Välkommen till en gratis, svensk Harry Potter-community

F5

Prinsen (sjätte året)

Forum > Fanfiction > Prinsen (sjätte året)

1 2 3 ... 24 25 26 ... 33 34 35
Bevaka tråden
Användare Inlägg
Pixelow
Elev

Avatar

+1


Tack så mycket för att du nämnde mig och min ff, din är fantastisk och jag är på väg ikapp, om än med små steg. Du har skrivit två fantastiska berättelser i Länken och Kraften och de två första kapitlen av Prinsen var fantastiska!

17 maj, 2020 11:14

Ginerva2003
Elev

Avatar

+1


så bra!!!

Det är inte lätt att skriva en spådom när man har dyslexi

17 maj, 2020 11:47

boknörd_
Elev

Avatar

+1


Tack så jättemycket för att du taggade mig här! Har hunnit kikat på några kapitel och din fanfiction verkar alldeles underbar. Har något att läsa nu i alla fall och jag ser otroligt mycket fram emot det! Du har fått en ny läsare

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fdata.whicdn.com%2Fimages%2F203760481%2Foriginal.gif https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia3.giphy.com%2Fmedia%2FAbYxDs20DECQw%2Fgiphy.gif

17 maj, 2020 22:02

catradora
Elev

Avatar

+1


Tack så otroligt mycket för att du nämnde mina fanfics! Du skriver så bra så det är verkligen kul att du gillar det jag skriver. Jag håller på att läsa Kraften just nu, men det går alltid lite trögt för mig att läsa färdigställda fanfics då det blir många kapitel på en gång. Kommenterar där när jag läst klart den, och sen fortsätter jag hit

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2F64.media.tumblr.com%2Fbdb8cbffb638273cfdea0d57bf304f49%2Fbb0bd58af27f2e6f-b8%2Fs540x810%2Feff137997450c4982583c37fdf398cb0c01eb1f1.gif

17 maj, 2020 23:07

96hpevanescence
Elev

Avatar

+1


Åh gud, när jag läste namnet på kapitlet så blev jag taggad på ett lite nervöst sätt? Låter det rimligt? Det är lite som att mitt absoluta favoritkapitel är samma som JK Rowlings, och det är kapitel 34 i den sjunde boken, The forest again (kommer ej ihåg den svenska titeln). Jag älskar verkligen allt med det kapitlet, trots att det är ett av de kapitlen jag också gråter som allra mest till. Där blir jag alltså också nervöst taggad, för jag tycker det är så bra men jag vet hur jag och mina känslor brukar reagera. Så sammanfattningsvis på denna utläggning vill jag säga att jag visste att jag skulle gilla detta kapitlet innan jag ens läst det (Sen gillar jag iofs alltid dina kapitel, men du förstår förhoppningsvis vad jag menar!)

Älskar att vi återigen börjar med Miriam och Snape och deras relation och deras tillit för varandra ♥

Och jag fullkomligt älskar din idé med Miriam och spökena. Det är så spännande och så oerhört logiskt att Miriam varken kan se eller höra spöken! Älskar det!

Och hela scenen med Harry och Draco och Elli och Miriam och Snape </3 It breaks my heart :'( Men det är också så bra med allas olika reaktioner och allt!

Längtar till nästa vecka! ♥

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2F66.media.tumblr.com%2F85a78ed8327f6a44d748de87a06aefe3%2Ftumblr_np1kvpId1G1tek6yeo1_500.gif https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fi.gifer.com%2FUjvo.gif https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia.giphy.com%2Fmedia%2FZc3n9KzTnhgoE%2Fgiphy.gif

18 maj, 2020 20:36

Avis Fortunae
Elev

Avatar

+4


Kapitel 41 heter Ljus och ni läsare är definitivt ett ljus i livet. På riktigt.

EDIT 2024: Numera är det kapitel 47, men ni läsare är lika mycket ett ljus som någonsin!


Leoney
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tack för din kommentar på kapitel 39 och 40! Ja, Harry tycker att Miriam borde få dela hans lektioner och det hade onekligen varit spännande, men Dumbledore verkar inte tänka i samma riktning. Nu har Sectumsempra skett och det är ju en hemsk scen, men Miriam blir inte rasande. Det ligger nog helt enkelt inte i hennes natur att bli det. Vad gäller Ellis reaktion, kan jag bara rekommendera den fantastiska Draco Memoraid (kapitel 58, Sectumsempra) https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=30558&page=164 avElzyii. Jag har helt enkelt bara skrivit det ur Miriams perspektiv, och skildringen av Snape är annorlunda. Miriam tycks inte ana vem som ligger bakom namnet Halvblodsprinsen.

Uppskattar verkligen när du tar dig tiden att läsa och kommentera, och det gör man ju när man kan Ibland kommer livet emellan!

Pixelow
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tack för plussen! Det betyder SÅ mycket att se dem. Jag följer med spänning din story om Amelia och är jätteglad att du läser min serie Nu är du inne på Prinsen! Spännande! Tack för dina snälla ord om Länken, Kraften och Prinsens två första kapitel.


