Children of Us [SV] [PG]

Meer

Haha, ja förr eller senare. Eller hur???

---

Kapitel 30
Watch Out The War Is Here!
25 januari 1999

Alexis hade en av alla sina svarta klänningar, den här dagen till ära en med stor kjol och ett kortare släp. Den hade en bra urringning som uppskattades av hennes make. Hon hade satt upp håret i en flätad knut på huvudet och gick in den stora salen i Dolder huset.
”Är alla här?” frågade hon med tonlös röst och kollade på Pansy.
”Ja, alla är här utom er bror” sa Pansy lågt och lite tvekande. Alexis fnös och blev irriterad. Hon fortsatte längre in i rummet och ställde sig framför alla dödsättarna som samlats framför henne.
”Ni vet alla varför ni är här så det är ingen idé att slösa tid på att gå igenom det. Det gäller att vi slå slag i saken och gör något åt att mugglarfödda får allt mer inflytande i vår magiska värld. Dem har INGEN rätt att göra detta och det ska vi sätta stopp för” predikade Alexis där hon stod och kollade över sina dödsättare.
”Jag anser att det har gått för långt och kräver DRASTISKA åtgärder. Vi måste in på toppen av ministeriet och aktivt bekämpade grupper som fenixorden. Det ska bli KRIG för den magiska renrasigheten och bevarande av det rena ätter med rent blod. Ut med SMUTTSKALLARNA” fortsatte hon predika och hon bemöttes med jubel av dödsättarna.

Efter mötet där flera viktiga saker hade diskuterats och kriget förklarats delades uppdrag ut. Alexis hade beslutat att upp ta hennes mammas gamla ide om att registrera och sakta men säker förgöra de smuttskallar som fanns. ”Malfoy kom hit” befallde Alexis och såg på sin kusin.
”Ja, Alexis” sa Draco och bugade lätt.
”Du ska få ett speciellt uppdrag, följ med mig” sa Alexis och de lämnade rummet tillsammans. Alexis hade lämnat Pansy Parkinson och hennes make att dela ut uppdragen och dokumentera allt.
”Vad önskar kusin att jag ska göra?”
”Jo, Draco… Det är lite olika saker jag vill att du ska göra men först och främst ska du hitta min bror och sedan hålla koll på vad han har för sig. Sen vill jag att du ska ta kontakt med Fenixorden eller Dumbledores arme och berätta att vi förklarar krig mot dem och alla smuttskallar i det här landet.” sa Alexis och höll ögonen hela tiden fokuserad på sin kusin.
”Ja, det ska jag med stolthet och ära göra”
”Bra. Så vad tycker du om Miss Parkinson?”
”Pansy? Jo hon är väl trevlig, vi var skolkamrater” sa Draco och kollade fundersamt på Alexis.
”Okej… Jag tänkte du har inte gift dig än, hon kanske skulle vara något för dig” sa Alexis och skrattade lite hånade.
Draco drog bara lite på mungiporna och sen gick han för att utföra sitt uppdrag.

Alexis var kvar inne i biblioteket och kollade ut genom fönstret på snön. Hon höll en lätt hand om sin mage. Hon kunde inte riktigt ta till sig att hon var gravid. Hon skulle föda ett barn. Det dröjde inte länge innan en hand letade sig över hennes axel. Hon log lätt och vände sig om. Hon stod öga mot öga med sin make Andreas. Andreas log mot Alexis, han hade blivit överlycklig av nyheten om att Alexis väntade barn. Det gjorde allt bara bättre tyckte han. Han kysste henne och drog henne tätt in till sig.
”Du var otrolig där ute… Du är verkligen i ditt esse som ledare för oss” sa Andreas och såg henne i ögonen. Alexis log smalt.
”Det är vad jag är född till” sa hon lätt och stod kvar i hans famn. Han smekte med handen ner över hennes rygg och la sedan handen på hennes rumpa. Sen kysste han henne bestämt och med passion och Alexis följde bara med. Det kysstes en bra stund och sen lutade han henne ner över bordet. Sen började han dra i hennes klänning och smekte henne över bröstet.
”Du är den vackraste varelse jag mött och jag är så glad att du är min” sa Andreas mellan några kyssar och Alexis log lite. Det var bara när dem var ensam som sådana yttringar förekom. Men inte ofta då heller.

