Tårar från himlen

Ännu ett spännande kapitel. Och jag gillar spoilern i slutet. Bra exempel från varje elevhem! Det är nog så att det inte är så lätt att dela in människor i kategorier, såsom personlighetstyp och elevhem.

Tur att Quirinus blev sams med sina vänner. Lily vill ju bara hjälpa honom men råkade komma vid en tidpunkt när han var extra känslig. Bra att James sa ifrån.

Nu får vi se vad som händer med pojkarna från Hufflepuff, och deras mamma!

Här kommer nästa kapitel, bara två dagar sent. Har varit upptagen, så därför blev det inget i fredags eller igår. Men nu kommer ett.

Förra gången råkade Quirinus höra de båda pojkarna från Hufflepuff och de verkar ju inte så snälla! Som om det inte räckte blev han snäsig mot Lily, vilket fick honom att skämmas. James röt ifrån och Quirinus blev ännu mer ångerfull. Som tur var, talade han om vad som hänt, vilket fick James att mjukna. Nu ska vi se hur det går.

Avis Fortunae♥



boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney, ginnymollyw Ellpotter09, Trezzan och Fanny Lawiise ♥


________________________________________________________



Kapitel 65


När de hittade Lily i biblioteket, förklarade Quirinus alltihop för henne, samtidigt som han bad om ursäkt, vilket hon tog emot. ”Jag hade på känn att det var något som störde dig”, sa hon och lade en tröstande hand på Quirinus arm. Hon såg fundersam ut och tillade: ”Jag önskar jag visste vad de där eleverna heter, för då hade jag och Remus kunnat prata med dem.”
”Jag är mer orolig för vad deras mamma gör mot pappa när de är på Sankt Mungos”, suckade Quirinus. ”Tydligen krockade pappa med kvinnan, och hon verkade inte glad över det. De båda killarna pratade om att hennes kusin var elak mot pappa!”
”Det förvånar mig om hon inte tillhörde Slytherin!” anmärkte James torrt. ”Hon låter ju som en högfärdig, elak, vidrig liten kä…”
”Tack, det räcker!” avbröt Lily strängt. ”Vi behöver inte bli så fula i munnen, eller hur?” Hon vände sig till Quirinus och fortsatte: ”Jag tycker du ska ignorera eleverna från Hufflepuff. Om inte annat, kan du fråga din pappa om deras mamma, när ni träffas.”
Quirinus suckade, för han visste att hon hade rätt. ”Jag ska försöka att inte ta åt mig”, mumlade han dystert. ”Men… men det är svårt!”
James och Lily såg menande på varandra.
”Men låtsas att de är som luft”, föreslog James efter några sekunders spänd tystnad. ”Gå bara iväg när du ser dem. Så gjorde jag, Remus, Sirius och Peter under vårt första år, när vi hörde Snape prata illa om oss.”
”Men ni är modigare än vad jag är.” Quirinus suckade och reste sig upp. ”Jag tror jag går till stora salen och får i mig lite lunch.”
Han lämnade biblioteket med tunga steg.
”Jag kan ändå inte sluta undra vem den där kvinnan är”, mumlade han för sig själv. ”Och på Lily låter det som om hon inte vill att jag ska skriva till pappa om killarnas mamma. Men det känns som om jag inte kan vänta till sommarlovet med att fråga pappa!” Han lade upp lite sallad på tallriken och åt medan tankarna snurrade runt i huvudet.

När Quirinus hade ätit klart, kunde han inte låta bli att snegla mot Hufflepuffbordet och såg hur de två pojkarna satt och viskade med varandra. Han svalde och gick iväg med raska steg. Väl i uppehållsrummet slog han sig ner framför brasan och funderade på hur han skulle prata med sin pappa om de två pojkarna, som inte verkade så snälla.
”Vänta lite!” utropade han. ”Den smutsblonde killen nämnde ju en Gilbert! Och MacGyver berättade att Gilbert Lopez och hans kusin bråkade med pappa vid båtarna!” En hemsk tanke slog honom. ”Kan de där elevernas mamma vara samma person som retade pappa?!”
Han beslutade sig för att leta upp MacGyver så fort han fick chansen.


