Allixandra Dumont - Hemligheternas Kammare

ÅÅÅÅÅH ett nytt kapitel! MEN JISSES va underbart! Har saknat denna FF så himla mycket gumman! Den är ju så juvlig! Helt sjukt att itne fler läst denna, fattar folk vad dom går miste om eller?!?!?!?

Aww, tack så hemskt mycket!



Hehe, va bra att du gillar det gummz
Nah, jag vet inte om det är så mycket att miss direkt. Den är inte så bra gummz. Men tack ♥

Hoppas du får mer inspiration snart till denna gumman! ♥

Lyckades skrapa ihop ett kapitel inatt. Har inte sovit något alls inatt, kunde inte, så ville sysselsätta mig med något och jag hoppas att jag kanske kan göra någon glad att jag lägger upp ett till kapitel.

(Om ni vill/orkar så får ni gärna lämna en kommentar och gärna skriva varför ni tycker om denna FF för jag behöver verkligen inspirationen just nu... Vill ju kunna slutföra denna FF innan detta året är över men för det behöver jag ha lite pepp från er så jag kan finna inspirationen som tycks vara bortblåst... )



Kapitel 39
~Nya Planer~

Väl inne i allrummet försäkrar vi oss om att rummet är tomt. Vi sätter oss ner i den röda skinnsoffan, brasan sprakar varmt framför oss och avger ett mjukt rött sken. Jag har aldrig riktigt tänkt på det förut men vårt allrum är väldigt hemtrevligt. Speciellt med det höga tacket och de mjuka mattorna. Det känns som ett vanligt vardagsrum nästan. Min blick vandrar omkring mig, suger in var detalj den kan finna. Doften av pepparmint, pergament, läder, skinn och även lite damm letar sig in i mina näsborrar.
- ”Vad var det för nytta att gå in där egentligen?” suckar Ronald fram, jag ser på honom med rynkad panna där han sitter bredvid Harry med ryggen lutad mot armstödet.
- ”Vi vet nu helt säkert att det inte var Hagrid som öppnade kammaren förra gången och vi vet att det verkligen är en Basilisk där nere... Vi vet också att det Harry såg i dagboken inte var sant och jag har en känsla av att den där Tom Dolder (namnet lämnar en smak av oro i min mun, jag sväljer innan jag fortsätter), inte är någon vi ska lita på, för allt vad vi vet kanske det var han som öppnade kammaren.” svarar jag hastigt med stark röst, Harry djupt suckar bredvid mig och hans glasögon reflekterar lågornas liv.
- ”Så, vad gör vi nu?” frågar han, min blick nu fästs vid flammorna i eldstaden. De verkar dansa för oss, förtrollande och bindande.
- ”Jag vet inte. (Mitt huvud hänger och mina axlar slopar) Går och lägger oss (jag rycker på axlarna, Harry ser uppgivet på mig) och försöker lista ut allt det här imorgon?” Harry och Ronald nickar mot mig. Harrys ögon är oroliga och hans kroppsspråk stelt, Ronald verkar mest lättad över att få lämna denna dag bakom sig. Vi beger oss upp till våra sovsalar och jag slås utav saknaden efter Hermione när jag ser hennes tomma säng.

Klockan ringer på morgonen, halv åtta är den och jag stiger sömnigt upp. Jag tar på min klädnad och vandrar ner till allrummet, två gäspande pojkar kommer inom kort ner för trappan och vi går under tystnad mot Stora Salen. Gårdagens händelser ligger och vilar över våra axlar. En känsla av att vi borde berätta för Dumbledore lägger sig som en klump i magen på mig. Men frukosten uppenbarar sig framför oss när vi placerar oss på våra vanliga platser i salen och vi börjar äta. Men Ronald är den enda som verkar ha någon form utav aptit. Ett hoande från en uggla hörs och alla elever ser upp mot taket.
- ”Posten är här.” mumlar Harry, många elever får brev men ingen av oss tre är tyvärr någon utav dem.

Dagen passerar, vi närvarar på våra lektioner men tankarna hos oss tre närvarar ej...

Vi vandrar genom en korridor i östra delen utav skolan, dagen har passerat så fort. Lektionerna har blandats ihop i min hjärna och jag har knappt kunnat fokusera alls på det mina professorer haft att säga till oss elever. Jag stannar hastigt upp,
- ”Stopp, stanna.” mumlar jag när jag hör viskande röster från andra sidan av kröken. Vi står alla tre stilla och lyssnar på de dämpade rösterna. Det är professor Dumbledore och professor Snape som talar.
- ”Tror ni verkligen på Lockman?” frågar Snape,
- ”Jag vet inte vad jag ska tro, men nu får han bevisa vad han går för.” svarar Dumbledore,
- ”Humpfh, han kommer aldrig klara en sådan uppgift. Han är en bluff Dumbledore.”
- ”Kanske, men jag skickar hellre honom till kammaren än att förlora någon i min personal.” svarar Dumbledore iskallt. Jag lägger handen över munnen för att kväva en flämtning. Jag visste inte att Dumbledore kunde vara sådan, så kall och beräknande.
- ”Sant.” svarar bara Snape. Deras fotsteg försvinner bort från oss.

