Ondskans dotter

Va bra

Den är super bra när ska du skriva mer potter_fan?

OMG!!! HEJ ALLIHOP.. IHOP.. OP..!

ok?... -_-

hallå?! någon där?!
*en liten röst långt borta*: är det du potter_fan?
ja, jag har kommit tillbaka för att avsluta det jag påbörjat. *hjältepose*
rösten: ett... MIRAKEL!

ok men skämt åsido, jag är tillbaka nu och nu ska jag äntligen fortsätta skriva. Skaffade en ny dator nyligen och helt plötsligt kom jag ihåg att mugglis existerar (man blir otroligt glömsk så fort man blivit myndig...) och så kom jag ihåg er, som har följt min ff typ för alltid. Så nu ska jag ge järnet och skriva lite varje dag (eller mycket, lol).

Såg att jag hade lite nerskrivet som inte lagts upp, så det får bli ett litet kapitel, som mjukstart. Hoppas att ni är kvar och gillar det

Kapitel 34
Snape betraktade flickan framför sig. Antingen visste hon och satt bara och drev med honom, eller så hade hon verkligen ingen aning - om någonting. Inget av det som han hade kommit för att prata med henne om. Snape hade självklart förutspått den möjligheten redan, men om... Det skulle ändra allt.

Vanessa såg hur hela Snapes kropp spände sig, som om han förberedde sig för att träffas av ett skenande tåg.
"Miss Dolder... jag har tre frågor att ställa, och jag vill att du talar sanning. Jag har nyligen fyllt på med Veritaserum, så jag föreslår att du till yttersta mån håller dig till just sanningen, och ingenting annat. Redo?"
Vanessa nickade, och undrade samtidigt vad som skulle hänt om hon sagt nej. Det där Veritaserumet lät som en lögndetektor, men hon litade inte riktigt på logik längre.
"Första frågan: känner du någon som heter Dolder, förutom du själv?" Dolder, dolder... Det var inte direkt ett vanligt namn. Dessutom var hon van vid att kallas Vanessa, så hon hade inte riktigt reflekterat över efternamnet så mycket.
"Tror inte det...", svarade hon, "... eller, mina föräldrar hette väl det, antar jag." Snape nickade.
"Det leder oss till nästa fråga. Vad vet du om din far?"
"Min... far?"
&#@
Oj, oj... så det var inte längre än så..? ^^;;
Ni kommer inte behöva vänta jättelänge på nästa, men det här var typ mitt sätt att säga att jag är tillbaka, så plz stanna kvar lite längre xD

Jättebra

Ny läsare här!
Du skriver superbra!
*bevakar*

SUPERDUPERMUGGLISMEGABRA!!

hej igen xD
jag har upptäckt att jag blir supereffektiv när jag lyssnar på japansk musik medan jag skriver. Rekommenderar Sonoko Inoue och AAA för er som är intresserade (y)
Här kommer iaf nästa del. Yay!

Kapitel 35
”Ja, miss Dolder. Din far. Död eller levande, alla har en. Är ett så simpelt begrepp för komplicerat för att du ska kunna svara?”
”Nej, sir.”
”Nej, vad?”
”Nej, det är inte för komplicerat och jag vet inget om min far. Är du nöjd nu eller kan jag gå?” Snape tvekade en sekund innan han svarade.
”Sista frågan: hur gammal är du?”
”Elva, såklart”, svarade Vanessa. Vilken dum fråga. Men Snape skakade på huvudet.
”Kommer du ihåg att du lovade att tala sanning?” frågade han.
”Ja, och det gjorde jag ju, så...”
”Dolder, du är inte elva. Jag har sett tillräckligt många osnutna elvaåringar och du ser inte ut som en. Jag skulle tro att du är sjutton, eller möjligtvis sexton.” Nej. Vanessa tog ett, två steg bak. Han ljuger, han ljuger, han ljuger. Jag är elva. Jag fyllde elva för några dagar sedan och bad om sallad till middag. Han ljuger. Eller?
”Du... du ljuger. Det finns inte en chans att jag är sjutton. Jag vet hur gammal jag är. Du känner inte ens mig”, sa hon.
”Utan att ha ens träffat dig vet man att du inte är så ung. Det är fysiskt omöjligt, eftersom båda dina föräldrar redan var döda för elva år sedan”, svarade Snape.
”Mina... vad? Hur vet du det? Inte ens de på barnhemmet visste något om dem, så hur kan du göra det?” Vanessa visste inte vad hon skulle tro. Vem vet, han kanske stod och ljög om allting. Men varför skulle han göra det? Hon kunde inte förstå hur något sådant skulle gynna honom på något sätt.
”Hur jag vet, men inte de?”, upprepade Snape. ”Det är ganska enkelt. Varenda trollkarl och häxa vet vem en av dina föräldrar är och de som tog in dig på barnhemmet visste inte för att de är mugglare.”
”Så vadå, är mina föräldrar kända eller nåt?” frågade Vanessa. Snape tittade bort en sekund med bister min, som om han erkände att hon hade rätt men inte tyckte om det.
”Kända..? Ja, jag antar att man kan säga det. Åtminstone din far var, och är fortfarande, en av de mest kända trollkarlarna någonsin. Din mor var... inte riktigt lika välkänd. Du kommer inte hitta hennes namn nerskrivet någonstans.” Min pappa... känd? Det kändes så absurt, men jämfört med allt annat hon fått höra den senaste tiden lät det ändå inte så märkligt.
”Men om min far är så känd, så borde väl du veta vem det är?”
”Ja.”
”Vem är det?”
”Han... hans namn var Tom Dolder. Han är verkligen inte känd på grund av något bra, hans namn är omgivet av mörker. Han var en mördare, som hade ihjäl sina egna föräldrar och tog otaliga liv utöver deras. Enligt rykten ville han döda dig också, men din mor offrade sitt liv för att rädda dig från honom.”

Det var tyst. Snape väntade på att Vanessa skulle säga något, men hon hade inget att säga. Hennes pappa hade dödat... han var en mördare. Hennes pappa var en mördare. Han ville döda henne...
”Jag...”, mumlade hon, ”jag tror jag behöver gå...” Hon reste sig så tvärt så att stolen välte och gick ut ur klassrummet innan Snape hann göra något åt saken.

###
Vet ni vad? Ni är världens bästa som orkar med mig och läser min ff! xD
Jag önskar att jag kunde skriva dubbelt så fort för er skull så att ni slapp vänta två evigheter mellan kapitel... hahaha... ha..
Se det här som en mjukstart. Jag börjar med lite kortare kapitel och sen får vi se om de blir längre senare. Satsar på ett kapitel i veckan nu, så ni vet.
Btw, konstruktiv kritik uppskattas varmt.

Superbra

Ha, det är lite lustigt, för mig är det tvärtom, kan skriva bra dialoger men är hemsk på att få in adjektiv också.

Toppen!

haha är egentligen inte heller så bra på adjektiv och beskrivningar och sånt, men mina dialoger känns så stela ^^
Hoppas på att bli bättre på båda..