Under dagen gjorde Quirinus sitt bästa för att koncentrera sig på lektionerna. Han var oerhört besviken över att de inte hade försvar mot svartkonster på torsdagar, för då skulle det bli svårt att prata med MacGyver, utan att hans klasskamrater skulle fundera och ställa frågor.
När det äntligen ringde ut från lektionen i trollkonsthistoria, rusade han ut ur klassrummet så fort han kunde. Medan han småsprang mot MacGyvers kontor, råkade han krocka med någon.
”Hoppsan! Vi har visst bråttom idag!” sa någon förvånat. Quirinus tittade upp och blev genast lättad när han såg vem det var.
”Åh, professor MacGyver!” utropade han. ”Så bra att jag hittade er! Jag behöver hjälp.”
MacGyver log beklagande.
”Jag har lektion med femteårseleverna om en kvart, så jag hinner tyvärr inte”, sa han med medkännande blick.
Quirinus kände hur paniken steg.
”Men det är viktigt!” Han drog ett djupt andetag för att lugna sig själv. ”Snälla, ni är den enda som förstår mig!”
”Det är snällt av dig”, sa MacGyver försiktigt, ”fast jag har som sagt inte tid.” Han såg fundersam ut ett par sekunder, men sedan tillade han: ”Du kan ju komma till mitt kontor efter middagen. Och oroa dig inte! Om mr Filch ser dig, ska jag bara säga att jag vill diskutera din senaste läxuppgift.”
Det fick Quirinus att känna sig lugnare och han gav sin lärare ett tacksamt leende innan han skyndade iväg till sitt uppehållsrum för att arbeta med läxorna han fått under dagen.

Det var dags för middag och Quirinus försökte hålla sig lugn, för att eleverna inte skulle titta konstigt på honom. När han äntligen hade ätit klart, skyndade han iväg mot MacGyvers arbetsrum. Efter bara några minuter anlände MacGyver. Han öppnade dörren och visade in Quirinus.
”Berätta nu vad som har hänt”, sa han vänligt. Quirinus tvekade inte en sekund utan redogjorde för vad han hade hört de två pojkarna från Hufflepuff säga om honom och Nathan. ”Det är konstigt, men jag börjar undra om den där hemska tjejen som gick i er årskurs, är samma som pappa råkade knuffa till på Sankt Mungos”, avslutade han andlöst. ”Ni sa ju att Gilbert Lopez har en kusin och att båda var elaka!” MacGyver tog sig för hakan och såg ut att grubbla ordentligt. ”Jag önskar jag kommer ihåg vad den där näbbgäddan heter i förnamn!” muttrade ha och såg för ett ögonblick arg ut. ”Det stämmer att ingen av dem var så vänliga. Precis som du, misstänker jag att pojkarnas mamma och den där otrevliga tjejen är en och samma person.”
”Och Lily tycker att jag ska ta det med pappa när vi träffas”, sa Quirinus dystert. ”Jag skulle helst vilja skriva till honom redan nu.”
”Jag förstår det”, sa MacGyver. ”Men Lily har rätt. Det är bättre att du och din pappa pratar under sommaren.”
Quirinus suckade.
”Jag önskar jag visste vad pojkarna hette.”
MacGyver gav ifrån sig en lika djup suck.
”Ja, jag vet att de är jobbiga. Den ene är stöddig och den andre är lat”, muttrade han. ”Dessutom retas de med yngre elever, så det skulle inte förvåna mig om deras mamma är likadan.” De såg på varandra under tystnad ett par minuter. ”Jag hoppas jag kan ignorera dem”, sa Quirinus innan han reste sig upp.
”Försöka duger”, sa MacGyver stöttande. ”Om inte annat, kan du säga till mig, eller någon annan lärare.” Han kastade en blick på sin klocka. ”Jag följer dig till ditt uppehållsrum, så du inte får problem med de där killarna, Snape, Wincott eller mr Filch.”