När solen hade gått ner gick Alexis ner i källaren till ormarna. Hon satte sig ner på en stor stol i rummets mitt. Hon väste till dem på deras egna språk.
”Nu är det dags mina vänner, nu är kriget här… Nu ska vi bli stora och mäktiga” väste hon åt dem. Rummet där nere i källaren var stort och ganska tomt. Ändå så ansåg Alexis att det var rätt roande att vara där nere med ormarna. Hon gjorde sig själv till orm och var der nere i nästan en timme. Hon njöt av att få vara orm i mellan åt, det hade hon alltid känt varit lockade. Det var ormen inom henne som hela tiden ville ut.

Adrian Dolder skulle han för alltid vara. Adrian satt suckade under ett träd i en Londons park. Det var mörkt men stjärnklart och han funderade över sitt liv. Han skulle alltid ses som sin fars son, inte som någon annan. Han skulle med det efternamnet alltid vara mörkrets herres son och nu bror till orm drottningen Alexis Dolohov. Han skulle aldrig göra sitt eget namn. Han hade alltid lydigt och alltid gjort som han blivit tillsagd utan krusiduller. Vem det än var med högre rang än honom så hade han det. Egentligen borde det ha varit han som styrt dödsätarna. Han var ju sin fars ände son, ändå var det Alexis som var på tronen bara för hon kunde parselspråket och ansågs som Slytherins arvtagerska och ormarna hade valt henne. Adrian hade alltid hamnat i skuggan av alla. Inte ens på skolan hade han varit någon ledare med respekt, hans kusin Draco hade varit före honom där med. Adrian ville göra något som alla skulle komma ihåg honom för. Han reste sig upp och gick genom parken och plötsligt såg han en brunhårig flicka han kände igen från skolan. Han såg hur hon snavade över sina egna fötter och han skyndade fram till henne och sträckte fram en hjälpande hand.
”Hur gick det?” undrade han och log svagt.
Flickan tog osäkert hans hand och han hjälpte henne upp.
”Det gick bra…” sa hon lätt.
”Jag heter Adrian…” sa han och log, hon var söt. Han ville inte säga sitt efternamn, det kanske skulle skrämma henne.
”Mm, jag vet vem du är… Jag är Lavender Brown, gick samma årskurs som din syster men i Gryffindor”
Adrian log och nickade, hon hade inte skrämt av honom fast hon mycket väl visste vem han var.
”Får jag eskortera dig hem?” undrade han sen med ett smalt leende
”Visst” sa Lavender och log hon med.

hoppades det. Då blir de väl en fanfic om hennes barn också?

Lika underbart som vanligt och väntat, ser jag.

Meer!

Bokmärke på sidan 24

snälla mer!!!

Okej. Nu är det detta kapitel plus en epilog kvar. Sedan är det dags för bok nr 3 Memorys in a diary! Men jag kommer länka er dit när det är dags. Nu, njut av "The final battle".


---

Kapitel 31
A Final Battle
20 april 1999

Våren kom i rask takt och i samma takt växte Alexis Dolohovs mage. Ryktet om Alexis graviditet hade spridits fort bland dödsätarna och även den övriga magiska världen. Alexis brydde sig inte så mycket, hon kände sig helt okej med det. Vad som däremot tog på Alexis krafter var att kriget var i gång. Det hade redan varit en stor sammandrabbning mellan dödsätarna och fenixorden.
”Idag min hustru ska vi slåss igen för makt och frihet” Sa Andreas och log lite självgod.
”Ja, Idag ska vi verkligen visa dem vem som har rätten att bestämma” sa Alexis bestämt och hon såg in i sin makes ögon.
Sedan Lucius Malfoy blivit mördad och Alexis tagit anspråk på sin rätt till ledarskapet hade mycket bara flytigt på. Dödsätarna respekterade henne och hade förtroendet för att hon kunde göra det.

Alla dödsättare, kvinnor som män samlades ute på den nu äntligen snöfria gården till Dolder huset. Alexis drog på sig kappan och hennes klädning nästan släpade i den små leriga marken men det sket hon i när hon gick ut.
”Är alla här?” frågade Alexis med kylig röst och kollade på hennes hjälpreda Pancy Parkinson.
”Ja, alla är här utom er bror frun” sa Pancy försiktigt men klar i rösten och bugade hövligt men darrade lite. Hon var fortfarande ny och visste inte riktigt hur allt gick till. Alexis fnös, återigen hade hennes bror visat henne ryggen till och hon började bli riktigt irriterad på honom. Nästan gång hon skulle träffa honom så skulle han få ångra det.
”Jaha, då så… Alla vet om planen, det ska vara en stor fest på blodsförrädaren Arthur Weasleys gård och vi ska förstöra den och döda så många det går, vi slåss inte för att skada, vi slåss för att DÖDA” sa Alexis med kraft och med bestämdhet. Dödsätarna hurrade och de började förbereda sig. I olika grupper så transfererade de sig iväg. Till skillnad från sin pappa gillade Alexis att vara med från början i striden i stället för att bara dyka upp i slutet och göra slut på det.

