Marodörerna på Hogwarts [SV]

Hej denna ff är jättebra, jag började läsa den för några dagar sedan, har sträckläst alla kapitel, jag har bara en liten fråga,

NÄR kommer det MERA?

Du är helt fantastisk på att skriva jag älskar det du skriver. Vill inte stressa dig på något sätt. Jag bevakar och längtar

HEJ!
Har jag talat om för er hur fantastiska och underbara jag tycker att ni är?
För det är ni! Tack mer än jag kan beskriva för alla fina, uppmuntrande kommentarer - och välkommen till mina nya läsare! Så kul att ni hittade hit och tycker om min ff!

Jag vet att det går långsamt med skrivandet just nu, men det är mycket i livet och jag försöker hålla huvudet ovanför ytan just nu. Men jag fick i alla fall tagit ett litet break från tentapluggandet och skrivit ihop en del till er! Alla kommentarer ger mig kraft och lust att skriva något kreativt - Så TACK för det!! ♥

Det är inte så långt, och det är händelselöst, men det är i alla fall något Hoppas att ni tycker om det!




Kap. 35 - Så mycket att det gör ont

Hon vaknade till av ljuset som obarmhärtigt letade sig över hennes ansikte. Ett stön rymde från hennes läppar, utanför hennes kontroll, för det gjorde ont. Överallt. Hela hennes kropp värkte på ett sätt hon aldrig hade upplevt tidigare och det ända hon önskade var att få fly tillbaka in i sömnens ljuvliga ovisshet.
"Vendela?"
Remus röst lät trött. Hon funderade på om hon skulle strunta i att svara, hon ville bara få vara ifred. Hon ville bara få sova.
"Vendela, vi måste röra på oss snart.", fortsatte Remus
Hon stönade igen och öppnade ögonen. Till och med det gjorde ont. Hur hon skulle lyckas resa sig upp och gå tillbaka till slottet ville hon inte ens tänka på.
"Sirius?", kraxade hon fram. Torr i halsen var hon också tydligen.
"De har redan gått tillbaka. Det är ju inte meningen att de ska vara här så de måste gå på dagens lektioner. Jag kan tänka mig att Sirius sover gott i professor Binns klassrum just nu", flinade Remus.
Vendela nickade instämmande men grimaserade av rörelsen.
"Gör det alltid så här ont?", viskade hon
Remus ansiktsuttryck blev allvarligt.
"Ja. Men man vänjer sig. Lite."
Hon brast i gråt utan att kunna hejda sig. Det hade varit den ärsta natten i hennes liv och det var bara början. Remus kom fram och lade armarna om henne, hjälpte henne upp i sittande ställning och lät henne gråta.
"Du hanterade det fantastiskt bra Vendela. Jag lovar att det kommer bli lättare. Jag lovar", mumlade han. Hon trodde honom inte, för hon hade nu sett att han hade precis lika ont av det.

Efter ett tag slutade hon gråta och Remus hjälpte henne upp på fötter.
"Kan du gå?", frågade han
"Jag vet inte", svarade hon ärligt och blev vit i ansiktet, "Varför gör det så ont?"
"Under förvandlingen bryts de flesta av benen i din kropp. En del inre organ blir större, andra mindre. Kroppen blir mörbultad.", han lade sin arm runt hennes midja och hjälpte henne när de började gå mot dörren, "Kommer du ihåg något från igår, från förvandlingen?"
"Det gjorde ont. Sirius tyckte det var jobbigt, det syntes på honom. Och sedan... Jag ville inte att Sirius skulle bli skadad. Jag var på väg att attackera honom, Remus! Men jag hindrade mig. Jag vet att jag hindrade mig. Remus?"
Han hade stannat och hon tittade förvånat upp på honom.
"Vad menar du med att du hindrade dig?"
"Jag vägrade attackera honom. Så jag hindrade det."
"Menar du att du var du? Efter förvandlingen?"
Hon rynkade pannan och ansträngde sig för att minnas.
"Ja. Ja det var jag. I alla fall första stunden. Jag visste vad jag gjorde. Jag kunde göra som jag ville göra. Men sedan hände något. Jag minns inte mer. Betyder det något?"
Remus såg nästan arg ut.
"Jag kommer aldrig ihåg någonting. Så fort jag förvandlingen är klar tar ulven över. Jag har aldrig kunnat göra vad du gjorde."
Han började gå igen och Vendela visste inte vad hon skulle säga. Kanske fanns det ingenting att säga.