Mintygirl89
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tack för plusset och kommentaren! ♥ Ja, jag tror alla är eniga om att det var skönt att Ron och Lavender gjorde slut. Båda förtjänar någon som gillar dem på riktigt. Uppskattar verkligen att lyfter Miriams stunder med Snape, och Amors pilar som susar runt

Jag håller med om att Sectumsempra-scenen är läskig, kanske en av de värre i HP. Något gott som ändå kommer ur det är, precis som du säger, att Elli verkar vilja bli sams med Malfoy igen. Och Snapes helande formel ställer säkert allting tillrätta ♥ Dock är ju Elli nu arg på Harry, men det kanske lägger sig efter ett tag, eftersom Harry själv är så ångerfull? Miriam grälar inte på honom, men jag tror som du att hon först blir för chockad för att göra det. Och kommer hon att ana ugglor i mossen gällande Halvblodsprinsen?

Tipsen är bra som vanligt och har använts! Ja, det går snabbt från fredag till söndag … ibland alltför snabbt. Jag publicerar den dagen för att lindra min söndagsångest och som jag har förstått det, publicerar du på fredagar för att man ska ha ett kapitel att njuta av till helgen


catradora
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tack för plusset och jag följer dina, som alltid, välskrivna berättelser Så spännande att du läser Kraften, ta din tid! Den är ju rätt lång … ser fram emot att få veta vad du tycker om den. Blev så glad när du läste och kommenterade Länken


Ginerva2003
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tusen tack för kommentaren!!! Hoppas allt är väl med dig


boknörd_
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tack för plusset och kommentaren! Jag följer din fanfiction om Euphemia och Tom och du skriver rent ut sagt skrämmande bra. Vad spännande att du vill börja läsa den här! De tre delarna är menade att vara fristående. Så kul med ny läsare!


96hpevanescence
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tack för plusset och kommentaren - taggad på ett nervöst sätt kan jag mycket väl förstå med tanke på kapitlets titel. Naturligtvis var jag tvungen att spana in kapitel 34 som heter Åter i skogen på svenska, och såg att det var det kapitlet, definitivt ett man minns. Harry är så modig! Jag förstår verkligen dina känslor!

Älskar att du lyfter inledningen med Miriam och Snape, detaljen med spökena och slutscenen! ♥


Trezzan
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tack för ugglorna! Längtar så mycket efter kommentaren du knådar på - och ännu mer efter DIG


https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fencrypted-tbn0.gstatic.com%2Fimages%3Fq%3Dtbn%3AANd9GcQ1piufajuY3s5SP7j_JF3FHIkKWylQR4a-ilmKxCSlKpz_FeVkYw%26amp%3Bs

Kapitel 47 - Ljus

Sectumsempra?” upprepade jag frågande. “Är det en till av Prinsens formler? Förutom Muffliato?”
“Det finns många fler i boken”, mumlade Harry och det var tydligt att han skämdes enormt. “Som klistrar fast tungan vid gommen, eller får naglar att växa onormalt fort … jag, eh, provade dem lite på Crabbe och Goyle …” Jag suckade djupt och såg bedrövat på Harry. “Hur tänker du?” undrade jag trött.
Harry såg också rätt utmattad ut. “Ja, hur tänker jag? Det är alltid så många som är ute efter en … så, antar att jag är rätt inställd på försvar.”
Försvar mot angrepp från onda krafter. Det var lätt att dra paralleller till Severus, som för övrigt snart skulle komma tillbaka till oss och ställa Harry till svars.
“Apropå försvar”, sa jag beslutsamt och såg på det rinnande vattnet, “så måste du berätta för Snape vad det är som har hänt. Vilken formel du använde och var den kommer ifrån.”
Harrys axlar sjönk om möjligt ihop ännu mer: “Han blir rasande.”
“Det är klart att han blir bekymrad. Men kanske mindre om du är ärlig från början.”



