Children of Us [SV] [PG]

ååh, så underbar! ♥

Kapitel 27
When A Revolution Begins
20 September 1998


Sommaren har gått med en svindlande fart, Alexis vaknade en morgon i det stora sovrummet i det gamla Dolder huset. Andreas hade blivit mycket nöjd när de fått huset. Ingen annan bodde där på heltid och för att huset inte skulle förfalla så blev det så. Alexis hade inget emot det heller, men Andreas var än aning misstänksamt glad över det. Andreas tyckte att det var som kronan på verket. Nu var dem tillbaka där allt börjat. Alexis gnuggade sig lite i ögonen och kände hur hon hade en arm om sig där hon låg i sängen. Hon började le svagt åt att Andreas nu mera alltid och med lov låg bredvid henne. Fast om hon skulle erkänna det så hade det varit roligare innan, innan det gift sig då allt var så hemligt och gjort i smyg. Hon tog lätt bort hans hand och reste sig upp och tog morgonrocken om sig. Hon drog fötterna in i tofflorna innan hon fortfarande nyvaken gick ner till köket. Hon hade inte riktigt vant sig vid att vara frun i huset och med alla bestyr. Men Andreas hade lovat henne att det snart skulle ha betjänter också. Fast en gammal husalf hade det faktiskt. Hon hete Vera och var mycket smal och lydig liten husalf. Alexis slog sig ner på sin stol i köket och tittade på husalfen med en trött blick.
”Gör mig lite te” sa hon i kort ton och husalfen bugade och gjorde som den var tillsagd. Efter ett kort slag hade Alexis te koppen i handen och drack lite försiktigt av den varma drycken.
”Den är för varm, gör en ny” sa hon irriterat.
”Du vill väl inte bränna tungan av din husmor” sa hon sen ännu mer irriterat.
”Nej visst inte husmor, jag ber så mycket om ursäkt, jag ska genast gör er en ny kopp te” sa Vera med en mycket underlägsen ton och kanske en aning förtvivlad om man lyssnade noga.

20 minuter efter att Alexis satt sig i köket kom Andreas också ner. Han kysste Alexis på kinden och sa,
”god morgon” i en känslolös ton. Alexis nickade bara lågt och drack av sitt te. Andreas beordrade husalfen att fixa fram frukosten.
”Så vad har min make för planer för dagen?” undrade Alexis sedan ganska formellt.
”Jag tänkte besöka herrgården och byta några ord med din mor” sa Andreas kort.
”Jasså? Varför ska du prata med henne?” undrade Alexis väldigt förvånat.
”Det är min ensak och du min kära hustru ska se efter hur mycket ormar det finns i närheten” sa Andreas fortfarande väldigt kort i tonen.
”Ormar? Vad ska vi ha ormar till?” sa Alexis och hon ställde ifrån sig tekoppen. Hon tyckte fortfarande inte om ormar.
”till våran arme såklart”
”Arme???” utbrast Alexis som inte riktigt var med på noterna.
”Ja men självklart, hur ska vi annars få dig, den rättmätiga arvtagerskan på din faders tron” sa Andreas och lät nästan manisk när han talade och en glöd lös i hans ögon. Alexis ryggade tillbaka en aning osäkert.
”DU är MIN hustru och du ska göra som jag beordrar” sa Andreas och reste sig upp från stolen och såg på henne strängt.
”Därför att jag vill ditt och vårt bästa, du borde ha det som rättmättigt är ditt. Vi ska hjälpas åt” sa Andreas sedan lite lugnare.
Alexis nickade lite kort och reste sig och lämnade köket.

Senare under eftermiddagen anlände Andreas till Malfoys herrgård där Clowe nu mer också bodde. Han knakade inte på dörren utan klev rätt in. Bellatrix märkte genast att någon kommit in genom dörren och först hade hon smått hoppats det varit hennes make. Men när hon kom ut i hallen såg hon Andreas hänga av sig rocken.
”Jasså, Mr Dolohov har kommit på besök, utan inbjudan” sa Bellatrix kyligt och hade en sträng betoning på sista orden.
”Ja, jag har ett mycket viktigt ärende till Mrs Dolder” sa Andreas snabbt i en snäsig ton.
”Jasså? Och vad skulle det vara om jag får fråga?” sa Bellatrix med sin kyliga och håniga röst.
”Det är mellan mig och henne, och om du ursäktar mig Mrs Lastrange så måste jag leta rätt på henne” sa Andreas en aning hånande och gick iväg för att hitta Clowe.
”Du finner henne i Biblioteket om det nu är så viktigt” snäste Bellatrix irriterat.
”Tack Mrs.” sa Andreas och gick vidare.