*

"Helvete vad jag är trött", sade James efter en stor gäspning när de var på väg ut från trollkonsthistorian.
"Jag såg det. Varenda gäsp får det att se ut som att du ska dra käken ur led", flinade Peter som såg trött ut han också.
"Jag tycker du är söt när du gäspar", sade Lily som gick hand i hand med James.
"Jaa, jättesöt, söta rara lilla Jamie. Kan du inte gäspa lite till så jag verkligen får se hur söt du är", retades Sirius genast och viftade på ögonfransarna åt James som bara flinade tillbaka mot honom.
"Tack älskling", sade han till Lily och pussade henne på huvudet. Han älskade att hon var nästan ett huvud kortare än han själv var.
"Men gick det bra igår då?", frågade Sarah som gick strax bakom Peter.
"Jadå. Det gick bra", James tittade menande på Sirius. Sarah uppfattade blicken och frågade genast
"Vadå? Hände något speciellt?"
Sirius tittade bistert på James.
"Vi vet inte. Men... men det verkar som att Vendela kunde hålla kvar kontrollen. Ett tag i alla fall."
James himlade med ögonen. Sirius såg det och kände hur han blev arg.
"Jag lovar att det var hon!", sade han ilsket, "Hon var kvar. Såg du inte ögonen James?"
"Jo", sade James tveksamt, "Jo det var nog något med ögonen. De var liksom...mänskliga"
"Just det!", muttrade Sirius.
"Men Sirius... Det är omöjligt", sade Peter tyst, "Man kan inte kontrollera en ulv"
"Men hon gjorde det! Jag vet inte hur, men jag vet att det var så. Hon attackerade mig inte, eller hur?", Sirius spände blicken i dem.
"Var hon på väg att attackera dig?", frågade Lily bestört och Sirius nickade kort.
"Men hon gjorde det inte"
"Hur är det möjligt?", frågade Sarah
"Ingen aning", sade James och ryckte på axlarna, "Kanske att hon kan svara på det själv när de kommer tillbaka. De borde möta upp oss nu vid lunchen."
"Då så, kom igen!", sade Sirius och började gå med stora steg. Han visste att det han upplevt var sant, oavsett hur tveksamma James och Peter var. Hon hade varit där. Hon hade hindrat sig själv. Hon hade känt igen honom. Det ända han ville nu var att få höra det från henne, innan han kramade om henne och vägrade släppa. Natten hade varit en av de värsta under hans liv, att se henne i sådan smärta och inte kunna göra något åt det. Bara tanken fick honom att rysa.