Fred Weasley dansade med sin lilla syster Ginny. Det var fest för att Ginny gifte sig med Harry Potter. Bröllopet hade redan varit, enkelt och fint ute på gården. Nu var det fest och dans. Ginny var lycklig och Fred var glad för hennes skull.
”Så, hur känns det att vara fru Potter då?” sa Fred med ett skämtsamt flin när han dansade runt med henne på dansgolvet. Ginny fnissade och var röd om kinderna.
”Overkligt” sa hon i ett lyckligt leende till sin äldre bror. Fred var nöjd med svaret han önskade bara att han själv kunde vara lika lycklig kär. Han hade varit nerstämd och ledsen i flera dagar när beskedet om att Alexis gift sig. Nu visste han att hon väntade barn också. Han ville inte att det skulle vara så, inte på det här sättet. Han ville gifta sig med Alexis, han älskade henne fortfarande. Vad folk en sa och tyckte. Han visste inte ens om han skulle kunna älska någon annan än henne. Hon hade betytt allt för honom.
Plötsligt började ormar slingra sig in på tomten till kråkboet och den ena större än den andra. Folk började kolla fundersamt runt på ormar som bara kom närmare. Harry skyndade till Ginny och höll om henne.
”Jag är här gumman” sa han med sin trygga röst. Ginny var inte alls rädd egentligen, men hon gillade inte de som hände. Det var något kusligt över det hela och det störde stämningen på bröllopet. Musiken och dansen hade slutat när det börjat gå upp för folk vad som hände. Molly Weasley började försöka få in de gamla och barnen in i huset.
”Så, skynda er, in med er… Det här är inget för er… Teddy” sa Molly och lyfte in den bara några månader gammal pojken genom köksingången. De fruktade de västa när ormarna kom slingrades och väsandes genom gräset. Plötsligt bland alla ormarna började den största ormen att resta sig och sekunder senare stod ormdrottningen Alexis där mitt framför dem men sköld av ett skyddande magnetiskt fällt. Hon bara hån skrattade och låg medan hon väste åt ormarna.
”Ta dem, hugg dem, förgör dem, dem är era”
Ormarna började genast attackera runt omkring sig. Medan fenixorden började skjuta besvärjelser runt omkring sig. Dödsätarna var nu inte sena att komma in i leken efter Alexis entré. Ett våldsamt fightande med besvärjelser börjande härja överallt. Ron Weasley tog trollstaven redo och avvärjde två attacker från ormarna. Hermione tillkallade förstärkning genom sin talande potronus besvärjelse. Alexis skyddande magnetfällt försvann och hon hade trollstaven redo. Hon sköt fler besvärjelser över Nyphandora Tonks och Remus Lupin. Hon tog sig genom slagfället och skymtade sin bror Adrian en bit bort i full kraft fightas med Narcissa Malfoy.
”Oh, din slymmel om mörkrets herre vetat av det här skulle han vrida sig i graven” fräste Narcissa argsint och gjorde ett utfall. Alexis kunde koppla det först, hennes bror slogs mot deras kusins mamma. Hade han bytts sida? Alexis blev rasande och skulle med raska steg skynda sig dit när någon ställde sig framför henne.

Katie Bell höll sig på skarpen och höll hårt i sin trollstav. Hon såg hur alla besvärjelser flög omkring i luften. Plötsligt stod hon öga mot öga med Bellatrix Lastrange. Katie hann inte göra något innan Bellatrix kyliga rosliga röst ekande fram;
”Avada Kedavra ” och hon föll i marken.
”Draco, kolla höger” skrek Bellatrix sedan åt sin syster son innan hon fortsatte att ta kål på folk ur fenixorden.