På kvällen hade Quirinus svårt att sova. Tanken på de båda eleverna lämnade honom ingen ro och han undrade hur det var med Nathan. Medan hans rumskamrater sov, smög han upp ur sängen och drog fram ett pergamentstycke, fjäderpenna, två bläckflaskor och dagboken Nicole hade gett honom. Med tysta steg tog han sig till uppehållsrummet och slog sig ner vid ett bord. Han doppade fjäderpennan i flaskan med osynligt bläck och började skriva.

Kära dagbok!

Ännu en gång snurrar tankarna i huvudet på mig. Förra gången handlade det om mamma, men den här gången har det att göra med två killar från Hufflepuff, som tydligen verkar vara bröder. De har pratat om mig när jag har varit i närheten och de är verkligen otrevliga. De säger elaka saker om mig och pappa! Jag blir ledsen, men jag vågar inte säga ifrån. Båda två verkar mycket större än vad jag är, och dessutom är jag så kort! De skulle vinna över mig hur lätt som helst. Jag hoppas bara att deras mamma inte är samma person som retades med pappa när de började sitt första år på Hogwarts!

När Quirinus var klar, försvann texten precis som förra gången. Han slog igen boken innan han tog fram pergamentstycket för att skriva till sin far.

Käre pappa!
Jag skriver till dig för jag vill veta om du mår bra. Du är väl försiktig på Sankt Mungos? Jag tänkte bara ifall Wincotts mamma inte stör dig, eller någon annan boterska, som kanske känner henne.

Quirinus tvekade för både MacGyver och Lily hade gett honom rådet att prata med Nathan när sommaren kom. Han läste igenom meddelandet några gånger, innan han erkände för sig själv att det var en dum idé att oroa Nathan redan nu. Med en suck rev han sönder brevet innan han slängde det i elden. Han såg till att bitarna svartnade, så ingen kunde se vad han hade skrivit.
Efter några sekunder smög Quirinus tillbaka till sovsalen och kröp ner i sin säng. Klockan var halv ett när han äntligen somnade. På morgonen kunde han inte minnas någon av sina drömmar.
________________________________________________________



Tack till Avis Fortunae som kommit med tips på förbättringar.
Tur att Quirinus blev sams med Lily, som kommer med förslag. Även MacGyver ger bra råd och stöttar Quirinus så gott han kan.

Quirinus skriver återigen i dagboken han fick av Nicole, vilket känns skönt, då tankarna snurrar runt i huvudet på honom. Han påbörjar ett brev till Nathan, men tvekar. Det beror på att både Lily och MacGyver tycker att det är bättre att ta det när de träffas. Resultatet blir att Quirinus slänger meddelandet i elden.

Vi får se om det blir ett nytt kapitel nästa vecka. Det är ganska mycket på teatern och jag har inte skrivit fler kapitel att ha i lager. Det kan hända att jag kanske tar en paus, men då säger jag självklart till.

Ännu ett fint kapitel som jag läste för ett tag sedan Haha, jag tycker om när Lily säger ifrån till James i början.

Jobbigt för Quirinus att behöva vänta så länge på att prata med Nathan. Nackdelen med att bo på internat ... utan mobiltelefon ;P

Ta din tid. Ser fram emot nästa kapitel

Så var det dags för ännu ett kapitel. Det kan behövas, för där jag bor, har snön kommit tillbaka! Blä! Men då kan man hitta på trevliga saker inomhus!

I förra kapitlet så blev Quirinus sams med Lily igen. Hon ger i sin tur honom rådet att prata med Nathan om de elaka pojkarna från Hufflepuff, men att han ska vänta tills de träffas. Men det dröjer ända till sommarlovet. Quirinus går då till MacGyver, som ger samma förslag. Som om det inte räcker, är Quirinus ängslig över vad pojkarnas mamma är för en person och vad hon gör mot Nathan.

På natten, när rumskamraterna sover, smyger Quirinus ner till uppehållsrummet och skriver för andra gången i dagboken han fick av sin farmor. Han skriver även ett brev till sin pappa, men ångrar sig. Det resulterar till att han slänger meddelandet i eldstaden och låter det brinna upp.

