Forbidden love PRS Lupple och Emma07

Sienna både hörde och kände honom, och hans ord betydde otroligt mycket. Bara att få höra hans älskade röst, få hans trygghet och på något vis också känna sig trygg bara av det. Hon ville svara honom, hon ville kunna säga hur gärna hon ville stanna hos honom och barnen, bara få hålla barnen hos sig igen. Men ansiktsuttrycket kanske sade sitt, hur hon verkade lugnare av hans ord och hon lyckades krama hans hand lätt - visserligen svagt, för det fanns knappt någon ork kvar i hennes kropp. Men ändå lyckades hon uppbåda någon kraft hon inte visste att hon hade, och inte långt därefter kämpa upp ögonlocken.

Han kände hennes lätta kram mot sin hand och ville nästan skrika av lycka men det var inte allt. Hon öppnade sina ögon och det om nått var lycka.
Att se dem där ögonen igen. De där vackra ögonen.
Det syntes att hon inte mådde bra, att hon var utmattad men det syntes också liv och för honom var det mer än allt.
"Åh älskade Sienna."Viskade han och smekte undan hennes hår från hennes ansikte.
"Du fixar detta." Viskade han och log mot henne.
"Doktorn, hon har öppnat ögonen." Sa han mot dörren men tittade lika fort tillbaka på henne och höll hennes händer hårt.
" Om jag kunde magi älskling så skulle ja ge dig all min kraft just nu. Så du blev bättre." Viskade han och log svagt.

Sienna ville säga honom så mycket, men hon var bara tvungen att vänta tills hon hade ork nog för det. Just nu var det kamp nog att hålla sig vaken, men att få vila blicken på honom igen - en blick som fortsatt blev allt mindre dimmig - var guld värt. Hon lyckades lyfta blicken då läkaren kom in, som genast tog några värden och kollade över henne och log emot Edvard.
"Det verkar som om den värsta faran är över - har hon nu klarat det mest kritiska så ska inte resten bli några problem. Hon kommer med all rätt vara utmattad ett tag, men hon måste vila ordentligt och ta det lugnt så ska hon nog snart kunna vara på benen igen" sade han vänligt och log emot de båda.
"Du har en kämpe till fru, det får jag säga. Den andre läkaren gjorde en stor tabbe, och att förlösa två barn är jobbigt nog utan att vara förgiftad samtidigt. Bara en av dem är illa nog för att kunna bli det sista man gör" sade han, var rätt förvånad över hur hon fixat det.

Han log tacksamt mot läkaren, över det han sa. Det mest kritiska var över.
Det betydde allt. "Hon kommer vila tills hon blir trött på att vila." Sa han och log lyckligt.
"Jag vet, hon är den bästa." Log han och slutade sedan le och nickade.
"Jag är väl medveten om det. Han kommer inte få jobba nått mer." Sa Edvard skarpt, att han nästan förlorade sin fru- den mannen skulle önska att han aldrig satt sin fot i detta hus.
Han reste sig upp och släppte en av hennes händer och skakade hand med läkaren. "Tack för allt." Sa han innan han släppte taget och satte sig igen och tog hennes händer.
" Hör du det- du är en kämpe." Log han och pussade henne lätt på läpparna.
"Men det visste ju jag." La han till och log lyckligt mot henne.

Läkaren kunde inte hindra ett lätt skratt och log emot honom.
"Det låter lovande. Jag kan gärna ställa upp och intyga vad han gjorde fel, han kan lätt förlora sin läkarlicens för det här. Men jag borde lämna er ifred igen. Tveka inte att höra av er ifall något ändras, med henne eller barnen", sade han, log och skakade hans hand.
"Det är inget att tacka för. Jag har känt hennes familj i år nu, och man bryr sig om dem", sade han vänligt, lämnade dem dock snart ifred igen. Sienna kände sig gradvis och väldigt långsamt allt starkare, stark nog för att lyckas le lite och än en gång krama hans hand.
"Jag älskar dig", lyckades hon svagt få fram.

