Smutsskallarnas beskyddare

Men åh tack! Jag vill jättegärna bli författare, så det är verkligen SUPERMEGAMUGGLISAWESOMEEXTRAULTRAROLIGT att höra att någon tycker att min lilla ff håller bokstandard!
Tack mormor! Ska bli! Vad roligt att höra att du gillar den!
Japp, jag är sjuk men har lyckats slänga ihop ett kapitel nu, det ska bara bearbetas lite. Kommer upp imorgon då det är lite sent nu, är hemma från skolan eftersom att jag som du sa är sjuk och lägger upp det vid 14-15-tiden.

Jaa Vad kul! Och krya på dig förresten ♥

Vaknade idag med hög feber och så svullen hals att jag knappt kan prata. Men efter att ha fått alvedon och tittat på Goblet of Fire så känner jag mig bättre. Jag ska ju inte anstränga mig eller så men jag lyckades i alla fall snubbla fram till datorn och skriva klart kapitlet till er. Jag lägger upp det nu istället då jag inte vet hur jag mår sen. Är faktiskt rätt nöjd med det, hoppas att ni också gillar det.

Kapitel 29
Be mig inte att upprepa det, för jag förstår egentligen inte riktigt själv. Men enligt professor McGonagall, som verkar ovanligt närvarande för tillfället så har han på något sätt fastnat mellan två världar. Hängt och dinglat mellan levande och död, som ett spöke. Lucianna Blacks inre är så fyllt av sorg och hopplöshet att det sargat sönder hennes själ innifrån. Hennes magiska krafter är inte och kommer aldrig bli lika starka som de varit. Förtrollningen var inte korrekt, men fortfarande tillräckligt kraftfull för att göra fruktansvärd skada. Anthon har varit påväg till dödsriket, men fastnat på vägen. Men han ville återvända. Och därför gjorde han det.

- Men det är fortfarande inte säkert att han klarar sig, påminner Madam Abbot, där hon står brevid mig och mäter upp brunaktig vätska. Han är, som du ser medvetslös och har skrämmande låg kroppstemperatur - trettiotvå grader! Jag skulle faktiskt bli riktigt förvånad om han någonsin blir som vanligt.

Jag tränger bort orostankarna och böjer mig fram över min bästa vän. Han ser ut att sova, med slutna ögon och avslappnat ansiktsuttyck. Jag stryker försiktigt bort ett hårstrå från hans kind och en tår rinner nerför min kind och landar mjukt på hans. Jag vet inte vilken av alla omtumlade känslor som snurrar runt inom mig som får mig att gråta - förvirring, lättnad, sorg, orolighet, lycka -, men det är det minsta jag bryr mig om nu. Jag vill bara av hela min själ att han ska återvända. Komma tillbaka och bli den skojiga, smarta, roliga och underbara person jag känner igen honom som.
- Hon har anlänt till Ministeriet nu, meddelar professor Macmillan som jag plötsligt upptäcker står bakom mig.

- Vem? undrar Idah. Inte .. Ja, du vet vem jag menar? Min idiotiska mor.

- Jo, säger han medlidande. Förstår att det måste kännas jobbigt.

- Jag är jätteglad att hon äntligen får vad hon förtjänar, svarar hon i ett försök att inte verka bry sig.

- Och vad hon förtjänar är Askaban, tillägger hon bestämt, fast jag kan ana en liten tår långsamt rinna nerför hennes kind.

Macmillan nickar lite förvirrat och vandrar iväg mot utgången igen. Jag står fortfarande kvar framför Anthons säng med handen runt hans. Idah smyger försiktigt fram och ställer sig brevid mig, utan att säga ett ord. Vi betraktar Anthon under tystnad i flera minuter. Ser på hans livlösa kropp och hoppas att han ska slå upp ögonen nästa sekund. Nej, men nästa då ...
Det är just vad han gör.

- Du lever! jublar jag.
Idah kramar om mig bakifrån och är nära att knuffa omkull mig i sin iver. Glädjen sprudlar inom mig och lättnaden är enorm. Det känns som att alla världens problem just har löst sig. Anthon tittar bara förvirrat på oss utan att riktigt ha något grepp om vad som egentligen händer. Hans blick är suddig och han ser rätt yr ut. Men så verkar det gå upp för honom varför han liggeri sjukhusflygeln och griper ett hårt tag om min skjorta.

