Ondskans dotter
Forum > Fanfiction > Ondskans dotter
Användare | Inlägg |
---|---|
granger_fan
Elev |
Hur sa? Skriver du igen? Fett kul! Jag kommer läsa, hihi
Wit beyond measure is a man's greatest treasure Tja! Läs gärna min ff: "Mitt liv söm spöke"!!! 17 nov, 2017 22:01 |
potter_fan
Elev |
Kapitel 36
Hon var vilse. Inte bara i slottets oändliga korridorer, men i sina egna tankar. Allt det hon var, eller trodde att hon var till för bara några dagar sedan, var en lögn. Hon var dubbelmagiker, sjutton år och dotter till en mördare. Hon visste inte ens vad som var sant längre. Hur länge hade hon egentligen bott på barnhemmet? Var hennes föräldrar verkligen döda, eller var det också bara en lögn? Hon ville inte tro på Snape - det kändes bara som en bra princip att inte lita på en lärare som har lektioner nere i fängelsehålorna. Hon hade dessutom känt honom i mindre än en vecka, och inte gav deras första möte någon tillit heller. Men å andra sidan - hur väl kände hon Matt då? Eller Ollivander för den delen, som hon inte känt mycket längre än Snape? Alla hon kände började kännas som främlingar. Till och med Mary hade säkert hemligheter och lögner. Ugh. Det var som att börja om sitt liv från början och försöka lära känna sig själv igen. Ett ljud som blev högre och högre väckte henne ur sin tankegång. Det tog ett tag innan hon insåg att det var ljudet av en stor grupp elever som precis kommit ut från en lektion. Det tog ytterligare ett tag innan hon insåg att hon själv hade lektion snart, vilket av någon anledning gjorde henne på mycket bättre humör. På grund av de speciella omständigheterna visste hon inte vilket ämne hon skulle ha, men hon visste precis var det var så hon behövde inte stressa. Runt hörnet kom en svärm av elever, som av längden att döma såg ut att vara mycket yngre än hon själv. Det var alltså så man såg ut om man var elva år. Hon var verkligen inte i närheten av det, så Snape kanske inte hade ljugit om exakt allt. Men ändå… hon tyckte fortfarande att han var en idiot. “Snälla! Stanna inte mitt i korridoren! Om ni ska till en lektion föreslår jag att ni tar er dit nu för att minska trängseln. Ta på dig tröjan igen, Miller!” Runt bland alla elever gick en mycket äldre elev och hojtade olika saker. Han såg ut att vara i Vanessas ålder, och hade svart hår och glasögon. Vid det här laget hade hon lärt sig elevhemmens färger utantill (så lång tid tog det inte, eftersom det bara fanns fyra) och hon kände igen det röda och gula på elevens klädnader; han var från Gryffindor. Enligt rykten skulle Slytherin och Gryffindor vara varandras motsatser och eviga rivaler och så vidare. Hon hade inte riktigt brytt sig om det där, men nu blev hon genast lite orolig. Skulle han titta konstigt på henne om han visste att hon var i Slytherin? Hon hade visserligen inte någon uniform på sig, men just nu kändes det som om allt möjligt var stämplat i ansiktet på henne: dubbelmagiker, Slytherin, främling… Men han tittade inte konstigt på henne. Faktiskt så tittade han inte alls på henne, för han var för upptagen med att se till att alla kom fram dit de skulle. Varför skulle han bry sig om henne förresten? Han hade väl ingen aning om vem hon var, varför hon gick omkring där, eller allt det hon tänkte på. Han kunde inte se de imaginära, gråa molnen som hopade sig över hennes huvud, och som blev tyngre för varje steg hon tog. _______________________ Tack igen för att ni läser och kommenterar. Har äntligen kommit igång ordentligt nu (jag lärde mig äntligen att jag ska skriva på helgen om jag vill få något gjort) Situation radical So radiating beautiful A combination bursting out of my head This is where it all goes down in the end So welcome to the edge 18 nov, 2017 10:48
Detta inlägg ändrades senast 2017-11-21 kl. 21:33
|
LunaLovegood123
Elev |
Toppen
18 nov, 2017 14:02 |
Borttagen
|
Super!
18 nov, 2017 18:09 |
potter_fan
Elev |
Tjo! Nu är det helg jättesent och jag skulle ha skrivit det här under helgen, men har varit upptagen med Sims (sämsta ursäkten, men men). Hoppas verkligen att jag kan hålla mig till att skriva ett nytt kapitel varje helg (håll tummarna!)