Severus dök upp en kort stund senare.
“Malfoy överlever”, sa han sakligt, “och slipper kanske till och med ärr om han tar lite kungsmynta. Men nu vill jag att du berättar för mig precis vad som hände, Potter. Utan några gråskalor, tack.”
Jag såg uppfordrande på Harry och han återgav hela historien om hur pojkarna angripit varandra med besvärjelser. Vid återgivandet av var den ödesdigra formeln ursprungligen kom ifrån, började han trampa oroligt i vattnet. Det var uppenbart att det tog emot att avslöja trolldrycksboken som gett så mycket vägledning. Severus lyssnade uppmärksamt och jag kunde iaktta ett spänt uttryck i hans ansikte, men snart var han åter sitt allvarliga, fokuserade jag.
“Det är förståeligt”, sa han dröjande, “att du tog till dig anteckningarna i boken och fortsatte använda dem, då du upptäckte att de var till hjälp för dig. Jag säger inget om den saken.” Han tog sig om hakan och såg på Harry med ett svårtytt ansiktsuttryck, och Harry såg tillbaka, helt utan det trots som en gång funnits där.
“Betydligt mer allvarligt”, fortsatte Severus, “är att du använde en formel avsedd att skada, utan att veta den exakta effekten av den.”
“Jag vet, sir”, sa Harry tyst. “Men jag fick panik när han riktade Crucio mot mig.”
“Ni agerade båda på impuls”, instämde Severus. “Men du är oerhört viktig för framtiden, Potter. Du har fått axla ett alltför stort ansvar, jag vet det. Just därför oroar det mig att du i desperation handlade på det här sättet. Du kommer att behöva vara mer förnuftig än så.”
Harry teg och såg med stora ögon på sin lärare.
“Någon som däremot är ytterst resonlig och klok”, fortsatte Severus, “är din mentor McGonagall. Hon kommer att få avgöra vilka åtgärder som bör vidtas till följd av din oövertänkta handling, och jag litar på att du själv omedelbart går och berättar om det här händelseförloppet för henne, innan jag gör min uppföljning.”
“Ja, sir.” Harry nickade utan en ansats till protest, och Severus gav honom en kort nick tillbaka: “Då säger vi så, Potter. Jag måste tillbaka till sjukhusflygeln och titta till Malfoy.” Och innan vi riktigt hunnit samla oss, hade han försvunnit med manteln svepande efter sig.

Återigen stod Harry och jag där och såg på varandra.
“Jag får ge mig iväg till McGonagall genast”, sa han sakligt, men dröjde lite i steget.
“Du ser … förvånad ut”, konstaterade jag vid anblicken av hans ansiktsuttryck.
“Ja”, svarade han och mötte tacksamt min blick, innan han på nytt, lite förbryllat, såg mot dörren där Severus försvunnit. “Han sa att jag var viktig för framtiden. Visst?” Han såg på mig som för att få bekräftelse. “Det har han aldrig sagt innan … eller ens något liknande.”
“Du är viktig för framtiden, Harry. Och det är klart att professorn vet det.”
Han gjorde en grimas, men svarade sedan: “Alla är viktiga. Inte minst du. Du har ju också många speciella…” Vi såg på varandra och jag mindes åter mitt misstag. Smärtan genomborrade mig som ett spjut.
“Essensen”, sa jag sakta, “jag tänkte ju aldrig på den.”
“Det gjorde inte jag heller!” utropade Harry, men jag avbröt honom: “Det är jag som borde minnas det - jag som ständigt bär den på mig! Vad ska det ens vara bra för om den aldrig kommer till nytta?” Febern var tillbaka med full kraft. Harry såg bekymrat på mig.
“Men snälla”, sa han lite tafatt, “var inte för hård mot dig själv … hrm, jag måste gå till McGonagall nu.” Han fingrade lite på sin blöta skolväska, som legat på golvet. “Och sedan måste jag gömma trolldrycksboken, för säkerhets skull. Så att inte fel person får tag i den. Tänk att Snape inte konfiskerade boken! Kan du fatta det?”
“Han har förtroende för dig, Harry. Mycket har ändrats mellan er”, sa jag och kände mig med ens lite lugnare. “Ge dig iväg nu, och lycka till.” En svag solstråle bröt igenom molntäcket utanför de gotiska fönstren, när Harry skyndade ut med den droppande väskan slängd över axeln.



Det visade sig att McGonagall blev mycket upprörd och gav Harry en straffkommendering som skulle pågå varje lördag till terminens slut. Han tog det med ro, dels för att han verkade mycket ångerfull över händelsen men också för att allt fokus nu låg på den kommande matchen mot Ravenclaw - och hans mentor, den stränga men ytterst sportintresserade damen, var tillräckligt besatt av quidditch för att på något sätt låta bestraffningen påverka det röda elevhemmets chanser. Harrys träningstider för laget berördes alltså inte. De tränade för fullt och det slog gnistor om Harry och Ginny i vårsolen. När laget vann matchen och de äntligen blev tillsammans på riktigt med en offentlig segerkyss, var det nog ingen, allra minst jag, som blev ett dugg förvånad.

Och de var inte de enda som det fullkomligt lyste om. Ron och Hermione förblev alltjämt vänner, ständigt i närheten av varandra. Elli och Draco hade också återförenats i vänskap efter den dramatiska scenen då han varit i fara. Allt såg alltså mycket ljust ut på den fronten.

I takt med att morgonsolen stod allt högre på himlen för varje vecka, kunde jag märka hur en fnittrig och uppsluppen stämning gjorde intåg i latingruppen. Det var någonting med ungdomarna - som en hemlighet, bara deras. Något vi vuxna inte riktigt kunde förstå. Kanske borde jag oroa mig, men deras glädje var alltför smittsam. Så jag lät det bero. Förväntan vibrerade i luften och strömmade in i mitt längtande hjärta, så att jag oftare än någonsin, under de allt ljusare kvällarna, kom att hamna i dunklet utanför en viss dörr när det var tomt på människor utanför. En dörr som alltid, utan undantag, öppnades för mig.