Avis Fortunae ♥



Trezzan ♥


boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney, ginnymollyw Ellpotter09 och Fanny Lawiise ♥



Detta avsnitt är skrivet ur Nathans synvinkel
________________________________________________________________

Kapitel 66


En kväll såg Nathan in i Quirinus sovrum och suckade. Han längtade så mycket efter sin son, att det värkte i hjärtat och han hade räknat dagarna tills sommarlovet började. En dyster tanke slog honom plötsligt.
”Det blir första sommaren utan Mia”, mumlade han och stängde dörren. ”Och det känns dumt att låta Quirinus åka till mamma, när Eileen och hennes hemske son bor i närheten. Men hur ska det gå, om jag måste jobba på natten? Eller förmiddagen? Jag vill inte lämna honom ensam!” Han ryste när han åter tänkte på vad som hade hänt ett par dagar efter Mias begravning, när sonen hade somnat i badkaret. ”Huvudsaken är att jag upptäckte det i tid”, sa han och gick ner till köket för att koka en kopp te.
Han svängde på staven och lät vattnet koka. Medan han väntade, slog han sig ner vid bordet. Han kunde inte låta bli att tänka hur det var på sommaren, när hustrun levde.
”Vi gjorde utflykter och det var alltid så trevligt”, sa han med ett leende. ”Och vi besökte hennes mamma, vilket också var roligt.” Nathan bet sig i läppen, för ännu en gång tänkte han på den mystiska häxan han hade krockat med och det dåliga samvetet kröp in i honom. ”Mia sa ju till mig i drömmen att jag inte skulle ha skuldkänslor, men jag kan inte låta bli!” Han lutade huvudet i händerna. ”Det har ju knappt gått ett år sedan Mia dog, så en ny kvinna skulle kanske förstöra hennes minne! Och vad skulle Quirinus tycka?”
Han suckade, tog sitt te och värmen spred sig inom honom. När han var klar, försökte han läsa en stund, men bokstäverna hoppade omkring, så han slog igen boken.
”Varför kan det inte vara enkelt?!” utbrast han och strök ilsket undan tårar som rann nerför kinderna. ”Jag skulle vilja veta vem den där boterskan är, men jag har inte sett henne sen vi krockade.” Han stirrade upp i taket, som om det lugnade honom och till slut somnade han.


Allt var förändrat, tyckte Nathan när han såg sig omkring. Han var inte längre i sitt sovrum utan på Sankt Mungos. Det var lite kusligt för inte ett ljud hördes. Nathan frös och drog morgonrocken tätare om sig. Alla rum var tomma och han kände sig illa till mods.
”Nathan!” ropade någon plötsligt. Nathan blev förbryllad. Vem visste att han var här? Det kunde inte varit Mia, för det lät som en manlig röst.
”Nathan!” ropade personen igen.
Med viss tvekan vände Nathan sig om och förvåningen sköljde över honom som en våg. Där stod hans far, Eric Quirrell, med ett vänligt leende.
”Pappa?” viskade Nathan förvånat. ”Är… är det verkligen du?” ”Ja.” Erics grå ögon lyste av glädje och han sträckte ut armarna.
Utan att tveka, gick Nathan fram mot honom och lät sig omfamnas.
”Jag har saknat dig”, viskade han med en gråtklump i halsen. ”Och jag har tänkt på dig och familjen varenda dag”, sa Eric och strök honom över ryggen.
”Jag är ledsen att jag inte kunde hjälpa dig vid explosionen”, mumlade Nathan. ”Jag…”
”Du hade inte kunnat göra något”, avbröt fadern vänligt men bestämt. ”De andra trollkarlarna och häxorna gjorde allt de kunde”, tillade han. ”Men det är inte därför jag är här. Jag har följt dig och ser att du är bekymrad, sedan Mia dog.”
Nathan suckade djupt.
”Det är så förvirrande”, sa han dystert. ”Ända sedan hon somnade in, har jag känt mig väldigt ensam. Quirinus är ju på Hogwarts och han är lika vilsen som jag. Men det är inte det enda som gör mig osäker.” Med viss tvekan berättade han om den märkliga kvinnan han hade krockat med. ”Hon är annorlunda på något sätt”, sa han. ”Och även om Mia sa till mig att jag inte ska ha skuldkänslor, får jag dåligt samvete!” Han lutade huvudet i händerna medan tårarna rann nerför kinderna. ”Och jag vet inte vad Quirinus kommer att säga.” ”Din fru har alldeles rätt”, sa Eric och lade en tröstande arm om hans axlar. ”Du bör inte vara ensam och om du möter kärleken igen, ska du ta chansen.” Han log uppmuntrande. ”Om du börjar träffa den här kvinnan, ska du vara ärlig mot Quirinus. Vem vet? Han vill att du ska vara lycklig och han skulle nog bli glad att få sällskap, när du är på sjukhuset.” Nathan strök undan tårarna och log tacksamt mot sin far. ”Hoppas du har rätt”, sa han. ”Du får se vad framtiden bjuder på.” Erics grå ögon glimmade vänligt. ”Jag och Mia kommer att vägleda dig, så du får alla råd och all hjälp du behöver”, tillade han.
Han reste sig sedan upp och genom ett trollslag, var han borta.


