En ung dödsätares resa

Om du lägger mer tid på dina kapitel så är det inte omöjligt. Själv ät min mamma författare så hon inklusive jag vet väldigt mycket om att skriva böcker.

Kapitel 18.

På svaga ben gick jag upp genom trappuppgången, chockad över mötet med Bella. Mina händer darrade så häftigt att jag inte kunde få in nyckeln i nyckelhålet. Jag tror jag stod där i tio minuter och försökte tränga bort choken innan jag märkte att dörren var öppen. Jag stapplade in i hallen och stannade omedelbart. Lägenheten var fylld av en behaglig värme och doften av mot spred sig runt i rummen tillsammans med värmen. Samir stack ut huvudet från köket.
- Välkommen hem! log han. Chocken gled bort som om den aldrig funnits när jag såg honom. Han stod med en stekspade i handen och med en blårutigt förkläde runt midjan.
- Har du lagat middag? frågade jag och drog av mig skorna med fötterna utan att släppa honom med blicken.
- Inte vilken middag som helst! En fest middag till vår lilla befodrade tjejs ära! log han
Jag stod och gapade i hallen.
Samir skrockade.
- Kan damen befinna sig vid matbordet om fem minuter?
Jag log strålande mot honom. Han blinkade och försvann ut i köket igen. Jag skyndade mig ut i badrummet. Och på rekordtid duschade jag och bytte kläder. Och när jag sen gick ner i vadrdagsrummet- Där vi hade vårat matbord- fick jag åter en chock men denna gång av ett trevligare skäl. Bordet var dukat med vit duk, servetter, vårt finaste porslin... Och hela rummet fylldes av svävande stearin ljus som jag lagt märke till på Hogwarts.
Samir kom in i rummet med två tallrikar med mat. Även han var ombytt.
- åh Samir! Jag flög in i armarna på honom. Han var så gullig! Ordnar festmiddag till MIG.
Vi satte oss till bords och tiden passerade under skratt prat. Samir hade lagat jätte god mat. Vi var klara först vid midnatt och då hjälptes vi åt att diska innan vi trötta gick till sovrummet. Jag sjönk ner bland kuddarna och kröp upp på Samirs arm. Vi låg där. Helt tysta i flera minuter. Sen drog plötsligt Samir upp mig på golvet. Jag flämtade till när han plötsligt gick ner på knä och drog fram en orväckande liten ask. Han drog upp locket. Ringen blänkte till i månljuset som strilade in genom fönstret.

OMR! Heeelt faaantaaastiiisk!

O.M.G!!!!
Du MÅSTE bli författare!!!!!

OMG!!
Asså jag kan verkligen inte beskriva hur bra du skriver. Du skulle lyckas så himla bra som författare! Detta är liksom på proffsnivå! ♥

BÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄST!!!!!!

Super mega BÄST!

OMR!!!!!!! DUUUU ÄR BÄST!!!!!!!!!!!

Alltså herregud! Ärligt talat: Jag gråter... Ni skulle bara se mig nu! Jag menar allvar! Ni är bar för snälla! Det är sällan jag gråter kan jag säga er... Jag blev avkastad av min häst en gång och bröt benet, handleden, knät och nyckelbenet(ganska allvarligt) och inte ens då grät jag! Förstår ni då hur rörd och tacksam jag blir?

Gråter med dig för att du skriver så bra!