Att tvingas välja (1:a generationen)

Du är så sjukt bra människa!
Jag dör varje gång jag läser!!!

Hon måste säga något snart...
För ditt eget bästa Claire; säg nåt nu...

du jamsy vem är dte egentligen som håller hemligheter med vem?

Kapitel 24
Det snöar ute. Jag ligger inlindad i en filt i soffan. På andra sidan av bordet brinner det en eld i brasan.
- Hörde jag varmchoklad? frågar Caroline.
Jag sträcker upp mitt huvud och tittar över kanten på soffan. Min syster har kommit in i vardagsrummet. Hon är klädd i en röd stickad tröja och håller en kopp i varje hand.
- Har du marshmallows i? frågar jag.
- Självklart. Man kan ju inte dricka varmchoklad utan marshmallows, säger Caroline och sätter sig ner bredvid mig i soffan.
Jag sätter mig upp och tar en av muggarna. Varm ånga stiger upp mot taket i snirkliga spiraler. Jag dricker lite och känner hur den skummiga mjölken lämnar efter sig ett spår på min överläpp. Caroline skrattar och sätter sig skräddare.
- Så hur kommer det sig att James och Sirius inte är här och gör oss sällskap? frågar hon.
Jag dricker lite till av chokladen och ställer sen min mugg på bordet. Jag virar filten tätare om mig och suckar.
- James och jag bråkade på tåget och jag tror inte att vi kommer bli sams igen, säger jag.
Caroline skrattar.
- Såklart ni kommer bli sams. Ni har varit vänner i flera år, säger hon.
- Men vi har aldrig bråkat som vi gör nu, säger jag.
- Vad bråkar ni om då? frågar Caroline.
Jag biter mig i läppen.
- Jag har en hemlighet som James vill att jag berättar för honom men jag vägrar berätta, erkänner jag.
Min syster tittar på mig en stund.
- Vad är det för hemlighet?
Jag tänker efter. Min syster sitter precis intill mig. Hon är den personen som jag alltid har kunnat lita på. Jag känner hur jag bara vill kasta ur mig allt och berätta för henne. Hennes blåa ögon ser ut att vara lite oroliga. Jag öppnar munnen men blir avbruten utav dörrklockan.
- Väntar ni besök? frågar pappa och kommer ut ifrån sitt kontor som ligger intill vardagsrummet.
Han tittar på oss men både jag och Caroline skakar på huvudet.
- Det är säkert bara några som sjunger julsånger. Jag öppnar, säger mamma och lämnar köket.
Jag tittar nyfiket bort mot hallen. Mina föräldras familj bort långt bort och vi brukar aldrig fira jul tillsammans, så det är inte dem. Och om det nu mot all förmodan är James och Sirius så skulle de aldrig använda ringklockan. De skulle bara kliva in. Vi hör hur mamma öppnar dörren och pratar med någon. Spänt väntar vi på att få se vem den okända gästen är.
- Claire, du har besök, säger mamma och kliver över tröskeln till vardagsrummet.
- Besök? Jag lämnar filten i soffan och går ut i hallen. När jag ser vem som står där så tror jag att jag ska svimma.
- Avery?, säger jag.
Mycket riktigt. Det är Avery som står där. Klädd i en mörkgrå kappa, en svart halsduk och svarta kängor. Hans blonda hår är fullt av blöta snökristaller.
- Hej Claire, säger han.
- Vad gör du här? frågar jag.
Tänker du inte bjuda in mig? Jag är säker på att din familj är väldigt nyfiken på vem jag är, säger Avery.
Jag blinkar.
- Visst. Häng av dig kappan och kom in, säger jag.
Avery tar av sig sina ytterkläder. Under kappan har han en mörkblå t-shirt med en grå, stickad cardigan över. Jag känner hur jag nästan skäms lite över att gå runt i ett par slitna mjukisbyxor och en kofta. Jag går in i vardagsrummet med Avery efter sig.
- Det här är Avery. Han går på Hogwarts, säger jag.
- Ni får ursäkta att jag stör såhär mitt i julfirandet Mr och Mrs Summers. Jag är bara här för att ge Claire hennes julklapp, säger Avery och skakar artigt hand med mina föräldrar.
Julklapp? Skaka hand? Vad håller Avery på med egentligen?
- Åh det är absolut ingen fara. Varsågod, sätt dig ner, säger mamma och visar honom till soffan. Vill du ha lite varmchoklad?
- Tack det vore gott, säger Avery och sätter sig ner i soffan
Mamma försvinner ut i köket och kommer sedan tillbaka med en stor mugg. Avery tar artigt emot dem. Mamma sätter sig ner i fåtöljen intill soffan medan jag sätter mig ner mellan Avery och Caroline. Pappa står och lutar sig mot spiselkransen.
- Så Avery, hur känner du Claire? frågar han.
- Vi har haft lektioner tillsammans i flera år men vi har faktiskt aldrig pratat med varandra. Det var inte förrän vi blev partners på Spådomskonsten som vi började…umgås, säger Avery och ger mig ett leende.
Han låter sin hand falla ner på soffan och hans lillfinger nuddar vid mitt lår. Jag känner hur det fladdrar till i min mage.
- Där ser man. Vilket elevhem går du i Avery? frågar mamma.
- Slytherin, svarar Avery och dricker utav sin choklad.
Mamma tittar på pappa.
- Jag sa ju att det finns fina ungdomar i Slytherin, säger hon.
Mamma har ingen aning om hur fel hon egentligen har. Avery är inte någon fin ungdom. Han är en av de värsta. Mamma vänder sig mot Avery igen. Jag kan se att hon verkligen tycker om honom.
- Stannar du på middag Avery? Eller behöver du åka hem till din familj? frågar hon.
- Jag stannar gärna på middag. Min pappa är bortrest över julen så vi firar när han kommer hem istället, säger Avery.
Hans ord går rakt in i hjärtat på mamma.
- Din stackare. Du är varmt välkommen att fira med oss ikväll. Visst är han det Richard? säger mamma och tittar på pappa.
- Självklart. Vänner till Claire är alltid välkomna här, säger pappa.
Om du visste vad den här killen gjort med din dotter så skulle du aldrig sagt sådär pappa. Men jag säger inte emot.
- Claire, du och Avery kan väl gå upp till ditt rum medan pappa och jag börjar med maten, säger mamma och ställer sig upp.
Jag nickar.
- Skulle jag bara få låna toaletten? undrar Avery och ler artigt.
Mamma visar honom vägen och pappa går mot köket. Caroline ställer sig intill mig.
- Jag antar att det där är hemligheten, säger hon.
Jag tittar på henne och nickar.
- Jag antar också att James och Avery inte är bästa vänner, säger Caroline.
Jag nickar igen. Caroline klappar mig på axeln och gör sedan pappa sällskap i köket.

