Children of Us [SV] [PG]

Wohoo, Alexis goes EVIIIL!

Wonderful ~

Meer

Alexis, ond?? De trodde jag verkligen inte.
Vad hände med Fred??

He's gone from her mind, MOHAHAHAAA! >:3

Vad ska hända nu?
TÄnk om Alexis blir galen eller nåt.

Jag som tyckte att Alexis var en sån snäll och fin tjej, gillar verkligen inte bad Alexis. Men nu vill jag iallafall ha mer

Det mesta av era funderingar kommer att få något så när svar. Ja, jag gillar också den snälla-Alexis mer, än den Alexis som hon blivit så här långt i historien. Det finns en mening med allt. Och it will be darker still...

------
Kapitel 29
Unpleasent surprice!
14 Januari 1999

En stor orm slingrade sig i gräset utanför ett hus i ett mugglar område. Den gjorde spår i snön, men ingen skulle kunna tro att det var en orm som gjort spåren. Det var mörkt, solen hade gått ner för någon timme sedan. Ormen slingrade sig närmare och närmare huset och väste. Verandadörren stod på glänt och ormen slank in i huset. Där på golvet låg ett litet spädbarn, bara några månader gammal. En liten pojke. Ormen slingrade sig närmare det lilla barnet som började skrika. När ormen kom tillräckligt nära hög den till och skriket tystande. Men den lilla pojkens mamma hade hört skriket och rusade in i vardagsrummet. Hon skrek av förfäran när hon fick syn på sin döde son och en stor fet orm på golvet med blod på huggtänderna. Ormen stirrade på henne och hon stod som stel av skräck. Ormen reste sig och en stund för en sekund stod en annan kvinna i rummet. Henne röst ekade hånfullt och hon såg iakttagande på kvinnan.
”Mandy gamle vän” hördes den nya kvinnas röst innan hon åter igen försvann och den stora ormen fans på golvet igen. Mandy vågade fortfarande inte röra sig, hon var säckslagen och chockad. Ormen slingrade sig snabbt och smidigt mot Mandy. När den kommit tillräcklig nära anföll den och den lämnade aldrig ett levande byte efter sig.

Alexis kollade ut genom vardagsrumsfönstret mot stjärnorna. Allt var äntligen under kontroll. Hon hade dödsättarna i sitt våld. Några hade vägrat se henne som den nya ledaren och då hade hon skickat ormarna på dem. Nu hade hon fått respekten hon ansåg sig förtjäna och ville ha. Januari hade kommit och snön var fortfarande kvar. Vintern hade varit ovanligt kylig. Plötsligt kände hon en hand på sin axel och någon kysste henne i nacken.
”Så du har kommit hem nu” hörde hon en sträng och arg röst.
”Ja, jag är hemma nu” sa Alexis tonlöst, hon hade åkt bort och varit bort längre än överenskommet. Det gillade inte Andreas alls.
”Du skulle komma hem för tre dagar sen” sa Andreas surt och vände henne mot sig så de stod ansikte mot ansikte.
”Ja, men jag hade saker att uträtta” sa Alexis och höll tonen och huvudet högt.
Andreas såg misstänksamt på henne. Vad skulle hon ha gjort utan hans vetskap.
”Jag är din make och du ska berätta allt för mig, vart har du varit?” sa Andreas i ytterligare ett försök att få ur henne vart hon varit.
”Jag tänker inte säga det, det är min ensak” sa Alexis och fnös. Hon drog sig ur sin makes grepp och gick med bestämda steg bort genom rummet.

Under eftermiddagen dök en ung kvinna upp vid Dolder huset och knakade på dörren. Andreas gick genast för att öppna. Han kollade först fundersamt på henne. ”Ja? Och vem är du?”
”Jag är Miss Pansy Parkinson herrn. Jag skulle hjälpa till i ert hushåll” sa den unga kvinnan lite försiktigt men med respekt.
”Kom in då” sa han snävt och öppnade dörren helt. Pansy gick in i huset, hon hade aldrig varit där. Bara hört om stället från Draco Malfoy, en klasskompis när hon gick i skolan.
”Ja det finns inte så mycket att säga, det är min fru som kommer att säga vad du ska göra och inte… Samt så får du dubbel kolla med husalfen hur saker och ting sköts här” sa Andreas kort och såg betraktande på henne. Pansy nickade, ”Ja, det ska jag göra” sa hon kort.
”VERA” ropade Andreas högt och gällt. Den gamla husalfen kom genast ut i hallen.
”Ja herrn, ni ropade på mig” sa hon i mycket underlägsen ton.
”Ja det gjorde jag… Det här är Miss Parkinson, hon ska börja jobba här och ta hand om hushållet tillsammans med dig” sa Andreas bestämt. Vera kollade på Pansy med granskade blick. Sen svalde hon lågt och kollade på sin herre. ”Är herrn besviken på Vera, har Vera gjort något dumt. Ska Vera bli ersatt efter fler års trogen tjänst hos familjen Dolohov” sa Vera mycket underlägset och ledsamt.
”Strunt prat, visa nu Miss Parkinson till sitt rum och sedan vad hon ska göra” sa Andreas och lämnade dem. Vera var sur och trodde att dem inte uppskattade det slit hon gjort med sin ömma gamla slitna kropp. Men hon gjorde lydigt som hon blivit tillsagd.

Några timmar senare gick Pansy till biblioteket och knakade på dörren innan hon klev in.
”Frun, middagen är serverad i salen” sa hon i vänlig ton.
”Jag kommer” sa Alexis stramt och reste sig ur stolen och la ifrån sig pennan. Hon höll på med lite anteckningar. Alexis följde med den nya hemhjälpen till salen och satte sig på sin mors gamla plats och Andreas satt där hennes pappa brukat sitta. Hon vande sig aldrig riktigt vid att det var annat nu. Maten serverades kort där på, det var saftig fläskkarré med pommes och sås. Alexis svald hon hade inte riktigt någon aptit kände hon. Hon hade känt sig lite knepig den senaste tiden. Andreas märkte tydligt att under slutet av december och i januari hade Alexis inte varit sig riktigt lik. Han kunde inte sätta fingret på det, men han orkade inte med ovetskapen.
”Alexis, mår du dåligt? Är vad är det som är fel? Du har varit så konstig sista tiden?” undrade Andreas med halv kyligröst, men rak på sak.
”Det är ingenting ni ska oroa er i” sa Alexis likadant tillbaka, snabb i repliken som hon kunde vara ibland.
”Jag befaller dig att berätta varför du varit så konstig den senaste månaden?” sa Andreas nu strängt nästan argt.
Alexis fnös bara åt honom och petade i maten lite trotsigt.
”Sluta bete dig som en förvuxen tonåring, du ska fylla 20” fräste Andreas argt.
”Men jag säger att det inte är något” sa Alexis lite fräsande tillbaka.
Andreas reste sig upp och slog näven i bordet så att det skakade till.
”JAG BEFALLER DIG ATT SVARA OCH DÅ GÖR DU DET” skrek han argt. Alexis reste sig upp hon också blickade lömskt men illsket på honom.
”Jag väntar barn” fräste hon surt och med raska steg tänkte hon lämna rummet. Men när hon passerade Andreas tog han tag i hennes arm.

OMG! Jag visste väl att Alexis var med barn, meeer!

oooohhh! Shit vad spännande! ♥

Jag visste också det! ;D

Awesome