Den onämnda magiska trekampen – Om du älskar mig- låt mig gå (SV)

Så himla bra! ♥



Jag vill verkligen inte att denna ska ta slut♥



Du får.. Ehm.. SKRIVA MER OM VAD SOM HÄNDER NÄR HARRY OCH ALLA TRÄFFAT GABY OCH SIRIUS OCH ALLT!!!! x)

världsbäst , jag älskan dinna slut på varje kapitel, det gör mig lässugen på nästa kapitel

jättebra,formulerat fint du gjort

Hej allesammans!
Nu om ni märkt att jag inte har min spoiler där jag tackar för era kommentarer så kan ni förmodligen dra slutsatsen att jag tyvärr inte kommer med ett nytt kapitel... Jag går ju mitt andra år på gymnasiet (Humanistiska programmet med inriktning språk) och på den linjen jag går så är andra året det mest stressfyllda av alla tre och det har jag verkligen lagt märke till.

Så därför kommer det dröja ett tag med uppdatering på grund av all skola och skolresor mm. men även på grund av att de kapitel som jag har kvar kommer att ''binda ihop'' allt och jag vill inte lägga ut dem separat utan alla tillsammans och även epilogen. Detta kommer ju givetvis ta ett tag att skriva, men jag tror att de kommer att komma ut i mitten av oktober (senaste den 31 okt)

Det är hur det ser ut nu så tro inte att jag glömt bort er eller inte prioriterar er, men det är knappt att jag hinner sova längre. Hoppas allt är bra med er och att ni förstår hur underbara ni är!

KRAM!♥

OBS! Kommer att skriva min tack-spoiler för era senaste kommentarer när nytt kapitel kommer!

^^♥!Fattar!♥^^

Okej, lycka till med linjen! ♥♥

vad bra

Lolly!!,illusionofcool,Minerva Snape: Tack så mycket!♥♥

~

Hej allesammans!
Jag hoppas allt är bra med er.
Nu kanske ni undrar varför jag skriver här, men i natt kom jag framtill det beslutet att publicera kapitel 48 redan nu för att jag tror det kan bli för mycket att ta in allt om jag publicerar kapitel 48 tillsammans med 49 och 50 när jag är färdig med planeringen för dem. Dessutom vill jag inte låta er vänta allt för länge utan uppdatering.

Sedan tänkte jag även höra med er om ni har några sista frågor som rör sig min fanfiction, för jag vill att alla eventuellt frågeteckan ska vara borta när denna är färdig skriven så om ni undrar något skriv dem i en kommentar eller en uggla till mig!

Nu ska ni får läsa kapitel 48 och jag hoppas att ni tycker om det!
Ge mig ett leende genom att kommentera, gilla inlägget om det förtjänar det och fråga om ni undrar något!
Kom ihåg: det finns inga dumma frågor, utan bara dumma svar!

Kram och tack för att just du läser! ♥
Kapitel 48 Vad som helst för dig (Remus perspektiv)

Jag vill krossa honom. Förstöra den idiotens självförtroende och hans leende. Ge honom mardrömmar varje natt och få honom vara rädd för mänskligheten. Jag vill se honom lida för då skulle jag må bra. Detta trodde jag aldrig att jag skulle känna, men ilskan inom mig kokade som lavan i en nyvaken vulkan.

-Remus, du måste lova att inte säga något till James eller Sirius. De kommer flippa ur, säger Lily, fortfarande skärrad av händelsen som nyligen skett.
-Lily, vem var det? frågar jag sammanbitet.
-Jag minns inte vad han heter, men Remus släpp det okej? säger Lily.
-Lily! han antastade dig! Ingen har rätten till det och han ska inte få komma undan med det! säger jag upprört.
-Remus släpp det! jag är inte den första i mänskligheten som blir antastad, säger Lily och ökar farten till uppehållsrummet.
-Han ska inte få komma undan med det Lily! säger jag.
-Remus släppt det. Vi kommer snart sluta på Hogwarts och då slipper jag se den sjuke jävlen igen, säger Lily argt.
-Du måste berätta för någon lärare, säger jag bestämt.
-Senare, men just nu vill jag bara träffa James, okej? säger Lily och ser bedjande på mig.
-Okej, vill du jag tar över resten av din patrullering? frågar jag och Lily nickar och ler tacksamt innan hon går sin väg.

När jag påbörjar min patrullering kan jag inte släppa det precis som hände Lily. Jag kan inte förstå hur en person, kan tro att den har rätt till att röra någon utan dennes tillåtelse eller hur den bara antar att den har rätten till något som rör någon annan. Jag kan inte heller släppa det faktumet hur den idioten fått Lily att nästan skämmas över något hon inte kunnat kontrollera och få henne att vilja tiga om det. Allt kändes bara så surrealistiskt och fel.

-Han ligger på sjukhusflygeln, säger någon plötsligt och jag hoppar till och råkar nästan riva en av rustningarna som smyckade slottets insida.
-Skickligt, säger Gabryella och jag vänder mig om och får syn på henne.
-Gabryella vad gör du här? frågar jag och ser chockat på henne från topp till tå.
Hon har en svart cape över en svart långklänning. Hennes ögon är som alltid mörkt sminkade och hennes läppar är ifyllda i mörkblått läppstift.
-Jag behöver prata med dig, svarar hon lugnt.
-Har inte du skapat med tillräckligt kaos här på Hogwarts? du kunde ha skickat ett brev, säger jag, fortfarande förundrad över att se henne.
-Ta det lugnt Remus, ingen kommer se oss, svarar hon och ler sorgset.
-Vad är det du vill säga till mig, Gabryella? frågar jag och lägger armarna i kors.
-Jag behöver din hjälp, säger Gabryella.
-Med vad? frågar jag och jag börjar ana att det inte kommer lätt att hjälpa henne.
-Avsluta saker, säger Gabryella dystert.
-Avsluta vad? frågar jag förvirrat.
-Min utbildning! Remus vad tror du? Allt det jag påbörjat här, svarar Gabryella.