- Inte visste jag att du kunde vara så där trevlig och artig, säger jag och stänger dörren efter oss.
Avery står i mitt rum och tittar sig omkring.
- Det kallas för skådespeleri, säger han och rycker på axlarna.
- Mina föräldrar gick i alla fall på det. Du kommer aldrig komma härifrån, säger jag lutar mig mot min garderob.
Avery ler.
- Jag brukar ha den effekten på föräldrar. Jag vet inte riktigt varför men jag antar att jag helt enkelt bara är otroligt charmig.
Jag fnyser.
- Vad gör du här Avery? Jag vet att det inte var för att ge mig en julklapp, säger jag.
Han ler och går fram till mig.
- Jag saknade dig. Min pappa är som sagt bortrest så jag tänkte att du och jag kunde umgås lite, säger Avery.
Han står precis framför mig. Lägger sina händer på min midja och kysser mig. Jag lägger armarna runt hans hals och drar mig uppåt. Avery lyfter upp mig och jag gränsle hans midja med mina ben. Han tar oss till min säng och sätter sig ner på sängen med mig i sitt knä. Med snabba fingrar har han fått av mig min kofta. Jag kysser honom igen men lägger sedan mina händer på hans bröstkorg.
- Min familj är på undervåningen. De kan komma in när som helst och när de får se det här så kommer de inte tycka om dig längre. Då åker du ut i snön med huvudet före, säger jag.
Avery kysser mig igen.
- Då antar jag att vi får vänta tills de har somnat, säger han.
Jag tittar på honom en stund. Han är seriös.
- Mina föräldrar kommer döda mig ifall de får veta att du sov i samma säng som mig, säger jag.
Avery rycker på axlarna.
- Berätta det inte för dem då, säger han och kysser mig på halsen.
Jag blundar och suckar. En stund senare knackar pappa på dörren. Som tur är så var både jag och Avery anständiga och kunde ogenerat gå ner och sätta mig vid middagsbordet. Middagen pågick i flera timmar kändes det som. Avery fortsatte med sitt skådespeleri och jag kunde se hur mamma och pappa föll djupare ner i lögnen han spelade upp för dem. Efter middagen hamnade vi i vardagsrummet där pappa bjöd Avery på en eldwhiskey. Trots att även jag är sjutton år så frågade han inte om jag ville ha en. I pappas ögon är jag fortfarande en liten flicka. Han skulle få en hjärtattack om han visste allt. Eldwhiskeyn slog snabbt till hos mina föräldrar och de gick snart upp för att lägga sig. Även Caroline ursäktade sig ganska snabbt. Och när Caroline lämnade vardagsrummet så var det bara vi två kvar. Jag ställer mig upp. Utan att säga någonting lämnar jag rummet och går upp för trappan. Det är mörkt i mitt sovrum. En lampa står och lyser i fönstret. Jag går fram för att släcka den. Himlen är mörk men stjärnklar. Marken utanför lyser vit av all snö. Jag lägger en hand på fönstrets lås. Det knackar försiktigt på dörren. Jag tar ett djupt andetag och låser sedan fönstret innan jag drar för gardinerna. Jag går fram och till sovrumsdörren och öppnar den. Avery står lutad mot dörrkarmen. Jag drar in honom i rummet och stänger sedan dörren efter honom.