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fi.pinimg.com%2F236x%2F1f%2Fb0%2Fd4%2F1fb0d4faf941670d9826d507600dfb10--snape-and-hermione-severus-snape.jpg

Den här scenen har omarbetats efter att jag fått ta del av en otroligt fin version skriven av Mika Marcel. Den passade så väl att jag ville göra den till en del av berättelsen. Tack för att jag fick använda den.



Under den bleka majmånen suddades gränserna ut. Jag knöt händerna i Severus nattsvarta hår, när hans läppar mötte den känsliga huden över mitt ärr. Det var som om vi drack varandras närhet, med en desperat visshet om att vår tid tillsammans närsomhelst kunde rinna ut.

Vi var båda märkta av det förflutna, men tillsammans fann vi den trygghet som livet ryckt ifrån oss. Hos honom var jag inte mugglaren, den främmande fågeln, kvinnan som aldrig räckte till. Han såg mig, såg in i de ömkligaste vrårna av min själ dit ingen annan fått tillträde. Till och med i mina skamligaste hemligheter fann han något att hålla av.
“Du är min ängel”, mumlade han när vi rörde oss tillsammans i en rytm äldre än tidvattnet. “Min kvinna. Min skatt.”
“Du överskattar mig”, flämtade jag mot hans läppar. “Jag är långt ifrån felfri. Till och med änglar faller, Severus.”
Han skrattade tyst.
“Jag märker det, min skatt. Vi har fallit många gånger i natt, inte sant?”
Kyssarna över mina blossande kinder fortsatte över halsen, tills han nådde min nacke. Den milda rösten kom mig att skälva under honom och jag drog häftigt händerna genom det mörka silket, när vår förening fulländades och hans livgivande värme strömmade in i mig.

Jag blundade när vågorna svepte genom oss, omvälvande för att sedan långsamt avta. Då öppnade jag sakta ögonen och möttes av intensiteten i hans, en kraft som nästan tog andan ur mig. Han såg på mig med en sådan tillit, nästan dyrkande, som om han anade något dyrbart jag inte själv kunde se.
“Kanske är jag för evigt förlorad, Miriam”, viskade han. “Men ett vet jag säkert. Fulländning är inte fri från synd. Och även en fallen ängel kan lära av sina misstag.”
Månskenet lekte i de mörka ögonen när han varligt tog mig om hakan.
“Du har en särskild förmåga att plåga dig själv, Miss Silver. Hade du dömt mig hälften så strängt, så hade jag befunnit mig i källarhålorna nu. Ensam.”
“Dig kan jag aldrig döma”, viskade jag med gråten i halsen. “Och du ska aldrig mer vara ensam, Severus. Aldrig.”
Han log vemodigt.
“Förr bar jag ensamheten som en sköld. Mörkret var min hedersmedalj, min tillflykt. Sedan mötte jag dig. Du har vänt mig mot ljuset, ängel. Så länge du tror på min kärlek kan jag aldrig vara ensam. Min älskade skatt …”
Och han fortsatte mumla sina dova, ömsinta ord, ömhetsbetygelser jag inte förtjänade, tills mitt synfält helt upplöstes i tårar, som han lika mjukt kysste bort: “Miriam, kära Miriam, du vet ju att du inte behöver känna så. Varför är du så hård mot dig själv?”
“Jag tänkte inte på essensen, Severus. Mina tankar är aldrig där de behöver vara - i alla fall inte i farliga situationer …”
“Nej, förvisso är din tankar någon annanstans. Hos andra, på bekostnad av dig själv. När vi framställde essensen med hjälp av din kraft, var min främsta tanke att det var dig den skulle skydda.” Han kände eftersinnande på den lilla flaskan i sidenbandet och började smeka kring ärret, dröjande och eftertänksamt tills hettan på nytt började gå i vågor genom mig och krockade med tårar och skuldkänslor. Ganska nöjt iakttog han min reaktion, log till och med ett halvt retsamt leende, men tillade sedan: “Om det är någon tröst, så kommer essensen från en trolldryck avsedd att lindra bett. Den sprider ut sig och oskadliggör giftet. Det är osannolikt att den hade haft någon effekt på Malfoys skador.”
Trots de tunga orden fortsatte han att sakta stryka över blixtformen. Jag lade min hand över hans och höll den stilla, medan jag försökte se varnande ut, framkalla det allvar som situationen krävde. När hans varma hand hindrades från smekningarna slöt den sig istället om sidenbandet, medan han såg intensivt på mig. Jag vek inte med blicken.
“En ganska klen tröst”, svarade jag honom istället med allvarlig röst. “Ett bredare användningsområde hade gjort mer nytta, till exempel om det skulle bli en större strid.”
“Det viktigaste är att handla förnuftigt och inte kasta sig in i duell om det inte är nödvändigt”, sa Severus och nu hade allvaret nått även honom. “Det oroar mig att de där två pojkarna handlar så impulsivt. Så väldigt mycket hänger på dem båda. De är för unga för ett sådant ansvar …”
Jag såg forskande på honom. Vad menade han? Något orimligt tungt låg på Harrys axlar, men nu antydde Severus att även Malfoy spelade en avgörande roll i det hela.







Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123

24 maj, 2020 12:01

Detta inlägg ändrades senast 2024-01-24 kl. 20:27
Antal ändringar: 13

Mintygirl89
Elev

Avatar

+1


Kapitelnamnet var faktiskt passande. Sedan behöver vi ljus i dessa hemska tider, med tanke på att ett visst virus sabbar allt.

Men nog om det! Urbra kapitel som vanligt. Nu har Harry och Ginny, äntligen. erkänt sin kärlek till varandra. Jag förstod nästan att Elli och Malfoy skulle bli sams igen efter det som hände på killtoaletten. Vi får väl se om hennes vrede mot Harry lägger sig.

Angående din fråga i spoilern:

Och kommer hon att ana ugglor i mossen gällande Halvblodsprinsen?


Hon borde göra det, med tanke om att Snape har berättat om sin bakgrund och om morbrodern. Se kapitel 30-Prins

Tips:

“Då säger vi så, Potter. Jag måste tillbaka till sjukhusflygeln och titta till Malfoy.” Och innan vi riktigt hunnit samla oss, hade han försvunnit iväg med manteln svepande efter sig.

Det finns två alternativ att använda för att meningen ska kännas naturlig, och låta bra när man läser den högt. Antingen tar du bort ett ord, eller så ändrar du ett. Se mina förslag, och välj ett du tycker är bra.

“Då säger vi så, Potter. Jag måste tillbaka till sjukhusflygeln och titta till Malfoy.” Och innan vi riktigt hunnit samla oss, hade han gått iväg med manteln svepande efter sig.


“Då säger vi så, Potter. Jag måste tillbaka till sjukhusflygeln och titta till Malfoy.” Och innan vi riktigt hunnit samla oss, hade han försvunnit med manteln svepande efter sig.


I övrigt var det ett superbra kapitel!




Läs gärna Tårar från himlen :D <3 https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia.tenor.com%2F0p-qPPA7sk4AAAAM%2Fcat-look-at-you.gif

24 maj, 2020 16:09

Ginerva2003
Elev

Avatar

+1


så bra!!

Det är inte lätt att skriva en spådom när man har dyslexi

27 maj, 2020 10:15

Avis Fortunae
Elev

Avatar

+4


Mintygirl89
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tack för plus och kommentar som lyser upp i dessa tider. Ja, du har så rätt, vi behöver ljus. Nu är det i alla fall bra med alla relationer ungdomarna emellan, och Ellis ilska mot Harry lägger sig nog.

Det har däremot inte fallit något ljus över vem Halvblodsprinsen är. Man kan ju tycka att Miriam borde ha listat ut det nu, med tanke på allt Snape nämnt i kapitel 30, men hennes fokus ligger på annat. (Hon är bland annat väldigt självkritisk just nu och nästan besatt av sin upplevda oförmåga att hjälpa till med praktiska saker).

Någon som däremot kan hjälpa till praktiskt är du! Superbra tips, som vanligt!


Ginerva2003
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tack för dina fina ord.


Leoney
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tack för plus - och för att Miriam och Elvira får vara med i din story. Förlåt om jag fokuserade mer på dem än på Amber i min kommentar, men jag blev så exalterad när jag läste. Det är första gången två av mina karaktärer är med i en annan fanfic. Edit: Nu har ännu ett kapitel kommit och jag är alldeles golvad av det - helt varm i hjärtat över hur Sniriam och de andra beskrivs!


96hpevanescence och boknörd_
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tack för plus! Det betyder så mycket att se Längtar så efter kapitel från era fanfics!


EDIT: Det här kapitlets första scen har omarbetats efter att jag fått ta del av en otroligt fin version skriven av Mika Marcel på Wattpad. Den passade så väl att jag ville göra den till en del av berättelsen. Tackar för att jag fick använda den.

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fi.pinimg.com%2F236x%2F1f%2Fb0%2Fd4%2F1fb0d4faf941670d9826d507600dfb10--snape-and-hermione-severus-snape.jpg

EDIT JANUARI 2024: Här finns den gamla versionen av kapitlet Straff samt kommentarerna kapitlet fick.

Spoiler:
Tryck här för att visa!Under den bleka majmånen suddades gränserna ut. Jag knöt händerna i Severus nattsvarta hår, när hans läppar mötte den känsliga huden över mitt ärr. Det var som om vi drack varandras närhet, med en desperat visshet om att vår tid tillsammans närsomhelst kunde rinna ut.

Vi var båda märkta av det förflutna, men tillsammans fann vi den trygghet som livet ryckt ifrån oss. Hos honom var jag inte mugglaren, den främmande fågeln, kvinnan som aldrig räckte till. Han såg mig, såg in i de ömkligaste vrårna av min själ dit ingen annan fått tillträde. Till och med i mina skamligaste hemligheter fann han något att hålla av.
“Du är min ängel”, mumlade han när vi rörde oss tillsammans i en rytm äldre än tidvattnet. “Min kvinna. Min skatt.”
“Du överskattar mig”, flämtade jag mot hans läppar. “Jag är långt ifrån felfri. Till och med änglar faller, Severus.”
Han skrattade tyst.
“Jag märker det, min skatt. Vi har fallit många gånger i natt, inte sant?”
Kyssarna över mina blossande kinder fortsatte över halsen, tills han nådde min nacke. Den milda rösten kom mig att skälva under honom och jag drog häftigt händerna genom det mörka silket, när vår förening fulländades och hans livgivande värme strömmade in i mig.

