten, tryggheten och värmen som han utstrålade.
"Sov gott" hälsade hon genast tillbaks, besvarade mjukt kyssen och det dröjde inte många sekunder därefter innan hon lyckats somna med huvudet emot hans bröstkorg.

Även han somnade kort efter henne och föll väldigt snart ned i en djup sömn.
Men ändå kändes det som om minsta ljud väckte honom, det var oerhört underligt.
Och han hade ingen som helst aning om tiden när barnen började skrika. Han satte sig i ren och skär panik upp och försökte leta reda på vad felet var och försökte få upp dem men de fortsatte bara att gråta och han kände sig hjälplös.