Edvard nickade leendes.
"Jag hör av mig till dig ifall minsta ändring skulle infalla." Sa han och följde honom med blicken för att sedan vända den tillbaka till Sienna.
Han kände kramen, såg leendet och hörde hennes ord och det betydde precis allting.
" Jag älskar dig så mycket." Sa han och smekte hennes kind och log brett.
"Ansträng dig inte nu. Vila lite till sen måste vi be tjänstefolket om att byta dessa lakan. Sen tar vi in barnen igen. Om du vill. Din mamma tar hand om dem just nu." Sa han och log svagt mot henne.

Sienna log mjukt tillbaka emot honom, vågade sig på att nicka lätt och nästan prövande. Som om hon prövade hur mycket krafter hon hade, om hon ens skulle orka eller inte. Hon ville hemskt gärna få dit barnen igen, få hålla dem i sin famn och förhoppningsvis vara lite mer med den här gången.
"Gärna, men jag vill sova lite först", mumlade hon nästan, hon var totalt slut och att sova lät extremt lockande. Men denna gången trodde hon att det faktiskt var god sömn och inte att hon blev sämre igen. Hon lutade huvudet lite mot hans hand, för att sluta ögonen och somnade nästan omedelbart av utmattning.

" Sov älskling. Jag vakar. "Log han och pussade hennes kind och såg henne sedan somna kort därefter. Han ville väldigt gärna skriva om denna dag men det fick vänta eftersom hon hade tagit hans ena hand gisslan inte för att han klagade.
Han tittade upp när hans mamma kom in i rummet och kramade om honom.
" Det var ett misstag vår doktor gjorde Edvard. Ingen idé att tala om det med någon." Viskade hon och Edvard stirrade argt.
"Mor, försök inte ens. Min fru kunde ha dött. Den där läkaren får inte arbeta någonsin mer. Se till så att det blir så. Det vore oerhört tråkigt att tala öppet om en sådan sak. Han vill spendera mer tid med sin familj. " Sa han väldigt lågt men oerhört strängt och hans mor gick ut igen utan minsta motstånd och stängde dörren om dem.

Det var en välsignelse att äntligen få sova igen, äntligen få andas och vila ut ordentligt efter den här minst sagt ansträngande dagen. Hon hade ingen aning om hur länge hon hållit på, men det kändes som om det minst var hela dagen - men sen så kändes det väl också längre för henne kanske, med tanke på hur ont hon haft. Hon hade heller ingen aning om hur länge hon sov, men när hon väl vaknade igen var det något mer utvilat än innan. Hon kände sig inte längre riktigt lika trött på samma vis, utan snarare bara utmattad utan att vilja sova mer just för tillfället. Hon vände blicken emot Edvard, fick fram ett svagt leende.
"Vi borde kanske låta dem byta lakan", sade hon tyst - hon hade inte en susning om hur hon skulle klara att ta sig därifrån, än mindre ens ställa sig upp i det utmattade tillstånd hon var i men dem fick lösa det på något vis.

Edvard satt och vakade över henne när hon sov och lyssnade efter deras familjer som verkade argumentera kring läkarna i samband med att de talade om bebisarna. Han längtade efter att få se sina barn igen men tänkte att det var nog bäst att vänta in Sienna för att genomföra den saken.
Han mötte hennes blick när hon vaknade och log mot henne.
" Vi borde. " Sa han och kysste henne mjukt och ringde på en klocka och två från personalen kom in genast.
"Lakan, byta lakan tack." Sa Edvard och flickorna började genast ta fram örngott, påslakan och lakan och ställde sig och väntade på att få byta.
Edvard svalde hårt innan han försiktigt la händerna runt hennes midja och under hennes ben och bar upp henne och de bytte väldigt fort och han la ned henne igen.
" Ett nytt nattlinne också." Sa han och de tog fram och väntade på att han skulle gå ut. Men han tog nattlinnet, tackade dem och satte sig närmare henne.
"Jag fixar. " Sa han och kysste henne mjukt innan han fick av henne den gamla nattlinnet och satte sedan på ett nytt och log brett.
"Sådär." Log han stort och smekte hennes kind lätt.