Nathan vaknade med ett ryck och såg sig omkring i sitt eget sovrum. Han kände sig lite dyster, för han hade velat prata lite mer med sin far. Med en suck slängde han av sig täcket och gick till köket för att dricka lite vatten. Väl där nere lät han den kalla drycken rinna nerför strupen, medan tankarna malde på.
”Både pappa och Mia säger att jag inte ska ha dåligt samvete för att jag tänker på kvinnan jag krockade med. Men frågan är som sagt vad Quirinus ska tycka. Han kan inte glömma Mia, så i värsta fall kanske han blir arg på mig.” Nathan suckade och tog ännu en klunk vatten. ”Jag får prata med mamma när jag känner mig redo. Nu när jag tänker efter, så har jag inte sett boterskan på länge. Och vem är hon? Hon såg ju så bekant ut.” Han ställde ifrån sig glaset och gick tillbaka till sovrummet.
Efter några minuter somnade han. Vad han inte visste, var att Eric och Mia stod och betraktade honom med varsitt medlidsamma leende.
____________________________________________________________


Nathan har det mycket svårt. Inte bara för att han är ensam i det stora huset, utan också för att han inte kan glömma den mystiska boterskan som han krockade med i kapitel 59. Det ger honom skuldkänslor då han varken kan, eller vill, glömma Mia.



Under natten drömmer han om sin pappa, som kommer med bra råd. När Nathan vaknar, vet han att han inte är redo att prata med sin mamma om den mystiska kvinnan riktigt än. Vi får se hur det går.

Tack till Avis Fortunae, som kommit med tips! ♥

Nu kommer det bli en paus på obestämd tid. Som jag skrev sist, är det mycket på teatern, så det gör att jag låter berättelsen ”vila”. Men oroa er inte. När jag har tid, kommer jag skriva fler kapitel så det finns i reserv. (Under tiden kan de som vill, läsa/läsa om ”Quirrells första år på Hogwarts” och/eller ”Vandalen på ridskolan”.)

Vad bra att både Mia och Eric stöttar Nathan i tankarna på den nya kvinnan. Fint att han har fått möta dem i drömmen. Det måste vara en underbar upplevelse. Jag kommer att tänka på ett avsnitt ur en gammal serie jag såg i onsdags för att må bättre. Det är en fru som efter sin död besöker sin man och uppmuntrar honom att ta steget och gifta sig med den nya kvinnan han är kär i (the nanny, som funnits där för barnen och fått dem att må bättre).

Nu får vi se hur det går. Ser fram emot nya avnsitt efter pausen.

Hej, hej! Avis Fortunae och Elzyii här! Avis läste kapitlet högt för Elzyii

Vi tyckte det var jättebra! Avis tyckte det var fint att läsa om det igen. Elzyiis bebis höll på att vakna, men somnade om till "godnattsagan!"