När korridoren bakom kröken är ödestigande tom andas vi alla hastigt ut.
- "Hörde ni?" frågar Harry medan han ser på mig, jag nickar stelt.
- "Att Dumbledore kan vara så, så, kall. Så beräknande. Jag trodde aldrig det..." mitt hjärta bultar ganska hårt i bröstkorgen och en olustig känsla vilar i luften.
- ”Vi måste gå till Lockman, vi kan i alla fall berätta vad vi vet för honom så att Ginny har en ärlig chans.” säger jag sedan och pojkarna nickar. Vi vänder oss om och börjar springa mot Lockmans kontor.

- ”Vänta lite, stanna.” säger Harry, vi stannar upp mitt i en övergiven korridor.
- ”Vad är det Harry?”
- ”Ingen vet vart kammarens öppning är. Eller hur? (Jag skakar på huvudet) Men, kommer ni ihåg den där flickan som blev mördad på flickornas toalett? (Ron och jag ser undrande på Harry och nickar) Men, tänk om, hon aldrig lämnade badrummet?”
- ”Myrtle.” mumlar jag, vi fortsätter att springa mot Lockmans kontor. Men jag börjar känna en gnutta av hopp, alla bitarna börjar falla på plats nu. Kanske kan vi rädda Ginny, kanske kan vi hitta kammaren och kanske, om vi har tur, så lyckas Lockman besegra Basilisken. Förhoppningsvis. Men det finns en chans nu. Tänker jag och en liten känsla av lättnad vilar över mig när mina tankar far fram i en himla fart på franska. På mitt underbara modersmål som jag var dag saknar att tala på.

Vi springer genom klassrummet och uppför trapporna till kontoret, sliter upp dörren och möts av en packande Lockman.
- ”Ska ni någonstans?!” utbrister jag argt,
- ”Umh, åh, ja, brådskande. Kan inte vänta är jag rädd. Måste ge mig av.” säger Lockman och smäller ihop en koffert.
- ”Hur blir det med min syster?!” skriker Ronald argt,
- ”Åh, ja, väldigt tråkigt att höra men jag måste ge mig av.”
- ”Ni har hela tiden sagt att ni vetat vart kammaren ligger, allt ni gjort i era böcker, allt ni skrivit om. Det är inte ni som gjort dem eller hur?! Ni är en bluffmakare, en slingrande orm!” utbrister jag ilsket och stirrar på Lockman. Alla bitarna har fallit på plats för mig nu. Varför jag alltid tänker på en slingrande orm med tomma ögon när jag ser honom, varför hans leende för mig är så tillgjort och motbjudande. allt faller på plats. Lockman stirrar stumt på oss, från mig till Harry till Ronald. Hans ansikte lite grått men han backar inte och verkar inte ha något att säga.
- ”Finns det något ni faktiskt kan göra?!” Harry ser med genomborrande ögon på den fega mannen framför oss.
- ”Ja, nu när ni nämner det så. (Lockman rör sig genom kontoret) Jag är ganska begåvad med minnesförtrollningar. Ni förstår, annars hade ju alla de där trollkarlarna och häxorna gått runt och babblat. Mina böcker hade inte sålt hälften så bra om folk inte trott att jag gjort alla de där sakerna!”

Jag ser ilsket på mannen som redan från första dagen jag mötte honom har påmint mig om en slingrande orm och nu verkligen bevisat att de tär exakt vad han är.
- ”Ni är en lögnare och en ynkrygg.” säger jag bestämt. Lockman vänder sig med ryggen mot oss och stirrar upp i taket.
- ”Ni har kommit på mig, men jag är som sagt bra på en sak och måste nu använda mina kunskaper MOT ER!” Lockman snurrar runt med staven i högsta hugg men möts utav våra tre stavar.
- ”Tänk inte ens tanken.” Harry viftar med sin stav och Lockman släpper sin stav med en uppgiven min.

TACK FÖR ETT TILL KAPITEL! Har gått här hemma å längtat som en galning nu ju, så himla glad att man får ett kapitel till på denna underbara FF!!!! ♥



Gumman, du skriver så otroligt bra. Helt ärligt vet jag inte hur man inte kan gilla denna ff? Man abra måste älska den. Du vet precis vad ajg tycker gummz ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

Åh, va bra att du gillar det

Tihi, ja, jag vet vad du tycker om min ff men det skadar inte att få höra det lite då och då för att hålla igång inspirationen gummz ♥ (Tack för smset igår, behövde höra det)

♥

♥

Du är så bra på att skriva och det är kul att läsa om tolvåringar än typ 15-17 åringar som alla andra skriver om i sina ffs, men ja bra kapitel!♥

Superbra! Jag fattar inte varför jag inte hittade den här fanfiction tidigare!