*

Hur de hade lyckats ta sig hela vägen från spökande stugan och till stora salen visste hon inte. Men hon hade gjort det, hon hade överlevt. Det var som att någon ville belöna henne för att ha klarat det genom att servera hennes favoriträtt, Kycklinggryta med rostad potatis. Att lägga upp maten på tallriken var i sig en ansträngning som fick hennes ömma arm att skaka, men hon klarade det också och den första tuggan var en belöning i sig. Remus log när han såg henne skyffla i sig maten, hans dåliga humör hade försvunnit fort.
"Visst blir man hungrig?", frågade han och pekade menande åt sin egen enorma portion mat. Hon log mot honom och nickade.
"Vendela!", hörde hon plötsligt en röst ropa och hon vände huvudet mot ingången. Sirius vinkade mot henne med ett brett leende och skyndade sig fram. Hon blev alldeles varm av att se hans leende. Behagligt varm, inte snart-förvandlas-du-till-ulv hysterisk smärta. Han slängde armarna om henne när han kommit fram, drog in henne i en mjuk kram och kysste henne på halsen.
"Du anar inte hur skönt det är att se dig", mumlade han
"Ungefär lika skönt som jag tycker det är att se dig", viskade hon tillbaka och borrade in näsan i hans halsgrop. De satt kvar så och hon andades in hans doft och kände hur den fick hela hennes kropp att slappna av. Det här var vad som betydde något. Sirius. Så länge hon hade honom så skulle hon klara vad som helst. De tittade bägge upp först när de hörde ett ljudligt harklande bakom sig. James såg på dem och flinade stort.
"Sånt där får ni spara till sedan! Maten kan ju bli kall"
Vendela räckte ut tungan åt honom men drog sig ur Sirius omfamning. Han behöll en av hennes händer i sina.

"Vendela?", frågade han tyst
Hon vände sig mot honom igen och nickade.
"Är jag helt galen, eller var du kvar igår? Det var du, eller hur? Som stoppade ulven?"
Hon rynkade pannan och bet sig i läppen.
"Alla säger att det är omöjligt, men jag bara vet att det var du", fortsatte han.
"Ja, jag tror det var jag. Jag kommer ihåg det. Remus sade till mig att jag inte skulle komma ihåg något alls, men jag minns faktiskt Sirius. Jag såg dig, jag såg hur jag var på väg att skada dig och jag bara kunde inte låta det ske!", hennes röst blev högre på slutet och hon andades fort av den plöttsliga paniken från minnet. Sirius drog in henne i sin famn igen.
"Det är okej, du skadade mig inte. Jag mår fint. Jag visste att det var du. Du var där, jag såg det"
"Hur är det ens möjligt?", viskade hon in i han halsgrop.
"Jag vet inte. Du är speciell. Men det visste jag ju redan.", sade han och log.
"Jag tror det är tack vare dig. Jag klarar inte tanken att göra dig illa"
"Det gjorde du inte heller. Jag älskar dig"
"Jag älskar dig också. Så mycket att det gör ont."

Resten av världen spelade ingen roll. Maten fick bli kall, hon brydde sig inte. Hon hade överlevt den första natten. Hon hade Sirius. Allt annat skulle bara lösa sig. På något sätt.

Jätte toppen bra kapitel!

Du som är fantastiskt och underbar som ger oss sådana fina kapitel! ♥

Gillade verkligen detaljen om hur Remus blev arg när Vendela sa att hon kunde kontrollera ulven. Det måste kännas hemskt för honom att veta att hon som gjorde första gången redan kan kontrollera det bättre än han... stackar Remus Det är sådana små detaljer som gör en berättelse bra, and you nailed it!

Alltså, WOW! Väntan var värd att vara tio gånger längre för att läsa det här!♥ (även om jag då skulle ha flippat ur för länge sen )

Du skriver PRECIS som vanligt!! Det är så underbart att läsa det♥♥ Det gör mig så lycklig att läsa din fanfiction! Hoppas att den blir lika bra i framtiden, vilket jag tror att den blir eftersom du inte har försämrat ditt skrivande hittills ♥

Lycka till med allting i framtiden! Bara det går bra för dig så gör det inget att det tar lång tid med uppdateringarna!♥

OMR var bra!!! Du skriver jättebra och jag älskade detta kapitel!

GO Go MillaJ GO, du äger på att skriva!!

Hur kan du??

Så braaaaaaaaa

Det var inte alls kort eller händelse löst. Det var lika bra som alla andra kapitel. Fantastiskt

Vet du hur underbart bra du skriver

Älskar alla små detaljer du lägger in i din berättelse ♥