En ung dödsätares resa

Tack! Men du har fel! DU är bäst! Men Ja super mehäga bra skrivet! Jag bara väntar på att du ska ge ut en bok! Det finns säkert 1000000000000000 olika bokförlag som vill trycka din bok!

ÅÅÅÅ AWESOOOOOMEEEEEE!!!!!!

Tack vad du är snäll!

SÅ SJUUUUUKT BRA!

det finns nästan inte ord på hur bra du är!!!!!! Fast ett ord finns....BÄST!!!

Du är BÄST!

Åh ni anar inte hur glad jag blir!

Kapitel 18.

Resten av dagen gick åt till att flytta ut från mitt kontor till mitt nya. Dem flesta av de som jobbade där hjälpte mig att flytta och visade mig runt på avdelningen. Avdelningschefen berättade allt som skulle göras och vad min uppgift var. Jag hade mest jobb på kontoret med papper och det passade mig bra. Jag skulle även få åka på inspektion ibland. Jag stannade kvar en timme extra för att fixa till det sista innan jag åkte hem.

Jag klev av bussen och började gå mot vårat hus. Det var en bit och vinden blåste iskallt. Vinden slet till i träden extra hårt och det visslade i öronen. Det hördes ett ploppande ljud och helt plötsligt stod en person framför mig. Jag flämtade till. Jag blinkade flera gånger för att se om det var sant. Jo då. Allt var det hon.
- B-Bella? jag hade inte sett Bellatrix på fem år! Hon hade inte förändrats ett dugg. Till skillnad från mig...
Jag stod som förstenad på gatan och stirrade på henne. Hon stod bara där. med höstlöven virvlande omkring sig och med ögonen inborrade i mina.
- H-Hur hittade du mig? stammade jag.
Bella svarade inte. hon fortsatte bara stirra på mig.
- Vad fan har du gjort Safira!? skrek hon plötsligt och jag hoppade chockat till.
- Schhh! hyshade jag. Någon kan höra dig.
Jag flackade nervöst med blicken.
Bella struntade blankt i mig och fortsatte skrika.
- Safira säg att jag har fel när jag säger att du gått och gift dig med en minister tönt. Säg att jag har fel!
- Vi har inte gift oss, protesterade jag fåfängt i en onödigt försök att komma undan.
Än en gång struntade hon i mig.
- Safira! Menar du allvar? Har du börjat jobba på trolldomsministeriet? Har du blivit GOD? har du sagt upp dig som dödsätare? Trotsar du din herre!?
Jag svalde hårt.
- H-Han är inte min Herre längre...
- Då är det alltså sant!? Menar du det?!
Jag undvek hennes blick.
- Se på mig! skrek hon. Är det sant?
Jag samlade allt mitt mod och mötte hennes blick.
- Ja. Det är sant.
Bella skakade på huvudet och backade med avsky i blicken.
- Bella, k-kan vi inte...
Med ett plopp försvann hon åter i tomma intet.
- Bella vänta! skrek jag till den tomma plats där hon stått.
Jag begravde ansiktet i händerna. Hände just det där. Jag hade inte tänkt på Bella sen jag återförenats med Samir. Men nu när hon stått här, livs levande framför mig... Insåg jag, hur mycket jag saknat henne. Hon hade varit som min mamma.
Men nu var vi ärkefiender... Föralltid...

Jag kan inte sätta några ord på hur bra du är på att skriva! Eller förresten SUPERMEGATRIPPELBRA!

Tack så jätte mycket!!!!