Andreas hittade Clowe bara en lite stund senare i biblioteket. Det fanns inte så mycket böcker av värde enligt Clowe, men det fanns några som gick att läsa.
”Ursäkta Mrs, stör jag” harklade sig Andreas och sa. Clowe vänder förvånat up huvudet och kollade upp på sin svärson.
”Andreas, varför denna ära?” sa hon artigt
”Det är jag som har äran att träffa er. Jag skulle vilja fråga er några saker om det går bra?”
”Jag självklart sätt dig ner, har det hänt Alexis något?” undrade Clowe en aning oroligt.
”Nej, madam men det rör er dotter likväl”

Alexis gick ute på gården, hon hade en kappa om sig, för det var något kyligt. Hon väste samtidigt på parselspråket medans hon gick.
”Kom till mig, Kom till mig, jag är reda att leda er nu” väste hon åt ormarna. Det kändes obehagligt att återuppta de språk som hennes fader förföljt henne med, men hon visste att hon inte hade något val. Ormarna började komma från alla buskar och skrymslen ute där hon gick. Alexis tyckte nästan det var skrämmande hur snabbt de lydde henne. Hon log smalt och förvandlade sig till sin ormskepnad. Det kändes alltid så lockande när hon pratade parselspråk och var vid ormar, även om det kändes motsträvigt i första början. Hon slingrade sig sedan och hon var nog mer en dubbelt så stor jämfört med vissa av ormarna som anslöt sig till henne. Alexis njöt av att slingar sig i det frusna gräset, men än hon först trott hon skulle.
”följ med mig och jag ska leda er, följ med mig och vi ska bli mäktiga” fortsatte hon väsa och det var som allt bara kom ur henne, som om hennes ormsinne hade vaknat till liv och tagit över. Nästan som i Hemligheternas Kammare för så många år sedan.

”Är det verkligen sant som det pratats om, att Alexis är en orm animagus och kan orm språket?” undrade Andreas och såg på Clowe.
”Ja visst är det sant, Tom gjorde henne till animagus när hon var liten, hon ärvde ormspråket av sin far” förklarade Clowe och det lät nästan som om hon pratade om en gammal vän. Andreas nickade smått ivrigt.
”Tycket du att Alexis borde sitta på tronen av dödsätarna i stället för din bror?” undrade Andreas sedan försiktigt.
”Vilken fråga du stället” sa Clowe förnämt.
”Men ja, egentligen så borde det vara Alexis som ska ha den makten, men hon är flicka och ung, inget som skulle tolereras bland de äldre dödsätarna” fortsatte hon sedan.
”men du skulle stödja henne om hon ville ta tillbaka tronen?”
”Ja, det antar jag, hon är min dotter”

Meer! När kommer det mer om Adrian ?

omg, jag blir helt besatt! Meeer ♥

jättejättebra!!!!!! Jag är galen i denna fanfic.

Det kommer längre fram i historien, trust me

Meer!

MEER såå späääännaaaaaandeeee!!

Herregud vad...*Försöker desperat hitta ett ord som passar*...öh, jättebra! Great! Awesome! Wicked! Superb!

Tack!

Det börjar så smått närma sig sluttampen även på denna bok, men sörj inte. Bok 3 kommer tätt efter

---
Kapitel 28
When The Snakes Attacks.
13 december 1998

Vintern kom och sön låg nu mera tungt över marken. Alexis kollade ut genom fönstret och såg sedan på sin make.
”Idag är det dags, I dag måste vi slå till”
”Ja absolut” sa Andreas belåtet som väntat på den här dagen i flera år nu.
”Jag ska samla ormtruppen så får du varna min mor” sa Alexis korthugget och lämnade rummet för att gå ner i källaren som nu mera kryllade av ormar. Allt var planerat i detalj, allt hade förändrats. Umgänget med ormarna hade fått Slytherin generna i Alexis att växa sig starkare. Hon förstod på riktigt vad hennes far hade pratat om. Alexis hade inget val, det var hennes kall.