Så braaaa!!!!!
Jag dööööör!!!

Bääääst

Helt fantastiskt och otroligt bäst, det går inte att beskriva ♥
Har helt blandade känslor kring Avery, blev både typ skitglad och jättenervös när han kom (fast under kyssarna måste man ju älska honom)
Är officiellt desperat och beroende nu av din ff, kram ♥

Kapitel 25
Jag öppnar sakta ögonen. Den svaga morgonsolen skiner in genom det fönstret där gardinen inte är fördragen. Utan att ens ha tittat ut vet jag att det är en fin dag utomhus. Jag sätter mig sakta upp. Är noga med att fortfarande täcka mig med hjälp av mitt täcke. Så försiktigt jag kan så lämnar jag sängen och tar på mig mina underkläder och en av de t-shirtar som ligger på en hög vid slutet av sängen.
- God morgon, säger Avery.
Jag tittar på honom över axeln. Han tittar tillbaka på mig med trötta och nyvakna ögon.
- God morgon.
- Behöver jag sticka? frågar han.
Det tar ett tag innan jag inser att han pratar om mina föräldrar. Jag skakar på huvudet.
- De har gått ut på en morgonpromenad. De brukar göra det tidigt på juldagens morgon.
- Din syster då? frågar Avery.
- Hon följer med dem. De är nog inte tillbaka en på en stund, säger jag och tittar på klockan.
Han ler nöjt och lägger ner huvudet på kudden igen. Jag går in i badrummet och drar en borste genom mitt hår.
- Glöm inte bort att du måste ge mig en julklapp, ropar jag.
- Varför då? svarar Avery.
Jag ler och går tillbaka in i mitt sovrum. Han har satt sig upp igen och lutar sig mot sänggaveln.
- Du sa till mina föräldrar att du var här för att ge mig en julklapp. De kommer fråga vad du gav mig, säger jag.
Avery ser ut att tänka efter. Han kryper fram till kanten av sängen och plockar upp någonting ur sin byxficka. Det är hans stav. Avery håller fram sin hand och viftar med staven över den. Silvergrå och skimrande rök kommer ur staven och omringar hans hand. När röken försvinner ligger det en ask i hans hand.
- God jul, säger Avery och räcker asken mot mig.
Jag tvekar en stund men tar den sedan. Jag öppnar asken och plockar fram ett diamant armband. Är han seriös?
- Tycker du om det? frågar han.
- Tycker om? Avery, det är jättevackert. Men det är alldeles för mycket. Jag kan inte ta emot det, säger jag.
- Så klart du kan. Dina föräldrar förväntar sig något sådant. Jag kan ju inte sluta spela min roll, säger Avery. Behåll det.
Jag öppnar en av lådorna i min byrå och lägger ner asken i den. Plötsligt knackar det på dörren. Jag stelnar till och tittar snabbt på Avery. Även i hans ögon kan jag se en glimt av panik. Det knackar igen.
- Claire? Jag vet att du är därinne. Kan vi prata?
Det är James. Om jag hade panik så förut då vet jag inte vad jag har nu.
- Claire, snälla. Jag känner mig verkligen dum över det jag sa på tåget.
- Eh, kom inte in James. Jag ska bara ta på mig något, säger jag snabbt och drar ut lådan igen.
Sen smäller jag igen den hårt för att verkligen få honom att tro att jag verkligen tog på mig något. Med hjärtat uppe i halsgropen går jag fram till dörren. Jag kan höra hur Avery håller andan bakom mig. Jag öppnar dörren men ser till att öppna den så att James inte kan se in i rummet.
- Hej, säger jag.
- Det känns lite ovant att komma in genom ytterdörren. Men fönstret var låst och gardinen fördragen, säger James.
Jag nickar.
- Jag känner mig verkligen dum Claire. Jag menade inget av det jag sa. Självklart är vi bästa vänner, säger han.
- Jag håller med, säger jag.
James ler och tittar sig omkring.
- Det känns lite dumt att stå i hallen. Kan vi inte gå in i ditt rum och prata istället? frågar han och tar ett steg fram.
Jag försöker stoppa honom men det är försent. James trycker upp dörren och går in. Halvvägs in stannar han och tittar bara rakt fram. Avery har lämnat sängen och står istället bredvid den. Däremot är han fortfarande bara klädd i kalsonger.