”Alexis… Snälla vi måsta prata… Det kan inte hålla på så här” det var Fred Weasley som hoppat framför Alexis för att försöka få ett slut.
”Jag har inget att säga dig din blodsförrädare” sa Alexis och drog trollstaven mot honom på en gång. Fred såg på henne med bedjande blick. Alexis vägrade möta hans blick och halsbandet hon fått av Andreas innan de gift sig satt blängande runt halsen.
”Snälla Alexis, minns du inte hur lyckliga vi var tillsammans på Hogwarts, hur vi ville rymma bort tillsammans, du hatade allt det här” försökte Fred och hans såg på hennes mage, den syntes väl att hon var gravid. De gjorde ont i honom att se, han önskade verkligen det vore annorlunda.
”Tillsammans, hur i helvete kan du påstå att jag, ormarnas drottning, Salazar Slytherins sanna arvtagerska skulle umgås med en smutsig, fattig och avskyvärd Weasley som er, det är VIDRIGT ” fräste Alexis och Fred blev bestört av orden hon sa. Det sårade honom djupt in hjärtat.
”Alexis… Snälla du menar det inte…”
Alla hade hört Alexis sista ord och han se hur hon förvandlade sig till en orm och attackerade Fred. Freds blick fylldes av både panik och rädsla. Ormen högg honom om och om igen. Fred skrek men var oförmögen att röra sig och föll tillslut ihop på marken livlös. Sen slingrade sig den tjocka ormen iväg och var borta.

Draco som slagits ihop med sin moster Bellatrix och Pancy. Det hade tyglat dit både monsterögat, Lovegood och Kingsly. Fighterna hade varit tuffa men det gick ingen större nöd på dem. Han hade sätt sin mamma och kusin fight, men en förundran och förfäran. När han sätt sin mamma fara i marken stel och vit i ansiktet hade han rusat i ilska mot sin kusin.
”Du ska få ångra det här” skrek Draco när han sprang mot Adrian. Adrian som genast sätt honom och hört honom försvann snabbt från platsen. Adrian var en av orden nu och fick hålla sig gömd. Draco böjde sig ner över sin mammas kropp och han höll tårarna inne, han fick inte vara vek, han fick inte vara blödig. Pancy kom och la en hand på hans axel.
”Jag beklagar Draco”
Dödsätarna tog med sig sina döda och skadade och drog sig tillbaka när Alexis försvunnit. Men Andreas såg upp mot himlen innan de gick och sa tydligt,
”Morsmorde” och mörkers märke uppenbarande sig i sin gröna rök på himlen.

George Weasley hade med tårade ögon sprungit fram till sin tvilling på marken och satt nu böjd över honom och sörjde. Freds kropp var ett prakt exemplar av Alexis ormslakt. Hela Familjen Weasley samlades runt honom. Harry tröstade sin gråtande fru Ginny.
”Hon ska få för det här” sa George i sina tårar. Molly skakade nästan av sorg och förtvivlan. Hennes make Artur höll om henne och var mycket sorgsen själv. Freds död var en storförlust. Ron kramade om Hermione som verkade ta de hårt hon också. Ginny sa inget men Harry viste att hon sörjde sin bror. Han höll om henne och fans där för henne. Harry beklagade också att Fred och alla de andra som dött.

Alexis gick upp över grusgången till Dolder huset med bestämda steg och gick in i hallen. Hennes make Andreas kom inte sent efter.
”Det var inte så illa, vi har två döda och fyra skadade, jag tror med säkerhet de andra har fler” sa Andreas.
”Bra, vilka har gått åt?”
”Narcissa Malfoy och John Selwyn” sa Andreas med en låg ton.
”Ja, det var två stora tillgångar, vi ska sörja dem” sa Alexis formellt.
”De andra förlorade Fred Weasley, Remus Lupin, Cho Chang, Emmeline Vance, Mundungus Fletcher, Katie Bell och Dean Thomas men jag tror att dem är fler en så” sa Andreas och han log mot Alexis som log belåtet tillbaka.

”Adrian är det du?”
”Ja, Lavender, det är jag” sa Adrian när han kommit in i det lilla huset.
”Jag blev orolig, jag hörde vad som hände där borta, hur gick det?” undrade hon och kramade om Adrian.
”Mellan 8 och 10 döda av de våra. De andra kom betydligt lindrigare undan, men vi hade ormarna mot oss också” sa Adrian och suckade lite.
”Jag dödade min morbrors fru”
”Gjorde du?”
”Ja, så jag tror inte min kusin kommer låta mig komma undan så lätt, min morbror är redan död, min syster dödade honom” fortsatte Adrian modfälld. Lavender nickade bara och höll om honom.
”Jag kan göra te om du vill?”

Meer!