När mörkret hade fallit gjorde sig Alexis sig till orm framför sin make som log triumferande. Alexis väste åt sina ormar och den började slingra sig bort till herrgården som låg en bra bit där ifrån, men Alexis hade kommit på ett knep som fick ormarna att öka taken markant. Det närmade sig herrgården och som tur var fanns där inte många dödsätare för stunden, precis som planerat. Alexis med sina ormar började invadera den stora herrgården. Alexis sökte genast upp sin morbror var han nu befann sig.

Lucius satt inne i den stora salen på en stor ek stol. Han hade sin alltid lika stolta hållning och hånade leende. Han reste sig häftigt upp när ormar började slingras sig in i rummet, den ena större än den andra.
”Vad är det här?” utbrast han förfärat.
”Draco, ska det här vara något skämt…” sa han sedan och såg förskräckt och äcklat på ormarna som blev fler och fler och kom allt närmare. Han fastnade med blicken på en stor tjock orm som var i centrum. Ormen han kollade på började resa på sig och plötsligt stod där framför honom hans syster dotter. Han stod nästan som paralyserad i flera sekunder innan han utbrast.
”Ta bort de här vidriga slemmiga kräken”
Alexis bara hånlog ljuvt mot sin morbror.
”Nej du kärar morbror, nu är det slut på dina fasoner” Sa hon med hånande röst. Hon jagade på ormarna som var riktigt nära Lucius nu som började backa mot väggen. Alexis bara hånlog.
”Är ni från vettet kvinna, Jag har inte annat än hjälpt dig och din familj” sa Lucius en aning tvekande och sökande efter benådning.
”Jag vet nog allt vad du går för morbror, det är slut nu… Jag ska ha tillbaka min faders tron, jag är den rättmätiga arvtagerskan, jag ormarnas drottning, Salazar Slytherins ättling och min fars arvinge…” höll hon på och predikade för sin morbror och gick allt närmare honom själv. Ormarna väste och högg mot Lucius som var helt förskräckt. Om det var något han inte gillade så var det att själv komma till skada.
”Snälla, döda mig inte, ta tillbaka din tron, men låt mig leva för min familj” bad Lucius och skrek av smärta när flera ormar högg i hans ben.
”Du är patetisk Lucius” sa Alexis kyligt och med förakt.
”Döda honom, NU” väste hon sedan på parselspråket så han inte skulle förstå men alla ormarna flög på Lucius med ett väldigt ljud. Lucius skrek men snart dog hans skrik ut och ormarna började slingra sig tillbaka. Alexis log hånfullt och såg på sin morbrors livlösa kropp som låg på golvet. Alexis skrattade hånfullt av seger.
Narcissa, Bellatrix och Draco hade hört Lucius skrik. De hade alla tre sprungit mot salen och såg nu hur ormarna drog sig undan. Narcissa skrek till av förfäran och Draco blev blek i ansiktet. Alexis vände sig och såg på dem.
”Jag har ett meddelande ni gärna skulle kunna få sprida vidare…” började hon och låg hånfullt mot dem.
”Jag är från och med nu ledaren för alla dödsättare, jag är min fars rättmätiga arvtagerska och har tagit tillbaka det som är mitt och alla ska lyda under min befallning och det som vägrar kommer att få betala ett grymt straff och alla träffar är från och med nu tillbaka i Dolder huset” sa hon med bestämd och befallande röst. Innan hon transfererade sig därifrån.

När Alexis sedan kom hem möttes hon av en uggla som släppte ett brev i hennes hand. Alexis såg förvånat på det men öppnade och läste medan hon gick upp för gången till huset.

”Kära Alexis

Hur har du det nu för tiden?
Jag har det bra och jag fick en pojke bara för några månader sedan. Han är frisk och stark, jag tror jag ska döpa honom till James…
Jag har hört många rykten om dig, både i tidningarna och bland folk i diagongränden.
De säger att ni blivit ond? Att ni gift er och sedan blivit precis som er far?
Är der sant Alexis? Och varför var jag inte bjuden på ditt bröllop? Varför har jag inte hört något ifrån dig?
Jag hoppas vi kan träffas och prata.

Din hängivna vän Mandy”

Alexis fnös åt brevet och rev sönder det innan hon gick in genom dörren och möttes av henne make i hallen.
”Nå?” undrade han
”Det gick helt enligt planerna” sa Alexis och log skadeglatt. Andreas tog henne i sina armar och snurrade runt med henne i rummet. Alexis och Andreas skrattade glatt och sen kysstes de länge.