Forbidden love PRS Lupple och Emma07

Skillnaden ifrån den enorma smärtan som varit innan och lyckan över att få sina barn hos sig hade gjort att Sienna inte lagt någon större vikt vid att smärtan ännu inte lagt sig. Men hon hade förlorat mycket blod, vilket också verkade fortsätta och hon kunde inte längre undvika att märka hur utmattningen bara kom mer och mer över henne. Och hon började bli orolig igen när hon insåg hur dimmigt hon började se - hon kunde knappt längre urskilja vilka det ens var som stod runt omkring henne. Hon mumlade något, dock nästan ohörbart. De andra hade också lagt märke till det vid det här laget, det räckte med att hennes mamma gav hennes far en blick för att han skulle gå till telefonen för att försöka få tag på deras läkare.

Edvard såg på henne och det syntes hur hon började tappa fokus. Hur hon blev mer och mer utmattat. Han klappade henne försiktigt på kinden.
"Åh älskling. Öppna ögonen." Viskade han oroligt och barnen började skrika och hans panik var enorm.
Om hon inte skulle klara detta. Han kunde inte ens tänka klart den tanken. Han försökte trösta barnen men de var två och de verkade väldigt upprörda över något.
" Detta är normalt." Sa läkaren och försökte le försäkrande men Edvard trodde inte på det för fem öre men han hade inte heller någon tid att diskutera det och inte heller någon ork. Hans fokus var på hans alldeles egna och perfekta familj.

Sienna hörde honom svagt, både han och barnen som börjat skrika, men hon hade inte ork nog till att svara eller få upp ögonen igen. Hon var bara så trött.
Egentligen var det inte alls brukligt för Siennas mor - Grace - att lägga sig i, men det brydde hon sig inte ett dyft om för tillfället. Hon var självklart orolig för sin dotter, och hon hade kommit att bry sig om sin svärson också - och de båda behövde nog varandra mer än något annat just nu. Hon gick fram till sängen, lade snabbt handen över Edvards i något slags stöd och tog sedan försiktigt upp de båda små barnen i sin famn istället för att försöka trösta dem - barn klarade hon fint, och både läkaren och Edvard borde få koncentrera sig på Sienna istället.
Siennas familjs läkare kom dit förvånansvärt snabbt, och han satte genast fart att oroat undersöka Sienna.
"Vad har du gett henne för smärtstillande?" frågade han snabbt den andra läkaren, började rätt snabbt få misstankar om hon fått det som han misstänkte.

Edvard kände handen över sin och lyfte blicken och såg på Grace och såg henne sedan ta barnen och han log tacksamt. De var säkra, de skulle må bra tills Sienna mådde bra.
Han ryckte åt sig sin mammas trasa som hon suttit och baddat Siennas panna med och började själv badda henne panna och kinden. Hon var verkligen varm.
"Hon är varm." Sa han oroligt och såg när det andra läkaren kom in och han blev av någon anledning mycket lugnare. Denna läkare var yngre och trodde kanske på nyare mediciner än vad den äldre gjorde.
Läkaren tittade väldigt ilsket på den andra läkaren och harklade sig.
"Det man alltid ger. " Sa han och höll upp burken av det han hade gett.
"Hon behöver bara vila min unge herre." Sa läkaren självsäkert och Edvard stirrade på honom.
"Hon blöder, hon är varm. Hon behöver inte vila. Hon behöver bli frisk." Sa han upprört och hans mamma tittade generat bort som om han skämde ut henne och han brydde sig faktiskt inte ett dugg.

Den yngre läkaren såg lika ilsket tillbaks på honom, ögonen blixtrade till av vad han sade - hur hade han lyckats bli läkare?
"Om du har gett henne det där är det ett under att barnen kom ut och att de alla lever ännu", sade han kort, satte genast fart och hämtade några läkemedel ur sin väska.
"Hon tål inte det där. Och hennes immunsystem är redan nere av födseln, så du har en enorm tur om hon tar sig igenom det här", fortsatte han kort.

Edvard stirrade på läkarna, om hon tog sig igenom? Det var ett måste. Hon måste klara sig. Han såg på läkaren som verkade ha betydligt mycket bättre koll och svalde hårt.
" Vad behöver du för att hjälpa henne?" Sa han oroligt men också oerhört allvarligt.
Han vägrade att förlora sin fru. Hon hade bara sett barnen en kort stund. Hon förtjänade att vara med och döpa dem. Hon förtjänade ett längre liv. Hon var inte gammal. Han förtjänade att få ha kvar henne.
Han tog hennes hand och kramade den mjukt.
"Älskade du, kämpa på. "Viskade han i hennes öra och pussade hennes kind. I hopp om att kunna stärka henne.

Läkaren såg på Edvard, vänligt men ändå allvarligt - han tyckte synd om honom som kanske tvingades förlora sin fru när hon födde deras barn, men det var ingen idé att linda in honom i hopp som kanske inte fanns. Han visste inte hur det skulle gå, och det var ingen idé att neka till det.
"Jag ger henne ett par läkemedel, som kan hjälpa henne. Annars kan vi inte göra mycket mer än att försöka hålla nere febern och hoppas på det bästa" sade han uppriktigt, han tänkte göra allt han kunde men det var dessvärre inte mycket. Han hade snart lyckats få i henne en spruta med det, och lyckligtvis dröjde det inte alltför länge förräns läget verkade ha lugnat ner sig åtminstone lite.

Edvard lyssnade på honom, förstod men ville inte tro det. Det var oerhört allvarligt, det om något var solklart.
"Hålla nere febern." Sa han och doppade trasan igen och kramade ur den och baddade hennes panna sakta och tog sedan den stolen hans mor suttit på och drog den intill hennes sida.
Det syntes en förändring, som verkade vara till det bättre men ändå var det inte klart ännu.
Han slöt ögonen och höll hennes hand.
" Jag vill ha lite egentid. Läkaren kan självklart stanna men ni andra. " Sa han lågt och hans mor nickade och gick ut utan minsta motstånd och även hans mormor.
Han svalde hårt och såg på henne. Hans älskling.

Också Siennas föräldrar nickade genast och dröjde inte kvar utan gick ut ur rummet, Grace ännu med de båda barnen i famnen. Det kändes fantastiskt att ha blivit mormor, men självklart dämpades glädjen av det livshotande tillstånd Sienna var i.
Läkaren suckade lite och såg på Edvard.
"Jag kan också lämna er båda ifred några minuter. Vi gör allt vi kan och hon har varit otroligt stark hittills, så tappa inte hoppet än" sade han vänligt, för att sedan gå ut han också och lämna de båda ifred. Sienna hade blivit lite mer medveten vid det här laget, fortfarande i feberns dimma dock.

Han nickade sakta och hörde de sista lämna rummet och han såg på Sienna med oro i blicken.
Han fortsatte att badda hennes panna en stund tills hans ställde undan det och greppade hennes händer och pussade dem sakta.
" Lämna mig inte. Lämna inte våra barn. "Viskade han bedjande och såg på henne.
"Jag vet att du är bland dem starkaste jag vet. Vi fixar detta. " Viskade han och kysste hennes kinder sakta och hennes läppar mjukt.
" De är två, en flicka och en pojke. Och de är perfekta- minns du?" Viskade han oroligt och studerade henne. Han var medveten om att hon antagligen inte skulle svara men kanske kunde hans röst hjälpa henne.