Ondskans dotter

Dags för årets första kapitel, och vi kan väl låtsas att jag inte alls är mer än två månader sen? :3

“Jag berättade allt hon behövde veta, däribland hennes ålder och var hon kommer ifrån. Jag hade uppfattningen att du höll med om att det är grundläggande kunskaper för vem som helst, men jag kanske hade fel.”
“Vi svor att vi inte skulle ta upp det förrän x, men jag kanske hade fel om din förmåga att komma ihåg så viktiga detaljer.”
“Om vi väntar så länge kommer hon vara död långt innan dess. På grund av de senaste incidenterna har vi inte längre råd att hålla tyst.”
“Vilka incidenter?” frågade Vanessa. McGonagall vände sig mot henne som om hon först nu upptäckte att hon var där.
“Till att börja med har vi attacken här såklart, av varelsen som ännu inte blivit identifierad, och vi har även fått höra om Mörkerrådet.” Vanessa rös till när hon hörde det sista. Hon hade nästan glömt bort dem, och det sista hon ville var att bli påmind om dem igen.
“Tror du att det var de som skickade den där varelsen?” frågade hon.
“Nej, det vet jag att de inte gjorde”, sa McGonagall. “Jag har faktiskt svårt att tro att någon skickade den alls.”
“Så hur är jag i livsfara? Det är ju ingen annan som är ute efter mig”, sa Vanessa, fast hon gissade att hon hade fel.
“Minerva, om jag har er tillåtelse kanske jag kan ge henne de sista detaljerna”, sa Snape. McGonagall nickade och gick, uppenbart lättad över att gen någon annan den uppgiften.

“Mörkerrådet har visserligen visat intresse i dig, men vi är säkra på att de har fått det i uppdrag av någon annan”, sa Snape så fort McGonagall lämnat kontoret.
“Vem då?” frågade Vanessa. Så hon hade fel.
“En trollkarl, som gick under namnet Voldemort, men du känner honom vid hans riktiga namn: Tom Dolder”, svarade Snape.
“Min pappa bestämde över Mörkerrådet? Och han hette Voldemort?” upprepade Vanessa och fick en kort nick i svar. Hon gjorde sitt bästa för att smälta allt men det kändes omöjligt när flera tusen olika tankar och idéer forsade igenom henne, tills hon kände en viss lättnad.
“Men pap… Voldemort är väl död? Då har inte Mörkerrådet någon anledning att fortsätta, eller hur?” frågade hon.
“Tyvärr är det inte så lätt, av flera anledningar”, sade Snape. “För det första hade Voldemort en stor mängd följare, så kallade dödsätare. Just nu är det de som styr över Mörkerrådet, och de har knappast blivit mindre aktiva bara för att deras ledare är borta. För det andra finns risken att han inte är helt borta. Det är än så länge obekräftat, men vi överväger fortfarande den möjligheten.”
“Vad får er att tro att han inte är borta?” frågade Vanessa. Hon visste var hon kände, eller ens vad som var rätt att känna. Borde hon känna sig glad, eller förtvivlad, eller till och med hoppfull över att han kanske inte var död? Självklart var hon inte hoppfull; aldrig att hon skulle önska en så hemsk person tillbaka i livet.

“Den situation vi fruktar har nämligen hänt en gång tidigare, att han trotsat all logik och kommit tillbaka.”
“Vad fick honom att försvinna då?” frågade Vanessa.
“Enligt profetian fanns det bara en person som kunde stoppa honom, nämligen Harry Potter, vilket han lyckades med som du förstår.”
“Så han dödade Voldemort?”
“Det finns de som menar att det var mer komplicerat än så, att det var något annat som gjorde slut på honom, men i slutändan var det Potter som orsakade Voldemorts eventuella död”, sade Snape.
“Vad gör han nu? Harry Potter alltså.”
“Faktiskt så går han sitt sista år här på Hogwarts, i Gryffindor. Du kommer antagligen se honom i någon korridor utan att tänka på det.”

Vanessa öppnade ögonen och såg att det hade börjat regna. Det förklarade varför hon var så blöt. Men varför var hon utomhus? Och vem var den där kvinnan som lutade sig över henne?
Eller hon lutade sig inte bara över henne - hon verkade bära henne i sin famn, samtidigt som hon sprang så fort att hon höll på att ramla omkull när som helst. Hon viskade Vanessas namn, om och om igen. Nästa gång Vanessa öppnade ögonen satt hon i någon annans famn, och framför sig såg hon kvinnan från förut ligga på marken. Hon darrade ett tag, men sen låg hon helt still. Hon var död.

“Miss Dolder? Hur mår ni?” Vanessa var tillbaka på rektorns kontor. Bredvid henne stod en sån där långörad varelse som verkade väldigt bekymrad.
“Jag mår bra, tror jag”, svarade Vanessa. “Men vem är du?” Varelsen ryckte tillbaka lite först, men log sedan blygt mot henne.
“Det är ju jag, Lizzy. Kommer du inte ihåg mig?”

####
Hoppas att styckeindelningen blev bättre nu (jag försöker iaf, hehe) och att ni gillade kapitlet, för nästa vecka kommer ännu ett. (Yaas!)