- Äntligen är jag tillbaka, mumlar han, men vägrar släppa taget om mig. Det var så hemskt ...

Han stirrar upp mot mig på ett onaturligt sätt som får mig att rysa. Hans ögon som brukar vara piggare än någon annans är hårda och rädda. Jag får nästan bända loss hans vitnande fingrar, men sen lugnar han ner sig ganska fort. Det dröjer inte lång stund innan han somnar. Han har halkat av kudden och ligger snarkande ihopkrupet i mitten av sängen. Idah och jag sitter kvar på varsin sliten träpall i timmar och till slut är det bara Madam Abbot som fortfarande vandrar runt och sköter om sina patienter. Huvudet känns tomt av allt som hänt, men jag har ändå en tanke kvar - det kommer att lösa sig.

Anthons perspektiv
Världen försvinner bort igen. Ännu en gång spelas scenen upp innanför mina sluta ögon. Jag minns det så väl, så skarpt och det är med fasa jag hör avgrundstjutet för mer än tionde gången.

- Avada Kedavra!

Jag hinner bara få en smymt av de mordlystna ögonen som siktat in sig på att träffa mitt hjärta med den kraftfulla dödsförbannelsen, innan jag känner dess verkan. Jag hinner inte känna någon smärta, men hela jag blir svart inuti och jag märker hur min själ lämnar min kropp, samtidigt som jag ser en grön ljusstråle blixtra förbi och en skarp smärta i vänsterhanden. På ett ögonblick vänds jag uppåt och ska just susa iväg till en annan värld, när jag upplever hur något tar emot och jag kommer motvilligt tillbaka till det universum jag befann mig i förut. Först blir jag både förvånad och förskräckt över att helt plötsligt ha dragits tillbaka, när jag fått veta att jag hör hemma i ett annat, avlägset rike helt olikt det här. Men det räcker med att se Katyas ansikte för att jag under en sekund ska välja väg och utan förvarning susa ner igen för att göra henne sällskap där nere. Jag hinner inte mer än att känna mig hemskt illamående, innan allt blir suddigt och försvinner.

SÅ SUPERMEGAFANTASTISKTUNDERBARTAWESOMEBÄST

HAN LEVER IGEN
HAN MÅR BRA
DEN DÄR VIDRIGA MÄNNISKAN DÖDADE HONOM INTE
GRÅTER NU
SÅ GLAD

Tycker det var väldigt bra förklarat det där med att han fastnade på väg till dödsriket. Väldigt bra förklarat.

Men jag trodde att Katya dödade Lucianna?



Hur som helst, tycker det är imponerande av dig att få ihop det här grymmiga kapitlet fast du är sjuk. Det bästa hittills, skulle jag vilja påstå.

jag håller helt med True Potterhead,
det var ett jättebra kapitel!! Och du ska verkligen vara nöjd

HEEEELT GRYMT!!!!!!!!! DU HAR NOG HÖRT DET NÅGRA GÅNGER NU, MEN DU ÄR LIKSOM BÄÄÄÄÄÄÄÄST!!!!


OCH,DET BÄSTA AV ALLT, ANTHON LEEEEEEEEEEEEVER!!!!!!YAAAAAAZ!!!!!

ASBRA!!!

Oj glömde att jag mördade Lucianna xD Vi säger väl att hon verkade död men blev bara medvetslös Och taaaaack alla som skrivit, finns inga ord för hur glad jag blir. :')

jag her inte sett att det har kommit mer, men nu ser jag det, gud vad gudumligt bra du skriver när du vill!

Jag har nu löst igenom hela berättelsen och WOW. Verkligen en av de bästa fanfictions jag någonsin läst. Det är fantastiska beskrivningar och storyn håller i sig från början till slut utan att bli otydlig eller trist eller så. Jag har verkligen njutit av varenda kapitel. BRA JOBBAT!

*bevakar*

EDIT: såg just din profil och WTF! Är du 12?! Om jag hade skrivit så bra när jag var 12 hade jag typ släppt en bok vid det här laget eller nåt. *så avis*

Good!