Kapitel 37 Hon tänkte inte på så mycket vart hon gick, men nu var det ingen tvekan om att hon hade kommit till biblioteket. Det påminde lite om ett enormt antikvariat, ett sånt hon hade varit inne i någon gång när hon var… ja, yngre i alla fall. Hon var van vid att böcker, särskilt gamla, alltid handlade om tråkiga saker - realistiska saker. Medan hennes böcker var fyllda med historier om jättar och andra magiska ting handlade alla andra böcker om historia och samhälle, eller om insekter. Men här måste ju i stort sett alla böcker handla om magi, det var ju en magisk skola trots allt. Med höga förhoppningar drog hon ut första bästa bok ur en bokhylla och läste titeln på omslaget: “14 saker du inte visste om glumbumbeln - Nordeuropas mest underskattade insekt”. Okej, det var inget. Besviket ställde hon tillbaka boken. Hon brydde sig inte om glumbumbeln var magisk eller inte; bara att hela boken handlade om en enda liten insekt fick henne genast att tappa intresset. Men hon såg att det åtminstone fanns sittplatser där inne, så hon satte sig vid ett av borden som antagligen användes till att plugga vid. Det lät nästan spännande, att sitta omringad av böcker och skriva långa, oändliga uppsatser om magiska svampar… eller inte. Hon suckade och sjönk ihop över bordet. “Behöver du det där, eller kan jag ta den?” Vanessa tittade upp för att se vem som precis pratat. Det var den svarthåriga eleven, som pekade på ett nedklottrat anteckningsblock. “Va..?” svarade hon dumt. Sen såg hon att han var på väg att upprepa sig och tillade: “Nä, det är lugnt. Den är inte min.” Han tackade och lade den ovanpå en hög med böcker han hade i famnen. “Var inte du i någon korridor och hjälpte elever eller nåt förut?” frågade hon innan han hann gå. Han nickade, och smålog. “Jo, men jag har håltimme och nu har jag fått i uppdrag att lämna tillbaka dem här böckerna som någon elev tagit utan lov. Håltimmar, du vet - skam den som har kul.” “Jag har inte direkt haft några, så jag skulle inte veta. Fast jag har inte haft några lektioner alls, så jag antar att det är det jag har nu”, sa Vanessa. “Jag är ny här.” Han ställde genast ner böckerna på bordet och satte sig framför henne. “Va, så du menar att du precis börjat här?” frågade han intresserat. “Ja… om inte “ny” betyder något helt annat här”, sa Vanessa. Han skrattade lite åt det. “Nä, jag har bara inte hört talas om någon som bytt skola förut, allra minst sista året”, sa han. “Jag bytte inte skola.” “Inte?” “Nej, men det är faktiskt ganska lustigt. För bara några dagar sedan bodde jag på ett barnhem, helt utan magi, och nu går jag här och förväntas kunna allt om det.” Hon visste inte varför hon valde att berätta det för just honom. Antagligen för att han var den första elev som varit genuint trevlig mot henne. “Åh, jag växte också upp hos mugglare… fast jag antar att de du bodde hos var mycket trevligare än mina”, sa han. “Jo, det var de väl”, började Vanessa, men sen kom hon på allt hon inte fått veta, och hur hon inte litade på någon och hade plötsligt inte lust att prata om dem längre. “Men vad gjorde de du bodde med, som var så hemskt?” frågade hon istället. Det fick honom att skratta igen. “Vad gjorde de inte för att göra mitt liv så miserabelt som möjligt? De låste in mina skolböcker så att jag inte kunde göra mina läxor, och de förväntade sig hela tiden att jag skulle hitta på något dumt, vilket gjorde att de ibland fräste eller skrek när de pratade med mig. Det var en gång, när min kusin…” Tiden nästan försvann, och Vanessa fortsatte att lyssna på när den svarthåriga, glasögonprydda eleven pratade. Ibland ställde hon frågor eller kontrade med något som hon varit med om på barnhemmet. “Men du träffar dem fortfarande, eller?” frågade hon efter ett tag. “Nja, det var ett tag sedan jag såg dem sist, och jag tvivlar på att jag kommer att se dem igen”, svarade han och log bittert. Innan hon hann fråga mer om det bytte han samtalsämne. “Vilket elevhem är du i?” frågade han och nickade menande mot hennes kläder. “Åh, jag ska ta på mig uniformen snart. Jag är i Slytherin… är det okej förresten att vi pratar med varandra? Med tanke på att du är Gryffindor och så..?” Det verkade som om han inte fattade vad hon sagt först. “Jag tror inte att det är någon fara. Även om våra elevhem kanske bråkar onödigt ofta brukar de flest i elevhemmen vara sams. Och om någon ska vara orolig så är det jag, för det är ni som börjar bråken”, sa han, “och om jag inte är orolig, behöver du inte vara det heller.” #### Vet inte om ni redan har gissat vem eleven är, men hans namn kommer fram nästa kapitel. Älskar hur han börjar prata om sig själv med en främling som han precis träffat, hehe... Situation radical So radiating beautiful A combination bursting out of my head This is where it all goes down in the end So welcome to the edge 27 nov, 2017 01:14 |
LunaLovegood123
Elev |
Great!
27 nov, 2017 06:56 |
Borttagen
|
Good!
27 nov, 2017 14:20 |
potter_fan
Elev |
Så var det söndag och min (in)officiella uppläggningsdag! Jag är fett stolt över mig själv som har lyckats hålla igång med det här, och jag ska fortsätta jobba hårt för er skull.
