PRS Lupple & Medi

Armelle nickade. "Det vore helt perfekt. Självklart ska vi vara säkra på att hon är trygg i positionen." Viskade hon och kysste honom.

Han nickade och hörde hur Emma kved i sömnen och han log.
"Och du får gärna hålla henne tills hon somnar varje kväll." Viskade han och log.
"Se till att hon är frisk."

Armelle log mjukt. "Men hon ska inte veta planerna jag har för henne än. Tror de blir för mycket på en gång. Vi börjar smått." Förklarade hon ömt. "Jag är tacksam för din förståelse. Jag har en nära relation med henne, men hon kommer att gå vidare. Det är just nu hon känner så starkt för mig." Viskade hon mjukt.

"Om hon inte gör det? Om hon vill vara din vän tills hon blir gammal och grå? Ser efter oss och ger oss sin lycka." Han log.
"Om det är det hon vill så är det mig inget."

Armelle log ömt mot honom. "Om så är fallet, så är det väl så. " Log hon och smekte hans kinder. "Du är världens bästa." Viskade hon leendes mot honom och kysste honom passionerat.

"Jag försöker. Jag önskar att jag träffat dig tidigare. Men jag ville leva eget." Han drog henne närmare sig.

Armelle nickade sakta. "Åh älskade, vi har evigheten framför oss." Viskade hon. "Tusentals livstider om vi så önskar." Log hon.

"Ja det har vi och vi har all tid i värden att göra vad vi vill."

Hon log stort. "Så att vi inte träffades tidigare, är nog ödet. Vi var nog inte redo för varandra förrän nu." Viskade hon lyckligt.

Han nickade och lade en arm om henne.

Det hade hunnit bli eftermiddag och alla givare hade återhämtat sig lite.

Halo satt nu på en stol på däcket och såg ut över vattnet.