Yey, du uppdaterar. Superbra kapitel♥♥♥

40
Lizzy… Hon kände igen det namnet. Lizzy som gav henne frukost på sängen, Lizzy som hade varit vänlig mot henne från början, Lizzy som kallade sig hennes… vän.
“Åh, men förlåt”, sade Vanessa. “Självklart kommer jag ihåg dig, Lizzy. Jag kan bara inte skilja på er… ja, vad ni nu heter.”
“Husalfer?”
“Precis. Vad hände förresten?”
“Severus Snape sade att du hade en vision, tror jag. Han gick iväg för att hämta någon och bad mig att stanna här med dig tills han kommer tillbaka.” En vision? Varför hände allt konstigt just henne?
“Det känns som det här har hänt förut, i just det här rummet”, sade Vanessa. “Och ibland känns det som att jag är någonstans, men att jag inte vet hur jag kommit dit. Som om det finns perioder som jag inte kommer ihåg.”
“Var en av de gångerna när du såg jättekonstig ut och inte kunde komma ihåg frukosten?” frågade Lizzy.
“Ja, precis. Hur såg jag ut då?”
“Jag vet inte… kanske som om du vore sjuk? Du var alldeles blek och hängig.”

“Var det Lizzy du hette?” Snape stod i dörröppningen, tillsammans med den där brutala läraren, Gilorius.
“Tack, Lizzy, för att du väntade. Du har varit till stor hjälp, och du kan gå nu.”
“Okej, jag ska bara säga hej då till…”
“Nu.” Lizzy försvann. Lärarna verkade ha ganska mycket makt över husalferna, så mycket att Lizzy inte kunde ifrågasätta deras order.
“Här är eleven som jag berättade om”, sade Snape. “Dolder, det här är professor Gidder. Han är expert när det kommer till såna här situationer, och han kommer hjälpa dig.” Gidder klev in på kontoret och fnös när han såg Vanessa.
“Elev? De lät dig alltså vara kvar trots alla problem du ställt till med. Och inte har du orkat ta på dig uniformen heller.”
“Om jag hade velat ha din personliga åsikt hade jag bett om den”, sade Snape kyligt. “Kan du hjälpa henne eller inte?” Vanessa visste inte om hon skulle vara glad över att det fanns någon som irriterade Snape, eller om hon skulle vara orolig över att det fanns någon som eventuellt var värre än Snape.

“Självklart kan jag hjälpa henne”, svarade Gidder. “Faktum är att jag är den ende på skolan som klarar av det. Jag vill att vi träffas en timme varje morgon klockan åtta hädanefter, i astronomitornet.”
“Varför just astronomitornet?” frågade Vanessa. Gidder såg ut att vilja slå till henne.
“Det ska du inte bry dig om. Du ska bara göra som jag säger och inte ställa dumma frågor. Uppfattat?”
“Som svar på din fråga”, sade Snape, “så är astronomitornet det enda stället som är tillgängligt vid den tiden och det ligger inte så långt bort från Slytherins sällskapsrum.” Gidder fnös igen och gick därifrån.
“Jag tror att din första lektion redan har börjat”, sade Snape. “Hittar du dit?”
Vanessa skakade på huvudet. Det var inte helt sant. Hon visste ungefär var alla salar fanns om hon kom ihåg rätt så var hennes första lektion trollformellära. Men om hon fick en till vision ville hon ha någon där, till och med om den personen råkade vara Snape. På grund av visionerna och minnesluckorna kunde hon inte längre lita helt på sig själv, och hur skulle hon då kunna gå någonstans på egen hand?

Superbra

Ok........Ok.....? Ok.

Jag har tänkt på det här ett tag nu. Ett bra tag. Jag har inte ens vågat logga in för då hade jag varit tvungen att skriva det här, det som jag skriver just nu. Men nu får jag helt enkelt ta ett djupt andetag och bara få det gjort.

Jag avslutar denna fanfiction.

Anledningen till det är att det har dykt upp för många hål i storyn, pga av att jag skrivit ett kapitel i taget och inte riktigt tänkt på helheten, och jag har inte längre koll på vad som händer eller vad jag vill ska hända i fortsättningen.

Har jag gett upp? Självklart inte. Men som det ser ut nu kan jag inte fortsätta. Planen är att jag börjar om från början och skriver om allt. För att inte skapa förvirring tänker jag inte släppa den nya versionen här, utan antagligen på Wattpad eller liknande plattform. Men det sker nog inte förrän jag har minst halva storyn klar.

En annan anledning är att jag inte har kunnat börja på något nytt eftersom jag inte avslutat det här (eller över huvud taget hållit på med, hehe...). Jag har så många idéer som jag vill testa (bland annat en Draco-ff) och nu kan jag börja testa dem på allvar.

Hoppas ni förstår, och när jag väl börjar lägga upp kapitel (inte här) kommer jag ha en länk dit på min profil. Om jag börjar på en ny ff kommer jag självklart lägga upp den på Mugglis i första hand, men den här är från och med nu avslutad här. Tack så mycket för er support och era fina kommentarer!

Du kan väl uggla länken till mig om/när du lägger upp en ny version på Wattpad eller liknande? Den är jättebra den här! ♥