Kapitel 38 “Harry! Vad gör du här?!” Ett huvud stack fram bakom en bokhylla. Det verkade vara en elev, men hon hade ingen uniform - vilket Vanessa inte heller hade i och för sig. Hon hade flammande rött hår som hängde i lockar ner till axlarna. “Jag tyckte att jag var tydlig när jag sa att jag inte ville ha dig här… Är det där bibliotekets böcker?” Hon pekade på traven böcker som eleven, Harry, hade ställt ifrån sig. Han tittade på dem som om han precis insett att de var där. Sen tittade han upp på den rödhåriga flickan och såg helt plötsligt ut som om han ertappats med något dåligt. “Jag vet att det ser illa ut, men jag kan förklara”, började han haspla ur sig. “Jag skulle lämna tillbaka de här åt någon annan. Snälla Phil, jag lovar.” Flickans ögon smalnade och hon ryckte åt sig böckerna. “Jag heter Philippa, så varför du envisas med att kalla mig Phil är ett mysterium, och jag har bannlyst dig från biblioteket så stick iväg och ta med dig dina usla ursäkter.” Harry började gå iväg men sen vände han sig om en sista gång. “Vad heter du förresten?” frågade han, och tittade nu på Vanessa. “Vanessa… Och du är Harry, va?” Han log och nickade. Sen tog han sig ut så fort han kunde för Philippas hår såg ut som om det skulle fatta eld om han stannade länge till. “Du vet väl att han har en flickvän?” frågade Philippa plötsligt. Vanessa såg förvirrat på henne. “Ja, han har en flickvän, så försök inte nästla dig in hos honom bara för att han är populär.” “Jag försöker inte nästla i något alls”, svarade Vanessa uppriktigt. “Jag vet inte ens vem han är.” Philippa stirrade ett tag på henne, som om hon inte trodde sina öron, men sen sprack hon upp i ett leende. “Du vet inte vem han är alls? Över huvud taget?” Hon såg riktigt förväntansfull ut - Vanessa hade kunnat säga att julen kom en månad tidigare och fått samma reaktion. “Jag vet ju hans namn men inte så mycket mer”, sa hon. “Äh, namn är inte så viktiga”, sa Philippa, som för bara någon minut sedan rättade Harry när han kallat henne Phil. “Men jag trodde aldrig att jag skulle hitta någon på den här skolan som inte vet vem han är. Ska vi vara vänner? Om du vill alltså. Fast varför skulle du inte vilja det? Om du gillar att vara ensam kanske, men det gör du väl inte? Det skulle ju vara jättehemskt. Förresten så letade rektorn efter dig för en halvtimme sedan.” Allt kom på en gång så Vanessa kunde knappt uppfatta det sista Philippa sagt. “Sade du att rektorn letar efter mig? Var är hon?” frågade hon. “På sitt kontor såklart”, svarade Philippa, “men du svarade inte på min fråga… “ Det var för sent, för Vanessa hade redan gått. Hon var rätt stolt över sig själv när hon kom fram till kontoret. Hon hade trott att hon skulle irra runt hela slottet innan hon hittade men hon hade gått nästan raka vägen dit. När hon gick in på kontoret kom hon på att hon glömt att knacka, men det var ingen där som lade märke till det. Hon såg att det var flera personer där, varav några inte var människor, utan korta varelser med långa öron. Alla verkade vara upptagna med att städa, antagligen efter den där attacken. “Miss Dolder, var har du varit? Jag har väntat på dig i över en timme, trots att du visste att du skulle komma hit. Förklara dig.” McGonagall kom fram till henne medan hon viftade med sin stav åt ett annat håll för att hålla en kristallkrona i luften så att en av varelserna kunde fästa den ordentligt i taket. “Jag fick veta det för bara en kort stund sedan”, sa Vanessa förvirrat. “Innan dess var jag hos professor Snape.” McGonagall lade undan staven när kristallkronan var fäst. “Så du fick inte mitt meddelande?” frågade hon. “Nej”, sade Vanessa. “Skulle jag ha fått det?” Rektorn tittade bekymmersamt på henne. “Du sade att du var hos Snape. Varför?” sade hon. Vanessa tvekade. Vad hon egentligen gjort där? Från början trodde hon att det var ett lamt försök att hålla en lektion, men i slutändan blev det ju något helt annat. “Han… berättade några saker för mig”, började hon försiktigt för att se om McGonagall skulle reagera. Det gjorde hon inte, så Vanessa fortsatte. “Han sade att jag är sjutton år och att min pappa var en mörd… att han var en ond trollkarl. Är det sant?” McGonagall stelnade plötsligt. Hennes ögon var uppspärrade och hon blev blekt som ett lik. “Ja, jag är rädd att det är det”, sade hon, “och nu vill jag att du kommer med mig för professor Snape har precis försatt dig i livsfara.” Situation radical So radiating beautiful A combination bursting out of my head This is where it all goes down in the end So welcome to the edge 3 dec, 2017 15:48 |
LunaLovegood123
Elev |
Älskar det, wow redan 38 kapitel, grattis. Brukar ge upp efter 10 men bra att du inte har gett upp för det är en bra historia.
Får jag dock ge dig ett litet tips? Du skulle behöva lite fler styckindelningar. 3 dec, 2017 15:51 |
Borttagen
|
Good!
3 dec, 2017 16:54 |
Du får inte svara på den här tråden.