Vi börjar gå längst korridorerna och jag får en underlig déjà vu känsla. Det känns precis som förut, innan den sista uppgiften i trekampen, då allt var bra och vi alla var normala elever. Jag kan fortfarande ibland glömma allt som hänt och inbilla mig att det är som förut, men det är det inte. Allting har sitt slut och jag försöker alltid se vad jag kan lära mig av olika event i livet, men det enda jag lärt mig från denna erfarenhet är att fejka ett leende.

-Har jag någonsin vad som hände med Aurora när hon var liten? det som resulterade i sin dövhet, frågar Gabryella när vi stannar upp vid ett fönster och ser ut mot svartsjön och mot den plats Durmstrangskeppet en gång stod.
-Enbart att det var en olycka, svarar jag.
-Aurora var kanske tre år, jag minns inte exakt, och hon var ute på gården och lekte vid vår fontän vi hade förut. Hon älskade att leka vid vattnet, säger Gabryella med ett dystert leende och tar en kort paus och fortsätter:
-Mina föräldrar var inne och läxade upp Pasha och Ritané som hade råkat sätta eld på en husalf och jag hade som uppgift att passa Aurora. Jag hade gjort det flera gånger förut och inget hade gått fel tidigare. Men när jag försvann in i min egna värld i ett par minuter hade Aurora råkat trilla ner i fontänen. Fontänen var så djup för ett så pass litet barn som hon var och när hon föll så slog hon i huvudet och förlorade medvetandet. Hon var under vattenytan i tre minuter, säger Gabryella.
-Vad hände sen? frågar jag.
-Jag märkte det och sprang till fontänen och hoppade i och drog upp henne. Sedan bar jag in henne så gått jag kunde till mina föräldrar. De kallade på alla helare vi kände till och alla sa att Aurora skulle bli helt återställd när hon vaknade och vi trodde på dem för när Aurora vaknade var hon helt återställd och mindes inget från sin olycka. Veckor passerade och efter ett tag blev hon väldigt sjuk. Vi trodde alla att det var en helt vanlig sjukdom som skulle gå över, men under flera veckors tid kokade Aurora i feber, hon hade ont i hela kroppen och var svag för ljus och ljud. Hon hade hjärnhinneinflammation. När helarna kom igen så var det försent och Auroras hörsel blev gravt nedsatt. Vi fick aldrig riktigt reda på vad som orsakat det, men helarna var alla överens om att det förmodligen var på grund av hennes olycka och att hon fått viruset ur fontänens vatten eller att hon fått allvarliga skallskador som hade kunnat leda till det. Det enda jag visste då var att det var och är mitt fel att Aurora blev hörselskadad och nu döv, avslutar Gabryella.
-Det var inte ditt fel. Ni var båda barn och dina föräldrar borde inte låtit dig ansvara för henne, säger jag.
-Men jag skulle ha passat henne och om jag dragit upp henne tidigare hade min systers liv sett helt annorlunda ut. Hon hade aldrig blivit hörselskadad vilket senare ledde till att hon blev utstött på Durmstrang. Hade hon inte blivit utstött hade hon aldrig blivit så ledsen så att hon druckit giftet som resulterade i hennes död och då hade hon idag varit vid liv och inte ett spöke, säger Gabryella och jag blir stum.
-Var jag än varit i mitt liv och vad jag än gjort har jag alltid lämnat kaos efter mig och jag vill inte att Hogwarts ska vara ett av dem. Jag vill inte göra era liv lika kaos artade som mitt, säger Gabryella.
-Gabryella, du är inte en vandrande katastrof, säger jag och hon skrattar lätt.
-Tack Remus, det värmer att du inte hatar mig, säger hon.
-Vi hatar inte dig, Gabryella, suckar jag.
-Ni borde göra det, säger hon.
-Håll käften och acceptera att du är älskad, säger jag och vi skrattar.
-Jag kommer sakna dig, Remus Lupin, skrattar hon.
-Du måste inte lämna oss, säger jag.
-Jo, det måste jag. Jag är inte levande som ni och jag vet att du har vetat det sen dagen vi möttes i skogen i höstas, säger Gabryella.
-Det var förbannelsen som Hristo som kastade över dig som gjorde detta? frågar jag.
-Ja, det och mina dåliga psykologiska gener, svarar Gabryella och det känns som allt faller på plats.
-Så du är död, men inte helt död, säger jag och hon nickar.
-Men du förstår själv att jag måste lämna er för att ni ska kunna gå vidare med era liv, eller hur? frågar hon och jag nickar. Jag ville inte det, men jag kunde nu förstå.
-Så nu behöver jag din hjälp, en sista gång, säger hon och ler.
-Vad som helst för dig, säger jag och Gabryella börjar förklara sin dåraktiga plan.

~

Kapitel namnen och perspektiven för de återstående kapitel

jättefint formulerat(azum)-(stil)

Jaa, vad bra ide...

Jag älskar det du skriver... Och jag har inga frågor!!!!

AWSOMEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEE LOOOOOOOOOOVEEE THAAAAAAT!!♥