Jag blundade när vågorna svepte genom oss, omvälvande för att sedan långsamt avta. Då öppnade jag sakta ögonen och möttes av intensiteten i hans, en kraft som nästan tog andan ur mig. Han såg på mig med en sådan tillit, nästan dyrkande, som om han anade något dyrbart jag inte själv kunde se.
“Kanske är jag för evigt förlorad, Miriam”, viskade han. “Men ett vet jag säkert. Fulländning är inte fri från synd. Och även en fallen ängel kan lära av sina misstag.”
Månskenet lekte i de mörka ögonen när han varligt tog mig om hakan.
“Du har en särskild förmåga att plåga dig själv, Miss Silver. Hade du dömt mig hälften så strängt, så hade jag befunnit mig i källarhålorna nu. Ensam.”
“Dig kan jag aldrig döma”, viskade jag med gråten i halsen. “Och du ska aldrig mer vara ensam, Severus. Aldrig.”
Han log vemodigt.
“Förr bar jag ensamheten som en sköld. Mörkret var min hedersmedalj, min tillflykt. Sedan mötte jag dig. Du har vänt mig mot ljuset, ängel. Så länge du tror på min kärlek kan jag aldrig vara ensam. Min älskade skatt…”
Och han fortsatte mumla sina dova, ömsinta ord, ömhetsbetygelser jag inte förtjänade, tills mitt synfält helt upplöstes i tårar, som han lika mjukt kysste bort: “Miriam, kära Miriam, du vet ju att du inte behöver känna så. Varför är du så hård mot dig själv?”
“Jag tänkte inte på essensen, Severus. Mina tankar är aldrig där de behöver vara - i alla fall inte i farliga situationer…”
“Nej, förvisso är din tankar någon annanstans. Hos andra, på bekostnad av dig själv. När vi framställde essensen med hjälp av din kraft, var min främsta tanke att det var dig den skulle skydda.” Han kände eftersinnande på den lilla flaskan i sidenbandet och började smeka kring ärret, dröjande och eftertänksamt tills hettan på nytt började gå i vågor genom mig och krockade med tårar och skuldkänslor. Ganska nöjt iakttog han min reaktion, log till och med ett halvt retsamt leende, men tillade sedan: “Om det är någon tröst, så kommer essensen från en trolldryck avsedd att lindra bett. Den sprider ut sig och oskadliggör giftet. Det är osannolikt att den hade haft någon effekt på Malfoys skador.”
Trots de tunga orden fortsatte han att sakta stryka över blixtformen. Jag lade min hand över hans och höll den stilla, medan jag försökte se varnande ut, framkalla det allvar som situationen krävde. När hans varma hand hindrades från smekningarna slöt den sig istället om sidenbandet, medan han såg intensivt på mig. Jag vek inte med blicken.
“En ganska klen tröst”, svarade jag honom istället med allvarlig röst. “Ett bredare användningsområde hade gjort mer nytta, till exempel om det skulle bli en större strid.”
“Det viktigaste är att handla förnuftigt och inte kasta sig in i duell om det inte är nödvändigt”, sa Severus och nu hade allvaret nått även honom. “Det oroar mig att där två pojkarna handlar så impulsivt. Så väldigt mycket hänger på dem båda. De är för unga för ett sådant ansvar …”
Jag såg forskande på honom. Vad menade han? Något orimligt tungt låg på Harrys axlar, men nu antydde Severus att även Malfoy spelade en avgörande roll i det hela. Det måste ha med hans mörka hemligheter att göra. Just när jag skulle fråga Severus vidare om saken, knackade det dock bryskt på dörren.
“Severus!” Det var McGonagalls barska röst som hördes. Jag dök kvickt ner under filtarna, när Severus svepte sin nattrock om sig, skyndade ut ur sovrummet och mot den svagt månbelysta entrédörren till våningen. Det var sent på natten, nästan morgon, så något måste ha hänt. Genom en glipa i täcket lyssnade jag spänt på de båda elevhemsföreståndarnas ansträngda konversation. Tydligen hade ungdomarna haft någon sorts otillåten fest i ett av växthusen. Nu förstod jag vilken hemlighet det hade viskats om hela veckan.