- Så det är du, säger han.
Hans röst är hes och jag tror nästan att han kommer svimma när som helst.
- James, jag kan förklara, säger jag.
- Jag tror att jag förstår utan en förklaring, säger James och går ut ur rummet.
Jag står kvar en stund innan jag skyndar efter. Han nästan springer ner för trappan och ut genom ytterdörren.
- James stanna! ropar jag.
James stannar. Men inte förrän han står mitt på den snöiga och isiga gatan. Han står med ryggen mot mig.
- James, jag kan förklara, säger jag.
- Hur länge? frågar James utan att ens lyssna på vad jag sa.
- Sedan veckan innan Alla helgon. Men det betyder inget. Det är inte så att han och jag har något förhållande, svarar jag.
James vänder sig mot mig. Hans ögon lyser av ilska.
- Det betyder tydligen tillräckligt mycket för att inte berätta för mig, säger James.
Det börjar bli kallt och det är då det går upp för mig att jag står halvnaken och barfota mitt på öppen gata.
- Jag berättade inte för dig eftersom jag visste att du skulle reagera såhär, säger jag.
James suckar.
- Hur kunde du Claire? Efter vad hans vänner gjorde mot dig. Och efter vad vi gjorde för dig. Jag hamnade på sjukhusflygeln med en hjärnskakning eftersom jag ville straffa killarna som anföll dig. Också går du och har ett förhållande med honom bakom ryggen på oss alla, skriker han.
Våra grannar har börjat titta ut genom fönstren. Egentligen borde jag skämmas över att stå såhär lättklädd men jag vet inte om det är kylan eller om det är att James kom på mig och Avery som har fått min kropp att bli helt bedövad.
- Jag vet inte vad jag ska säga för att göra det bättre James. Det är inte bara någonting som jag kan göra ogjort, säger jag.
Han tittar mig mig men jag kan se att mina ord inte når honom. Han vägrar lyssna på vad jag säger. Det är då jag kommer på vad han sa när han fick syn på Avery. Han verkade inte förvånad utan snarare som om han blev lättad eller fick svar på en fråga som han gått och tänkt på hur länge som helst.
- Du visste att jag träffade någon, säger jag.
James och tittar inte på mig.
- Hur visste du? frågar jag.
Han vrider på huvudet. Fnyser.
- Efter ett tag var det ganska uppenbart. Det verkade vara det mest uppenbara svaret och jag hade visst rätt. Att det däremot var Avery kunde jag aldrig gissa på, säger James.
Tonen han använder när han säger Avery är full med avsky och hat.
- Jag måste gå. Jag kan inte titta på dig just nu.
Sen vänder han sig om och går mot sitt hus. När jag får se honom gå så börjar jag gråta. Tårarna bara rinner ner för mina kinder.
- James! ropar jag efter honom.
Jag ropar det så många gånger att jag tror att min röst ska försvinna.Men han vrider inte ens på huvudet för att titta på mig. Med en smäll stänger han ytterdörren efter sig och jag står ensam kvar på gatan. Det börjar snöa. Jag vänder mig om och får se Avery stå i dörren. Stel och frusen går jag mot honom.
- Claire, säger han och försöker lägga en hand på min arm när jag går förbi men jag drar mig undan.
- Det är över Avery. Åk bara hem, snyftar jag och går upp för trappan.
Jag stänger dörren till mitt sovrum och lutar mig mot den. Jag gråter fortfarande. Sakta glider jag ner och hamnar sittandes på golvet.
______________________________________
Här händer det saker! ♥

Nej...
Ja..
Kanske..
Jag vet inte..?

Herre Gud jag dör så bra skriver du!
Och nu är hon illa ute!!

Tack för en ljuspunkt i min mörka (bokstavligt talat) torsdag.

GWWAAAAA!!!
FANGIRLING!!!

Skriv.
En.
Bok.
Nu.

OMG trodde jag skulle dö när James kom in i rummet :O ♥

BRA CLAIRE! AVERY ÄR SKIT!! ♥<♥♥♥♥♥♥


underbart♥

Bääääästa du!! Du skriver som en gud, johhana