Att tvingas välja (1:a generationen)

MAN FÅR INTE GÖRA SÅ NÄR NÅGON LÄSER OCH VILL ATT DET SKA BLI BRA!

Gaah vet seriöst inte hur jag ska förklara din underbara ff och din otroliga skrivartalang, vad frustrerande 8E
Älskar din ff, längtar efter mer 83 ♥

fan vad bra!!

OH HERRE MEN NEJ! JAG ÄLSKAR JU CLAVERY MEN JAMES OCH HAN VISSTE OCH NEEJ MEN GOOOSH!

herregud jag är lite oaktiv i sisådär en vecka och när jag kommer tillbaka finnd det typ TRE NYA KAPITEL
You're really are an Amazing sweet Little author ♥

p.s men herregud james det här är ju nästan deprimerande

Jag shippar dem fortfarande... o.o'

Tycker dock att någon annan än endast Claire ska få allt skit >.<' Jag menar, Avery skulle väl faktiskt kunna vara kär i henne och välja henne? ._.' Gah, hatar när det avslutas på det här viset x)
Jag tror inte jag kommer sluta shippa dem på ett tag... >.<
Fantastiskt, älskvärt...! ♥

Förlåt, Förlåt och återigen förlåt! Jag har haft fullt upp de senaste veckorna så jag har inte hunnit skriva någonting. Men nu har jag tvingat mig att i alla fall skriva ihop något litet, så jag hoppas ni gillar det i alla fall!
_______________________________________
Kapitel 26
Jag vet inte riktigt vad som var jobbigast. Att berätta för mina föräldrar att jag, halvnaken, bråkat med James på öppen gata eller att Avery aldrig åkt hem utan spenderade natten i mitt rum. Jag visste med en gång att det inte var någon idé att dölja allt detta för mina föräldrar. Någon granne skulle förr eller senare skvallra. Det var ett samtalsämne som jag aldrig trodde jag skulle ha med mina föräldrar. Jag erkände nästan allting. Mina möten med Avery på skolan höll jag för mig själv men vad vi gjorde i mitt sovrum kunde jag inte komma undan att erkänna. Samtidigt som orden bara gled av min tunga kunde jag se hur jag krympte i deras ögon. Jag var inte längre deras lilla flicka. Och jag visste att de aldrig någonsin skulle kunna se på Avery på samma sätt igen.
- Snälla säg att ni använde skydd, sa pappa.
Han gick runt i vardagsrummet och kokade som ett ånglok.
- Richard, snälla! sa mamma snyftande.
Hon tyckte inte om samtalsämnet men varför hon grät när det var jag som blivit förödmjukad precis utanför vårt hus. Inte ens jag grät. Minuterna efter att allting hänt och efter att jag hört smällen från när Avery transfererade sig härifrån hade jag gråtit slut på alla tårar jag hade i min kropp. Jag kände mig som ett russin efteråt. Torr och helt tom. Sedan dess har jag inte fällt en enda tår. Däremot sover jag dåligt. Hela natten ligger jag bara och stirrar upp i taket. Allt jag vill är att höra knackningar mot fönsterrutan. Men varje morgon får jag möta en ny dag utan att ha fått se min bästa vän vid min fönsterruta. Idag går tåget tillbaka till Hogwarts. Caroline åkte redan dagen efter juldagen. Något arbete som tydligen var akut.
- Claire, är du redo att åka? ropar pappa.
Jag står i mitt sovrum med väskan intill mig. Jag står framför fönstret och tittar ut på James hus. Det ser ut att vara öde. Som om de flyttat ut över natten. Men jag vet att James står någonstans där inne. Kanske bakom en av gardinerna. Kanske står han och tittar precis som jag.
-Claire!
-Jag kommer! ropar jag.
Jag tar väskan och går ner. Mina föräldrar står i hallen och väntar på mig. Mamma lägger armen runt mina axlar och tillsammans går vi ut till bilen. Pappa tar min väska och lägger den i bagaget. Vi sätter oss i bilen men kör ingenstans. Alla tre väntar. Det känns inte rätt att åka utan James och Sirius. Pappa suckar och backar till slut ut från vår uppfart. Det här känns inte rätt.
- Stanna! säger jag efter en stund.
Pappa stannar och både han och mamma vänder sig om och tittar förvånat på mig.
- Jag kommer snart tillbaka, säger jag och öppnar dörren till baksätet.
Jag springer över vägen och upp för trappan till familjens hus. Lätt andfådd knackar jag på dörren. Snälla James, om du öppnar, släng inte dörren i ansiktet på mig. Steg hörs och jag känner hur hela jag fylls av något som jag tror är hoppfullhet. Dörren öppnas men det är inte James som öppnar.
- Claire, vad gör du här? Borde du inte åka till tåget? frågar Mrs Potter vänligt och förvånat.
- Det är just därför jag är här Mrs Potter. Jag tänkte att James och Sirius kunde åka med oss till tåget, säger jag.
Hon har samma bruna färg på ögonen som James har.
- Jag trodde att du visste. James och Sirius använde sig av flampulver. De åkte precis, säger hon sakta.
Jag blinkar.
- Åh, jaha, säger jag.
- Men som sagt, jag trodde att du visste. James sa till Sirius att han hade pratat med dig.De bråkade faktiskt om det hela morgonen. Sirius förstod inte riktigt varför de skulle ta flampulver när de brukar åka med er. Men tydligen var James tvungen att åka till skolan för att ha något möte om quidditchen, säger Mrs Potter.
Jag hör hur hennes förvåning är äkta och att hon snart utifrån mitt frågande ansikte kommer inse att hennes son ljög.
- Juste! Nu när du säger det så sa han någonting om ett möte. Tack så mycket och förlåt att jag störde, säger jag och börjar gå tillbaka till bilen.
- Claire! ropar hon efter mig.
Jag vrider på huvudet.
- Det kommer lösa sig. Det är jag säker på, säger Mrs Potter och stänger sedan dörren.
Jag tittar på den stängda dörren för en stund. Självklart vet hon. En mamma vet alltid. Om nu inte någon granne har skvallrat. Jag går tillbaka till bilen och sätter mig i backsätet.
- Vi kan åka nu, säger jag.
Mina föräldrar byter en blick innan pappa startar bilen igen och vi åker mot tåget. Den här terminen kommer inte börja bra.

Åhh... Så sjukt bra!!!
Älskar allt♥

Suveränt! Älskar verkligen det ^^

Såååå omfg!!!! Asså när James kom in i dörren:O Neej lämna inte Avery ((