Festen hade engagerat ungdomar från samtliga elevhem, och Severus gav sig naturligtvis av till Slytherin så fort han kunde. När jag anlände till Gryffindors uppehållsrum en kort stund senare, för att titta till mina vänner, stod McGonagall där och spände blicken i en stor hop med skamsna elever.
“Jag är så otroligt besviken på er, allesammans!” tillkännagav hon med vass röst. “Att smyga ut mitt i natten och förtära alkohol på skolans område - i sådana här tider - tänk på vad som skulle kunna ha hänt! Ni borde verkligen skämmas, allesammans.”
Det hördes en tyst snyftning. Hermione stod bredvid Elli med skakande axlar och förkrossat ansiktsuttryck. Elli gav henne ett skuldmedvetet ögonkast, innan hon på nytt vände de mörka ögonen mot sin mentor, som nu riktade blicken specifikt mot Hermione och Ron, de båda prefekterna. De såg förläget tillbaka, Hermione upplöst i tårar.
“Och angående ert uppförande, ms Granger och mr Weasley, är jag således mycket besviken. Särskilt på dig, ms Granger. Weasley har ju ställt till med en del ofog tidigare - men att du skulle göra det - en riktig chock. Jag hoppas ni förstår vad detta innebär.”
Hermione började snyfta okontrollerat när McGonagall fortsatte: “Jag måste tyvärr gå till rektorn och ompröva er position som prefekter. Ni riskerar att bli avsatta omedelbart.”
Elli lade en tröstande hand på Hermiones axel och såg än mer skuldmedveten ut, medan hennes vän förkrossat nickade med ansiktet gömt i händerna. Ron såg också dämpad ut, inte för att han kanske brydde sig så mycket om prefektemblemet, men mrs Weasley skulle utan tvekan bli rasande på honom.
“Ni kommer alla att få straffkommendering”, tillkännagav McGonagall medan en ogillande rynka djupnade över näsroten, “och med tanke på att också de resterande tre elevhemmen har elever från femte, sjätte och sjunde årskursen som ska straffas kommer ni att ha gemensamma straffkommenderingar. Tid och datum för dessa kommer att levereras snarast. Och den elev som vågar sticka ut sin näsa utanför Hogwarts portar efter mörkrets inbrott igen kommer jag personligen att kasta ut härifrån.”
Med de orden, och efter en sista rasande blick på de äldre eleverna, gjorde professorn helt om och styrde stegen mot utgången med en uppfordrande blick på mig att följa med. Sålunda fick jag lämna mina vänner åt sitt öde i den skamsna tystnaden och, i egenskap av lärare och vuxen, följa med föreståndarinnan ut.



“Jag hoppas du har förståelse för att vi nu alla måste hjälpa till”, sa McGonagall och synade mig med skarp blick. “Hela personalstyrkan behövs för detta stora antal straffkommenderingar.” Hennes blick var inte ovänlig, men det syntes att hon funderade på hur väl jag skulle tänkas klara av min roll i det hela. “Du får snarast besked om vilka elevers arbete du ska övervaka”, fortsatte hon med höjda ögonbryn.
“Javisst, professorn. Det ska nog gå bra”, svarade jag och undrade i mitt stilla sinne vilken kombination de styrande kunde tänkas sätta ihop. Men när jag kvällen därpå stod i latinklassrummet med en vagn fullastad av städutrustning och förutom Elli väntade på Slytherins tjejmaffia Pansy Parkinson, Millicent Bulstrode och Susanna Travers, var det inte utan att jag tvivlade på mitt uttalande - eller, för den delen, ledningens förmåga att sätta ihop lämpliga arbetsgrupper.



Slytherinflickorna gled in i klassrummet i god tid - och tätt tillsammans. Pansy hade krokat arm med Millicent Bulstrode, och jag mindes dem från Hogsmeade i höstas. Tätt efter dem kom Susanna Travers, som inte bevärdigade mig med en blick. Det halvt avskavda lacket på naglarna tycktes intressera henne betydligt mer.

Flickorna svarade sekundsnabbt på min hälsning och gick sedan demonstrativt och satte sig så långt ner i klassrummet som möjligt. Jag hoppades innerligt att Elli också snart skulle dyka upp. De tre tjejerna körde ihop sina viskande huvuden, Millicent kikade över axeln åt mitt håll och jag kunde inte sluta tänka på att även hon hade sett min tragiska belägenhet i våras - bunden som en samhällsfarlig fånge.

Så vred Pansy hastigt på huvudet mot dörröppningen och betraktade ilsket Elli, som sekunden därpå steg in i klassrummet.
“Välkommen, ms Jacobsson”, sa jag lättat och log mot henne, “vi har väntat på dig.” Tjejtrion såg dock ut som om det varit pesten själv som kommit in.
“Vad trevligt”, svarade Elli och log ett pressat leende. “Så, vad vill ni att vi ska göra?”
Jag instruerade dem så gott jag kunde i hur de olika städredskapen skulle användas. De fick inte utnyttja magi, vilket tydligen var en del av straffet. Elli drog på sig sina drakskinnshandskar med tappert ansiktsuttryck. Själv hade jag alltid haft svårt att begripa mig på bestraffningar och försökte gömma mig i arbete vid katedern. Ganska snart kunde jag dock i ögonvrån konstatera att Elli var det enda som arbetade ordentligt med städningen. Vad skulle jag göra åt det? Hon skulle få gå tidigare än de andra, så klart. Det var inte mer än rätt.