Det var fint att höra tyckte Elzyii, gulligt skrivet. Fint med besöken i drömmen! Tänk om man själv hade kunnat få besök i drömmen av någon som gått bort och som man skulle vilja få ett råd av!

Ser fram emot fortsättningen efter pausen! Ska Nathan ta steget och våga dejta den nya kvinnan, undrar Elzyii ...

Sommar och sol i massor! Men det hindrar mig inte från att ladda upp ett nytt kapitel. Det är lite kortare än vanligt, men jag hoppas ni gillar det ändå

Förra gången så drömde Nathan om sin pappa, Eric Quirrell. Han kom med goda råd om den mystiska kvinnan Nathan krockade med i kapitel 59. Vi får se om hon dyker upp igen.

Avis Fortunae ♥



Elzyii ♥



Trezzan ♥



boknörd_, catradora, Pixelow, Leoney, ginnymollyw Ellpotter09 och Fanny Lawiise ♥




Kapitel 67
____________________________________________________________


Examensproven närmade sig med stora steg, så Quirinus koncentrerade sig på skolarbetet så gott han kunde. Han gladde sig åt att Snape och Wincott hade annat att tänka på, eftersom femteårseleverna hade Grund-Examen i Trollkonst detta år. Det innebar att de var fullt upptagna med att plugga, vilket gjorde att de inte hade tid att ge sig på honom. Det enda som var tråkigt, var att James, Sirius, Remus, Peter och Lily inte hade möjlighet att prata med honom, med tanke på att de var tvungna att läsa igenom allt inför sina prov. En annan hemsk tanke slog honom plötsligt.
Nästa år skulle det kanske komma en ny lärare i försvar mot svartkonster, och då skulle MacGyver bli tvungen lämna skolan. Quirinus tyckte inte alls om det, för han ville inte byta lärare, eftersom han såg MacGyver som sin vän.


Han var inte ensam om att vara ledsen, för under en lektion i försvar mot svartkonster såg alla missnöjda ut.
MacGyver hade förstås märkt det, för han sa plötsligt:
”Jag antar att ni undrar hur det kommer att se ut nästa år? För det kommer en ny lärare efter sommaren, så jag ska sluta undervisa i försvar mot svartkonster.”
”Kommer ni att lämna skolan?” undrade Nancy sorgset.
Vid de orden sken MacGyver som en sol.
”Faktiskt inte”, svarade han muntert. ”Jag kommer istället att undervisa i mugglarstudier.”
Quirinus tappade sin fjäderpenna i ren förvåning.
”Är… är det sant?!” frågade han.
”Javisst.” MacGyver log med hela ansiktet. ”Så jag ser fram emot att få se åtminstone några av er i den kursen! Om inte annat, finns jag alltid på mitt nya kontor.”
Quirinus kände sig med ens gladare, för nu visste han att det skulle bli roligare att läsa mugglarstudier. När det ringde ut, stannade han kvar.
”Jag är glad över att ni vill fortsätta undervisa på Hogwarts”, sa han medan han lade ner sina böcker. ”Ni är så bra på att förklara allt om försvar och liknande. Jag har haft det väldigt trevligt!”
”Och vet du vad?” sa MacGyver med de bruna ögonen glimmande av glädje. ”Jag tycker det har varit roligt att ha dig som elev! Och om du ska läsa mugglarstudier, så kan vi fortsätta prata om alla böcker mugglare skriver.”
Quirinus log och innan han hann hejda sig, gav han honom en kram.
”Ni är dessutom den enda som förstår mig när det gäller mamma”, sa han försiktigt.
”Ja, jag hjälper dig gärna”, sa MacGyver vänligt och strök honom över ryggen. ”Och du får gärna skriva till mig om det är något som bekymrar dig. För jag tänker stötta både dig och Nathan så gott jag kan.”
Quirinus log och kramade honom hårdare.


När han lämnade klassrummet, kände han sig bättre till mods. Men när han kom till biblioteket, fick han ännu en gång se de båda pojkarna från Hufflepuff. Den svarthårige pojken stirrade på något framför sig, medan den smutsblonde läste ett pergamentstycke.
”Mamma skriver att hon inte har sett Nathan Quirrell sen de krockade”, sa han plötsligt.
”Ja, då är hon glad”, sa den mindre eleven. ”Undrar vad vi får göra i sommar.”
”Det vi brukar.” Den större skrattade. ”Åka och bada, äta glass och bara lata oss! Hoppas det blir en solig sommar!”
”Ja, vi vill ju inte verka tråkiga som Quirrell från Ravenclaw!” Pojken med svart hår gav ifrån sig ett hånfullt skratt.
När de gick, såg Quirinus efter dem med en klump i magen. ”Jag blir mer och mer misstänksam på om deras mamma är samma person som bråkade med pappa.” Han sjönk ner på golvet med tårar i ögonen. ”Hoppas bara att vi inte möter dem i Diagongränden, när vi handlar nya böcker.”

_____________________________________________________________


Som ni ser, så tänker MacGyver stanna kvar på Hogwarts och ta över jobbat som lärare i mugglarstudier,* vilket gör Quirinus överlycklig, för han ser ju MacGyver som sin vän. Som ni märkte, gav han MacGyver en kram! ♥ Och MacGyver erbjuder att Quirinus får skriva till honom, om det blir jobbigt.

Dessvärre får de mystiska pojkarna från Hufflepuff honom att bli ledsen, då de ännu en gång säger elaka saker om honom.

Kuriosa: Egentligen skulle Quirinus få en återblick hur den förre läraren i försvar mot svartkonster. Tanken var att den mannen skulle vara en hemsk person och försöka göra livet surt för Quirinus. Dock skulle han bli upptäckt i tid av Dumbledore, som tar till vissa åtgärder. MacGyver skulle också minnas mannen, men också mamman.


Men sedan fick jag en tankeställare. Har den mannen en påverkan på storyn? Kommer han att dyka upp igen? Efter att ha bollat idéer med Avis Fortunae, var det bättre att stryka återblicken. Så nu vet ni det.

Apropå Avis Fortunae, så får hon ett varmt tack för att hon har kommit med tips till detta avsnitt!

*Om ni går tillbaka till kapitel 20 och läser Richards biografi, så ser ni att mugglarstudier var ett av hans favoritämnen i skolan. Kom ihåg att hans mamma var mugglarfödd, så han läste väl ämnet för att komma nära sina rötter.

Åh, vilken tur att MacGyver ska vara kvar! Han är nog väldigt populär bland de flesta elever. Han är Quirinus vän och han är snäll mot alla.

Tänk, att pojkarna från Hufflepuff orkar vara så elaka! De ser fram emot sommar och sol; ändå måste de säga något elakt om en annan elev. Jag har aldrig förstått hur den här typen av mobbare/retstickor tänker.

Undrar om det var deras mamma som bråkade med Nathan. Det återstår att se. Nu ser jag fram emot nya avsnitt!

Avis läste kapitlet högt i telefonen, som förra gången, som godnattsaga till Elzyiis bebis.

Vi tycker synd om Quirrell! Jättefint med MacGyvers och Quirinus relation, och att MacGyver får en kram!!!

Pojkarna från Hufflepuff är hemska! Vi hatar mobbning! Verklighetstroget att de är från Hufflepuff och inte Slytherin, att det inte bara finns mobbande elever i Slytherin utan överallt. Mycket bra skrivet!

Kära läsare och vänner! Min dator slutade funka igår, och jag kunde inte ladda upp ett nytt kapitel. 😡😭👎

Var på ett ställe där de hjälper folk med deras datorer. Killen sa att det var bättre att byta dator. Han kommer då flytta över allt material till den nya laptopen. Men jag stod som nummer fem i kön, så i slutet av veckan får jag besked.

Det här är dessutom min sista semestervecka och som ni vet, kan det bli mycket på teatern. Så om det blir paus, återstår att se. Hoppas på förståelse.