Beslutet lugnade mig och jag gled in i rättandet och bedömandet av elevuppgifter, så pass djupt att jag höll på att glömma bort tid och rum. Min koncentration fungerade på det sättet, och först när en konstigt luddig känsla infann sig i öronen vaknade jag till.
“Sådär”, hördes Pansys nöjda röst. “Då kan vi tala ostört, prinsessan.”
“Vad menar du?” Elli lät avvaktande.
“Jag har precis kastat en besvärjelse över mugglaren. Hon kan inte höra vad vi säger.”
Min första impuls var att resa mig och visa att jag visst hörde vartenda ord, om än lite luddigt. Men som tur var hejdade jag mig i tid och fortsatte till synes oberörd att ögna igenom uppgifterna. Fastän en del av mig bävade, skulle det här kunna bli intressant.
“Pansy”, sa Elli indignerat, “ta bort den där besvärjelsen från miss Silver, annars gör jag det.”
“Så du vill inte höra de stora nyheterna om Draco?”
Elli hejdade sig genast, och jag klandrade henne inte. Faktum var att jag också ville höra.
“Det är alltså sant?” Pansy lät triumferande, som om hon väntat länge på tillfället.
“Vadå?”
“Lägg av, säg inte att du inte har hört någonting.”
“Hört vadå?” Elli lät rädd på rösten. Pansy fnissade till och viskade något till någon av de andra, som gav upp ett högt skratt.
Alla har hört det”, fortsatte Pansy. “Alla vet om det. Förutom du. Och ändå är det du som kallar dig hans närmaste vän. Lustigt att du inte har hört någonting om det i så fall. Kanske är det helt enkelt så att skenet kan bedra även den bästa, Elli?”
“Vad pratar du om?” Skräcken i den stackars Ellis röst var påtaglig, och mitt hjärta dunkade ängsligt allt snabbare och i sympati. “Pansy! Säg vem du menar.”
Det hördes ett susande ljud när Pansy viskade något till Elli. Tyvärr kunde jag inte uppfatta vad. I detsamma flög dörren upp och McGonagalls högresta gestalt uppfyllde myndigt dörröppningen.
“Nå, nu kan ni börja avrunda här inne”, bestämde hon med en ton som inte tålde några motsägelser. “Och ni är snälla och går raka vägen till era uppehållsrum.”
“Men professorn …”, började Elli med en snabb blick på Pansy som redan börjat tränga sig ut genom dörren i armkrok med de båda andra flickorna.
“Inga men!” klippte hon av. “Utegångsförbudet träder i kraft om ett ögonblick. Iväg med er nu!”
“Kan jag byta några snabba ord med ms Jacobsson?” frågade jag hastigt. “Jag följer henne till Gryffindor strax.”
“Nå, låt gå då”, sa McGonagall och stängde dörren om mig och Elli. Lärarinnans marscherande steg dog bort i korridoren.
“Vad sa Pansy till dig?” frågade jag enkelt. Min röst ekade lite i det tömda och städade rummet.
“Åh, jag visste väl att du kunde höra alltihop”, sa Elli lite förläget. “Hon … sa något riktigt otäckt om Draco.”
“Du tror inte att hon bara ville skrämma dig?”
“Jo, jag trodde det först”, medgav Elli. “Hon har alltid varit hämndlysten mot mig, på grund av … ehm, Draco. Men om hon nu ville skrämmas, varför drog hon inte till med något ännu värre då?”
“Vad sa hon då?” Jag kände febern komma smygande som en otålighet inom mig och Elli såg på mig med viss tvekan.
“Jo, men alltså … hon sa … att jag skulle få se det, om jag gick till den förbjudna skogen vid midnatt.”
“Men snälla Elli”, sa jag uppgivet, “det verkar ju vara ett uppenbart knep för att få dig relegerad.”
“Ja, jag förstår att det låter troligt … men det är något som inte stämmer. Hon lät så kaxig, som om hon verkligen visste något, och hade väntat på att få berätta det för mig. Hon skulle älska om Draco svek mig … så att jag lämnade honom. Då skulle hon kunna börja hänga efter honom igen …” Hon avbröt sig och såg lite tveksamt på mig. Ingen av oss var helt bekväm med att prata relationer. I alla fall inte med varandra. Jag kände mig faktiskt ganska villrådig. Elli såg däremot beslutsam ut och Gryffindorglöden hade börjat tändas i hennes ögon. En fruktansvärd tanke slog mig: “Du tänker väl inte gå dit, Elli?”

Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123

31 maj, 2020 10:04

Detta inlägg ändrades senast 2024-01-13 kl. 22:53
Antal ändringar: 6

Ginerva2003
Elev

Avatar

+1


så bra!!!

Det är inte lätt att skriva en spådom när man har dyslexi

31 maj, 2020 11:34

1 2 3 ... 24 25 26 ... 33 34 35

Bevaka tråden

Forum > Fanfiction > Prinsen (sjätte året)

Du får inte svara på den här tråden.